Mandel skrev 2015-03-10 14:27:47 följande:
Nu låter jag mina livserfarenheter flöda fritt! (en del kallar det fördomar 
)
En del av de som hamnar i ekonomiskt trångmål har verkligen gjort allt rätt och gjort all som de har kunnat och lite till för att inte hamna där.
Det har skitit sig rejält och gått åt helvete och samhället har mer eller mindre stått vid sidan av och tittat på. Kan röra sig om dödsfall, arbetsplatsolyckor, kroniska sjukdomar osv.
Dessa är i minoritet.
Majoriteten består av folk som gjort en mängd dåliga val och som saknar förmågan till långsiktig planering och prioritering. Dessa saknar även förmågan att själva se sitt ansvar och att sedan ta ansvar för att komma ur situationen. De skyller ofta på andra och kräver att andra ska lösa problemet. Ofta saknas utbildning, blev förälder i ung ålder, separationer, rökning, hög konsumtion, avbetalningar, blancolån osv.
Den första gruppen gråter sällan ut vare sig i media eller på sociala medier och tigger mat/pengar/saker. De är för stolta för det. De vill verkligen klara sig själva.
Den andra gruppen är de som skriker högst och uppmärksammas mest och får mest fördelar. De ska bara ha och ha och ha.
Det kan ju också vara en kombination av båda, psykisk ohälsa som leder till saknad förmåga att långsiktigt planera osv.
Vi är ganska fattiga, min sambo blev nyligen förhoppningsvis rätt diagnoserad efter att ha mått dåligt i över 30 år (är 40 nu så han har alltså mått dåligt sedan unga skolåldern). Då på "den tiden" söktes inte hjälp, och tyvärr är det mycket så att för att kunna få hjälp när man är sjuk måste man vara frisk.
Min sambo har ett ganska dåligt konsekvenstänk och kan göra helt galna prioriteringar, jag försöker parera så gott det går. Vi hankar oss fram dock och jag skulle aldrig i livet snyfta ut på någon sida på facebook. Jag vet ju att vi hade kunnat göra bättre, problemet är ju att hjärnan inte alltid hänger med när man försöker hitta de positiva sakerna i vardagen, som tyvärr ibland då blir negativa veckan efter.
Mat på bordet har vi dock alltid haft, men ibland tack vare släkt.
Vad jag vill säga är att den där majoritetsgruppen, att en del kan ha vuxit fram ur den första gruppen. Kanske känner man sig så jäkla sviken på livet (inte samhället) att man inte orkar bry sig längre.
)