Är egentid viktigt för er eller ett modernt egoistiskt påfund?

Förstnämnda är för mig. En vecka från mitt barn skulle vara en pina.

Då får jag verkligen be om ursäkt om jag uppfattat dig fel tidigare!
Det låter som att ni trots allt har rätt mycket tid på egen hand men att det inte är självvalt utan mer ett nödvändigt ont då situationen helt enkelt uppstår? Har jag förstått det rätt? Sådana situationer kommer nog uppstå mer och mer ju äldre barnen blir, jag har ju egentid nu då våra barn är hos grannbarnen och leker, det är inget jag har planerat för men barnen vill vara där och jag mår inte dåligt av det. Igår var de här och lekte och med tanke på diskussionen sa grannen då att han skulle passa på och slappa framför house of cards en stund. Ta sig lite egentid med andra ord:)
Ju äldre de blir desto viktigare blir ofta egna relationer och intressen och av naturliga skäl med barnets utveckling väljer de gärna annat än att hänga med mamma och pappa jämt. Det är sunt. Känns sådant jobbigt om man inte tycker det är skönt att vara själv, utan barnen, ibland?
Intressant att höra hur du tänker, jag går också gärna på restaurang med mina barn och på bio, jag går också gärna på restaurang och bio utan dem och sitter kvar i timmar på restaurangen och samtalar med en vän eller min sambo eller ser en film med annan åldersgräns. Jag känner väl inte att det ena utesluter det andra men då delar jag ju inte heller din känsla, att det alltid är bäst med barnen närvarande och att det med det (bara?) lyckokänslorna uppstår.
Vi ber nästan aldrig heller om barnvakt numer (ser inget fel i att göra det) då vår vardag är fylld av situationer där vi får tid för oss själva, barnen gör upp planer själva med sin mormor och morfar och vi går inte in och styr där. De leker med kompisar ofta och mycket. Vi delar upp oss och gör inte allt som hel familj jämt. Vi har tid för oss själva, enligt vårt tycke, så att det räcker och blir över idag. Det skulle i så fall vara vid nån speciell tillställning vi båda vill gå på som vi hör med mina föräldrar, oftast passar vi dock på när vi ändå har den där tiden spontant och oplanerat från vår sida. Då har vi inte känt något behov av att åka bort utan ungarna någon längre period än kan tilläggas, i framtiden, nån gång, blir det säkert nån weekend. Längre resor känner jag att jag vill ha dem med men det kanske förändras med deras stigande ålder eller nåt, vad vet jag. Skulle jag inte ha tid så att det räcker och blir över ( ;)) med mina barn hade jag såklart ha prioriterat deras sällskap framför mitt eget osv men jag känner att här finns en balans där ingen behöver sakna något här.

Jag tycker mina barn är jätteroliga att vara med och diskutera med (det är något jag som inte är en lekmamma verkligen uppskattar att göra med mina barn och då om allt och inget, skitsaker och sådant som är djupt) men jag upplever inte att det är samma sak när de är med och när jag sitter ensam och talar med min sambo eller en vän. Känner du att det är det? Jag förstår att alla inte har ett behov av den där andra konversationen som sker mellan två vuxna utan ett barns inblandning men jag blir nyfiken på vad du menar med "med i konversationerna" och om ni (du och din vän) aldrig känner att det hade varit trevligt att vara själva?
Förra helgen var min bästa vän här och vi åt och lagade middag tillsammans allihopa och pratade och hade jättetrevligt, senare gick jag och min vän själva till en bar och vår konversation var då en annan skulle jag vilja säga än den som också inkluderade barnen tidigare. Känner inte andra så eller är det bara så att vissa tycker sig behöva det andra och andra inte? Själv älskar jag utan överdrift att sitta med en vän och prata i timmar helt ostört. Vi är alla olika som sagt.

Att något är modernt och "egoistiskt" betyder inte att det är dåligt. De flesta ser ingen orsak att leva utan el, kaffebryggare eller varmvatten bara för att det är moderna bekvämligheter. Varför tacka nej till högre livskvalite och större bekvämligheter om man inte behöver?

Jag mår bättre av egentid. Jag tycker man får kompromissa familjemedlemmarnas behov till största möjliga lycka för alla, snarare än att offra vissa till 100% för att några andra aldrig ska behöva sakna något. 

Sant. Kan tänka mig att människor som aldrig säger sig sakna tid för sig själv men har massvis av det trots allt skulle sakna det om situationen var en annan. Sedan finns det säkert föräldrar som känner noll behov att göra något utan barnen alls någonsin, aldrig vill vara själv för en sekund. Det sistnämnda känns för mig inte sunt, jag tror barn mår bra av föräldrar som fortsätter vara ett eget jag där inte precis alla känslor är beroende på om barnen är närvarande eller ej. Om någon tar det där fel förklarar jag vidare.

Jag vet inte hur gamla era pojkar är men inga bebisar eller småttingar i alla fall med tanke på hur verbala de är. Jag tycker det låter jättebra, de har nära relationer med andra och det är också något speciellt för dem. Ni reser också med barnen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra som sagt.

