Tror DU att barn med syskon generellt sett mår bättre än barn utan?

Nu hade mina föräldrar både energi ekonomi och inga personliga problem. De hade lätt kunnat klara många barn men de ville inte. De ville bara älska mig och ge mig all tid de hade. Man bör kunna skilja på VILJA och KUNNA. Och jag njöt till fullo av all kraft de la på mig. Känner mig mättad (tänk kemisk betydelse) har aldrig gått runt och letat kärlek, men har haft lätt att älska när jag hitta min livskamrat.

Jag ville bara poängtera att ett skäl till att man inte vill ha syskon kan vara att det faktiskt skulle drabba en mycket konkret och resursmässigt.

Visst ska inte barndomen vara begränsad till enbart ens syskon eller föräldrar. Men mina syskon kan ofta påminna mig om saker jag själv glömt. Vilket är roligt.

Nej det tror jag inte ett dugg på. Älskar mina syskon, men vi ses väldigt sällan utan mest vid högtider. Nu hade jag ju aldrig velat ha dom icke existerande såklart, men det är vännerna som varit det viktigaste jag har i livet. Tror att vissa saker påverkar, barn av samma kön och tätt i ålder kanske bygger upp ett annat speciellt band?

Utveckla!

Ja, okej, att det är roligt har jag inte sagt emot. Det jag sa emot var att det är "det bästa i livet".

Okej, jag vet ju inte heller hur jag hade upplevt det att dela uppmärksamhet med ett syskon då mina syskon är så pass mycket äldre än mig men jag har svårt att se det som något negativt så länge föräldrarna känner att de räcker till för fler. Jag hoppas att mina barn känner sig nöjda när de lämnar boet trots att de fick dela uppmärksamheten, även om vi bara hade haft ett barn hade inte fullt fokus legat på det. Vi tror alla på olika saker. Sedan kan jag hålla med om att en del är enklare med ett barn, det märker jag när jag är ensam med ett av våra, vi delar upp oss en del. Ibland är det dock enklare om båda är med, de underhåller ju varandra en hel del och är bästisar.
Intressant att höra alla olika erfarenheter och tankar!

Visst? Jag har aldrig uttryckt en åsikt att jag tycker man ska planera för barn man inte önskar eller tror sig kunna ta hand om? Jag riktade det inlägget till en annan medlem av nyfikenhet. Ofta hör man om vad endabarn saknar, jag fann det intressant att höra en annan sida då den inte märks lika ofta.

Som jag då, utanför min egen familj är vännerna viktigast. Min bästa vän är det närmaste jag kom till att växa upp med någon. Sedan såg jag alltid upp till mina äldre systrar som liten (de var så häftiga som reste jorden runt, det skulle jag också bland annat!) och ju äldre vi har blivit har vi varit på samma plats mentalt och de kan kanske förstå sådant som rör våra föräldrar idag bättre än någon annan. Det tror jag. Jag älskar att umgås med dem idag men det blir inte jätteofta då vi bor på olika platser. Jag bodde utomlands länge och då sågs vi knappt. Det är på senare år vi har byggt upp en nära kontakt, det har känts viktigare för mig nu än tidigare.
Det sista du skriver har jag inbillat mig (för jag tror det är det) hela livet. Jag har väl aldrig tänkt att könet var av betydelse men man påverkas gärna av egna erfarenheter och jag har mycket svårt att tänka mig en sladdis eftersom jag tyckte det många gånger var appjobbigt att vara det. Jag vet dock om jag ska se bortom mitt eget att det kan bli bra oavsett, barn och föräldrar är olika såklart.

Jag fick själv två barn. Försökt att ge den lika mycket tid och energi som jag fick. Det har gått ok. Jag dissar inte syskon förhållandet men jag påstår att va utan syskon INTE behöver betyda olycklig barndom och liv. Det är en myt. Alla varianter av lycklig/olycklig barndom finns och MÅNGA faktorer spelar in. Med eller utan syskon är inte nyckeln.

Idag när varenda unge är på förskola så är det knappast lika viktigt med syskon som jag kan tänka mig att det var förr. Ett ensambarn på 50-talet som gick hemma med mamma och kanske inte hade kompisar i närheten hade det säkert ofta riktigt trist.

Instämmer helt i det.

Jag är enda barnet och ser det som en nackdel. Då jag var barn var det alltid tråkigt och ledsamt att åka iväg på tex semester med föräldrarna, ville inte lämna mina vänner.

När jag blev äldre tänkte jag inte nämnvärt på det men idag vuxen ålder när jag själv fått barn så kan jag sakna syskon igen. Sirligt att mitt barn inte kommer ha moster/morbror eller kusiner på min sida. Och jag känner ett tungt ansvar för mina föräldrar den dagen de blir gamla och kommer behöva hjälp.

sammanfattningsvis så - jag kommer skaffa minst 1 syskon till mitt barn.

Det är väl svårt att veta om man inte har egna syskon eller en bra relation till dem.

Om man kan. Det är inget man kan ta för givet. Men man kan försöka om man har möjlighet.

Våld och annan skit är inte en garanti för en starkare syskonrelation, det kan bli tvärt om, som jag tex, fick utstå övergrepp av far, mor samt syskonet.

Jag tror kanske inte att alla barn rent generellt mår sämre av att inte ha syskon. Dock så är min erfarenhet av folk som växt upp som ensambarn verkligen önskat att de haft syskon när de växt upp, de hade haft roligare, de hade haft en nära person att prata med om saker man inte vill prata med föräldrar om, de hade lärt sig att socialisera på ett annat sätt och lärt sig att dela med sig istället för att få allt själv.

Men tror inte att barn går och tänker på hur dåligt de mår för att de inte har ett syskon, de vet ju inte om något annat. Men det kanske finns sidor hos ett barn som inte skulle finnas om den hade haft ett syskon, sånt man inte riktigt tänker på kanske.

Jag har ett syskon och en superbra relation med henne, men hon är fortfarande inte "det bästa i livet" eftersom många personer är lika bra och viktiga för mig.

En väns största problem i hans barndom var hans syster, det var hon som stod för våldet. Han har ärr av henne som syns fortfarande och ville därför inte ha mer än ett barn själv.

Som vanligt bevisar ett exempel varken hit eller dit men det finns definitivt barn som önskar att de aldrig fått några syskon, likaväl som det finns ensambarn som önskar att de hade det.