Vad är det längsta ni har varit ifrån era barn för nöjen?

Jag vet inte exakt hur du menar här men om du menar att föräldrarna begränsar ett barn i den åldern för sin egen skull där barnet vill och önskar sova borta och har barnvakter som vill och önskar det skulle jag också säga att det inte är riktigt någonstans. Däremot kan det ju finnas andra orsaker till att barnet inte sover borta. Om barnet inte vågar men viljan finns hos andra hade jag funderat på orsaken till detta. Allt är inte helt enkelt och glasklart och barn har olika personligheter men som sagt, att föräldrarna stoppar för sin egen skull och egna behov, separationsångest hos dem hade jag tyckt varit illa.

Lät kanske tokigt, för att förtydliga..separationsångest i sig ser jag inte som en stor grej från förälderns sida men om man agerar på det och med det begränsar sitt barn skulle jag tycka vara illa.

1,5 dygn har en 5 åring och en 1,5åring. hade gärna varit borta kanske 2-3 nätter men har ingen som kan ta dem...

Jag har varit borta från min dotter i fyra dagar på en weekendresa. Men då var hon med sin pappa. Han har varit borta som längst en vecka, men då för jobb.

Med barnvakt har hon varit som längst ett dygn drygt.

Hon är snart 3 år.

Just det. Det har gått alldeles strålande bra.

Sonen var 8 år när det slumpade sig så att jag och maken var bjudna på bröllop dagen efter en konsert typ 30 mil bort. Så vi var borta 2 dygn ungefär, fredag morgon till söndag morgon.

Varför skulle du få panik? De är 7 och 10 år? Skulle de inte ha det bra med sin mormor och morfar eller är det dina känslor som skulle styra deras vistelse?

Jag litar helt på andra att de tar hand om mina barn på bästa vis, men det är jag som vill ha dem hemma. 
Vi är definitivt inte ihopklistrade hela dagarna, men jag tycker om att de finns och rör sig i hemmet när jag är hemma.
Finns de hemma kan vi hitta på spontana bus och äventyr.
Hela vardagarna är annars styrda av skolarbete, arbete, läxor, matlagning, busstider osv. Så när vi är ledig känner jag en sådan frihet över att vi kan göra vad som helst när vi vill.
Att vara ensam hemma utan dem i mer än ett par timmar är nog tycker jag. Jag klarar mig så klart men jag saknar dem.

Vill inte åtminstone tioåringen göra något själv då? Sova hos en kompis, åka på läger...

Min snart tioåring längtar jättemycket tills hon ska på kollo 12 dagar i sommar. Jag kommer förstås sakna henne massor, men det är ju bara att vänja sig.

Jag har kört med en natt per år som jag fick höra av någon klok person. Så 1 år 1 natt 2 år 2 nätter osv. Sedan tänker jag att om barnen är hos pappan så är det ju inte samma sak som barnvakt om pappan lever tillsammans med barnen. Utan då bör ju han vara en lika trygg anknytningsperson.Skrev det eftersom jag stt flera som skrivit lämnade till pappan när barnet var.... Barnvakt är ju någon utanför familjen. Sedan tänker jag att det är viktigt att även barnvakten är en trygg person som barnen känner väl. 

Mandel: Jag har full förståelse för att föräldrar prioriterar tid med sina barn. Det är inte det. Det jag inte förstår är om föräldern låter sina egna behov av barnets närvaro och egen saknad styra. Hämmande tänker jag. Du skrev att du skulle hämta hem dem för att du skulle få panik, inte något om att barnen inte skulle klara av eller vilja annat. Jag tycker att man får lyssna och se till barnen, som förälder får man faktiskt vänja sig vid att de utvecklas och stå tillbaka något för att så ska ske.

Fyra dygn när de var 5,5 respektive 3 år gamla. Då åkte jag & deras pappa på vår bröllopsresa (fem år efter att vi gift oss). En långweekend i London med mycket icke-barnvänliga aktiviteter. Barnens farmor, farfar och mormor bodde hemma hos oss med barnen under tiden och det gick superbra.

