Hur mycket pratade du och din partner med varnadra INNAN barnet var här?

Vi pratade jättemycket innan, sen när barnet var här så kände jag precis exakt sådär i alla fall - att han inte ville vara delaktig, och att han inte brydde sig ett skit om oss. Han i sin tur kände det som om han inte FICK vara delaktig, och att han bara var i vägen (det blev som en ond spiral, där han drog sig undan mer och mer för att jag var arg, och jag blev argare och argare för att han drog sig undan). Efter mängdvis med samtal under några veckors tid lyckades vi lösa saken och gå vidare, och sen dess (detta var 8 år sen) har det funkat bra och vi har delat på allt ansvar.

Ingenting. Jag bestämmer ändå.

En man gör rätt i att alltid lyssna på sin fru.

Vi har inte döpt våra barn 1-0 till mig

Jag har bestämt namnen 1-0 till mig

Ja jag bestämmer allt och toffeln bara följer mina ord som är hans lag.

Nä jag skämtar. Vi hade pratat om dop eller inte innan och då jag är av en annan uppfattning så hoppade vi över dopet då dopet för mig är när man tar emot Jesus Kristus som sin frälsare. Vilken bebis kan säga det? Sedan tar Jesus ändå emot alla barn ty himmelriket tillhör dom.

Namnen har min man bestämt tre av sex gånger. Vi har varit rätt samspelta ändå och hållit pastill vad vi kom överens om. Vissa saker har msn fått ändra på genom åren av erfarenhet

Här var det tvärtom. Tyckte från graviditeten att min sambo inte visade nog med intresse under graviditeten. Märk NOG med intresse, han gjorde nog så gott han kunde tänker jag i efterhand, vet att han hade svårt att ta in hela grejen men han försökte. Jag och mina hormoner hade kanske lite väl konstiga krav också :). Sen när bebisen kom blev det helt annorlunda. Han är minst lika delaktig och engagerad som mig i vår bebis. delar på föräldraledigheten har varit en självklarhet t.ex.

Vi pratade massor innan om föräldrarskapet och hushålls ansvar.

Innan barn delade vi hushållet 50/50.

Idag är det typ 60/40. Men det beror ju på att jag är hemma och anser att då jan jag lika bra tvätta en maskin eller om jag är ute och går lika bra gå förbi affären och handla också. Städning sköter vi på helgen och delar lika. Matlagning fixar jag på veckan då vi annars skulle få äta så sent om han skulle laga då han kom hem från jobbet och sen på helgen lagar han mat.

Vi ser båda till att vi får en liten stund för oss själva då vi behöver.

Vi delar på föräldraledigheten 50/50 då vi båda vill att vårt barn ska få mycket tid med oss båda.

Jag förstår inte hur man kan godta att ens partner inte delar ansvar för sitt barn och hem. Förstår inte heller hur partnern inte vill dela det ansvaret heller. Jag är övertygad om att hushållssysslorna inte delades lika innan barnen heller men då gjorde det ingenting för då hade man tid.

Vi har inte pratat någonting. Vi båda har lika mycket ansvar. Sen är det jag som varit hemma mest pga företaget, och då blir de ju också naturligt att jag lagar mer mat, eftersom jag lagar mat så veckohandlar även jag vilket jag tycker är roligt. Men i regel blir de 50/50 på sysslorna dvs någon vecka kanske jag gjort mer och andra veckor gör han mer. Faller sig naturligt.

Vi pratade mycket även långt innan vi bestämde oss för att skaffa barn. Det kändes naturligt när vi planerade en framtid tillsammans. Vi pratade mycket om våra egna uppväxttider och jämförde vad vi tyckte var bra och dåligt/sämre och tänkte hur vi ville göra. Vi har också från början liknande värderingar så det har aldrig varit något problem. Vi har delat både föräldraledighet och hushållssysslor(gör fortfarande).

Vi pratade naturligtvis en del, men inte på detaljnivå. Vi känner varandra så väl och är på samma nivå med det mesta och när det var dags för barn så upplevde vi att vi hade ungefär samma värderingar, så vi kände nog att det mesta skulle lösa sig. Och det har det gjort. Vi tar båda lika ansvar för både barn och hem. Inga bråk eller problem på den fronten alls, faktiskt.

Vi prata inte alls om sådant. Båda två längtade lika mycket. Båda två tog hand om barnen lika mycket. Vi samspelar bra i alla situationer och det visste vi om innan. Lever i hop ännu. (Efter 16 år) Nu är vi båda lika säkra på inga mer barn. Vi har växt ihop så att vi nästan kan läsa varandras tankar. Dessutom kära som förr.

Så visst kan det funka utan massa samtal.

Vi pratade ingenting om det. Första barnet var oplanerat, så vi kastades litegrand in i alltihop.
Innan barnet kom, så bodde vi i en liten lägenhet och jobbade heltid båda två. Han veckopendlade och var bara hemma på helgerna, medan jag hade ensamma kvällar då jag passade på att städa och tvätta för att få helgen fri från tråkigt hushållsarbete. I den situationen kändes det helt rätt, men när barnet kom så började det gnissla lite. Just frågan om arbetsfördelning och ansvar för barnen blev sedan en källa till irritation under åren som kom. Tidvis funkade det rätt bra, men tidvis blev det en väldigt orättvis fördelning.

Innan vi planerade barn så delade vi lika på hushållssysslorna. Det har aldrig varit några bekymmer. Så det var inget vi började prata om i samband med att vi planerade barn.
Angående barn, uppfostran osv så pratade vi endel. Bägge ville vara hemma med barnet och det har vi varit med alla 3 också. Ibland samtidigt och så har vi delat upp det emellan oss.

Är min make föräldraledig t ex så tar jag ofta barnen på em/kvällen, blöjor, mat, bad/dusch och lek.
Nattningarna kör vi varannan. Och så gör vi tvärtom när jag är hemma. Är vi bägge hemma så delar det upp sig fint. Han tar oftast morgonen och jag sover lite extra. Jag tar kvällarna och de ggr det varit att någon vaknat på natten så har min make nästan alltid tagit det då han somnar om på 2 min medans jag tar 2 timmar på mig.

Nä men det har skett helt naturligt. Och jag tror inte att någon av oss känner att det är orättvist fördelat. Då hade vi ju fått prata om det och tänka om.

Jag har varit mamma ledig sedan dag 1, hon är 14 månader och jag är fortfarande hemma med henne. Min man är egenföretagare och har inte varit pappaledig mer en 1 vecka. Hos oss städar jag, tvättar och lagar mat ibland när jag hinner. Annars köper vi färdigt eller så lagar mannen. Eftersom han är egenföretagare och bestämmer sina egna tider så kan han mitt på dagen ibland ta med dottern till simhallen, ta med henne o käka lunch ute eller gå till nån lekpark. På så sätt får jag ändå egentid under dagen plus att han tar nattningen varje kväll. Olika det kan vara men man får det ändå att gå ihop :) 

Ja det kan vara hur olika som helst och grejen är att så länge båda är nöjda med de lösningar man gör så är allt ok. :)