Ja för mig är det viktigt. Känns inte som en modern sak i sig. Däremot kanske det är på senare år man börjat benämna det som egentid. Kanske ett resultat av ett all hektiskare liv med heltidsarbetande föräldrar osv.

Men ja, både för mig och maken är det viktigt. Jag kan inte fungera för andra annars. Får jag inte min egentid så orkar jag inte ge av mig själv till barnen.
Precis som jag hade egentid innan vi fick barn också.

Egentid för mig är att träffa vänner och hitta på allt från att gå en långpromenad till en miniweekend.
Eller att ta bilen och åka och äta lunch ensam, eller träna, simma what ever. Stunder då jag kopplar bort kontrollen hemma och fokuserar på mig själv.

ja , jag är uppväxt med att vara själv större delen av dygnet så att behöva ha folk runt mig 24/7 funkar inte , jag behöver minst en halvtimme varje dag där jag bara får vara ensam ,och alltså det är ju mycket skönare att duscha utan publik ! 

ja , jag är uppväxt med att vara själv större delen av dygnet så att behöva ha folk runt mig 24/7 funkar inte , jag behöver minst en halvtimme varje dag där jag bara får vara ensam ,och alltså det är ju mycket skönare att duscha utan publik ! 

Jag tror också det beror jättemycket på hur man lever annars. Jag tog ett heltidsjobb, ett drömjobb, under en period vilket inte är någon big deal egentligen om det inte innebar väldigt mycket tid borta. För mig gjorde det det. Jag hade då så otroligt mycket egentid och väntid eftersom jag inte kunde åka hem mellan jobb men jag saknade min familj ofta och det gjorde förbannat ont och jag kände mig väldigt motsägelsefull då jag alltid har sagt att jag aldrig skulle välja att leva med någon som var mitt barns andra  förälder som var väldigt frånvarande på grund av sitt arbete. Min sambo arbetade deltid som alltid så ungarna hade inte långa dagar eller så men de missade mycket tid med sin mamma, det var inte värt det. När jag kom hem under denna period såg jag bara mina barn. Jag fixade det dock bara ett halvår innan jag sa upp mig. Jag vill och tror mig behöva allt men inte på bekostnad av något annat. Det gäller också min egna tid.

För att spinna vidare på det där känner jag igen mig även om det här gäller en kort vistelse ifrån varandra. Om våra barn är hos sin mormor och morfar och sover över har de såå mycket att berätta när de kommer hem och de undrar vad vi har gjort under denna tid och vill gärna höra om det. De tycker alltid att de har haft det bättre och roligare;)

Nu får jag väl spamma lite då jag är en sån som har mycket egentid men inte dagtid när andra skriver..
Pratade med sambon tidigare och han menar att vi kompletterar och förstår varandra bra, han har inte samma behov av egentid som jag har men han uppskattar att vara själv ibland och jag ser det och underlättar för honom då och lämnar hemmet med ungarna och gör något med dem. Det räcker att jag tittar på honom för att veta, han behöver inte ens yttra ett ord. Han är annars en sådan person som är så jäkla mycket barn hela tiden, min familj med syskonbarn brukar säga det, han är alltid den som tar initiativet till att gå iväg med ett gäng barn i familjen och spelar fotboll när andra sitter och slappar och snackar. Vi är väldigt olika på så sätt, han menar dock att han älskar att jag har mitt vid sidan av familjen då det är den jag är, han kommer aldrig förstå sig på som han sa att jag går till en salong och färgar och plockar mina ögonbryn eftersom ha gillar mina ögonbryn oavsett men han ser hur glad jag blir av att komma hem därifrån och det gör honom glad, han är glad åt jag inte är den som skulle offra mina vänskaper och han uppmuntrar det och skulle aldrig (i en normal situation) säga att det inte passade när jag ville träffa en vän. Han tycker jag är smått galen som tycker han kan lämna hemmet med ungarna så jag kan lyssna på "we found love" med Rihanna (fråga mig inte varför)  på repeat och dansa  till denna sång om och om men han älskar det även om han bara säger sig ha snokat och inte sett det. Jag städar då oftast;) Jag är ingen latmask liksom..
Han gav upp en hel del genom att flytta från en storstad (Amsterdam) till en pyttestad i vårt land. Till skillnad från "våra" män som knappt vill veta av föräldraledighet sett till statistik sorgligt nog tyckte han att det var en enorm lyx att som pappa kunna vara hemma rätt länge sett till systemet där och är få betalt för det. Jag har aldrig sett någon som älskade så mycket att vara hemma på heltid med barn som min sambo, det hade aldrig varit möjligt i hans land på samma sätt.
 När hans vänner kommer hit ska han såklart umgås med dem hela tiden och jag uppmuntrar honom att åka dit då och då.  Så länge den person jag har barn med och lever med ser främst till sin familj när det gäller tid ser jag inga problem med något annat, Snarare välkomnar det.
Om jag trodde det fanns en gud hade jag tackat honom eller henne varje dag för att jag har en sådan partner, förälder till våra barn.
Varken jag eller min sambo identifierar oss enbart som föräldrar och med det känns det där med egentid rätt givet när tid  och möjlighet finns.
Förlåt om jag blev OT med mitt långa inlägg men poängen finns där bland allt.