Det är inget problem eftersom ingen någonsin har erbjudit sig eller frågat om de får ha barnen över flera nätter.
Någon enstaka natt hemma hos en kompis eller om vi verkligen har behövt barnvakt så har de varit borta någon natt.
Kan ju inte tvinga vare sig mina eller makens föräldrar att ta barnen i flera nätter så som de gör med sina övriga barnbarn. Vill de inte ha våra barn så tänker inte jag tvinga dem.

Själv har jag inget behov av att åka på en veckas semester utan barnen och de har än så länge inte uttryckt någon önskan om längre övernattningar. 
Har försökt fråga om läger eller så, men det finns inget intresse.

Jag hör till dem som skrev att barnet var med sin pappa när jag var borta. Det betyder inte på något sätt att jag ser min man som en barnvakt (det vore fullständigt absurt), utan jag skrev det enbart som ett konstaterande.

Jag undrade som sagt över att du skrev att du skulle få panik och hämta hem dem om så var. Att det inte funnits anledning eller vilja hos någon är ju en annan sak än hur du tror du skulle reagera om.

Panik är väl att ta i - överdriva, men jag skulle inte vilja vara ifrån dem i flera nätter.
Sedan beror det så klart även på av vilken orsak de inte sover "hemma". 

Eftersom jag är uppfostrad av livet till att klara mig själv så har jag väldigt svårt för att inte må dåligt när barnen är borta. De är mitt ansvar och jag tar inte det när de är borta utan det måste någon annan göra. Jag litar på andra, men lever hela tiden med piskan över huvudet att jag ska klara mig själv. Det är jag själv som ger mig skuld och skamkänslor och att vara beroende eller stå i skuld till någon är det värsta jag vet...

Det låter som att det ligger djupt hos dig. Hur hade du tänkt om du var i vår situation där barn och morföräldrar vill men med samma känslor? 5 hela dagar.
I all välmening, jag hoppas du kommer tillrätta med det där för din egen skull (och kanske också dina barns) för vill barnen och vill barnvakten finns det inget att känna skuld och skam för, barnen vill och någon annan vill vara med dem. Du kommer mest troligt tvingas uppleva sådana situationer förr eller senare även om du inte är där och pushar på.
Själv känner jag som så att jag kommer sakna mina barn, deras pappa likaså och han mer. Rätt naturligt tänker jag. Däremot kan jag inte alls relatera till dina känslor där det finns skuld och skam. Oavsett om jag ber mina föräldrar vara barnvakt och barnen är med på det eller de gör upp planer själva som nu med mormor och morfar känner jag ingen skuld. Mina föräldrar är vuxna människor som har ett val men vill vara med sina barnbarn ofta och mycket. Vill de inte förväntar jag mig att de säger nej. Svårare än så behöver det inte vara. Varför känna skuld där det finns en vilja?
Skam nej, den känner jag inte alls. Jag, i min värld, hade tyckt att det hade varit fullt normalt om du med så gamla barn såg till dig själv och gjorde saker utan barnen. Inte barnvakt detta men jag åker till min bästa väninna varannan månad en helg. Där bor mina bästa vänner och även om relationen till mina barn ska klassas som och är viktigast har jag inte glömt bort mina andra relationer och skäms inte det minsta över det. Jag är en egen människa även om jag är förälder. Barnen har andra som bryr sig om dem. jag behöver inte ha full kontroll jämt? Vi har haft det jätteroligt eller jättevanligt de gånger vi har varit barnfria. Någon gång har vi tagit in på hotell, en annan haft seriemaraton från morgon till kväll. Ibland gått och lyssnat på livband och druckit öl, ibland tagit ett bad med champagne hemma. De senare gör vi även om barnen är närvarande. Våra föräldrar vill och våra barn vill så varför inte då?