Skaffa "för många" barn? Var går gränsen tycker ni?

Jag tycker det är lite märkligt att ha inställningen redan från början att man vill ha väldigt många barn, innan man ens fått ett. Hur vet en att en kommer att tycka detsamma efter barn nr 1, liksom? 

När man kommer upp i tvåsiffrigt, då börjar jag undra vad som driver en, oftast brukar det vara en ren principsak, i de fall där det inte handlar om att mamman helt enkelt ser det som sin enda identitet. Religiösa skäl, man vill befolka jorden med "rätt" sorts människor? Kommer man från en kultur där det är hög status att ha många barn? Vill man hålla kvinnan bunden till sig (och hemmet)? Vill kvinnan själv inte arbeta, och kan inget annat än att vara hemmafru? Är det ett sätt att vara "viktig" och få känna att man klarar av _något_ iaf? 

Annars känner jag väl att visst, så länge man klarar av att försörja barnen själv och klarar att tillgodose alla de behov de har, kör på. Det bör väl dock, känner jag, ligga en genuin önskan om en ny individ i familjen i botten, inte bara "ännu en unge" vilken som. 

Det är för många om man inte har råd att försörja barnen och ta hand om dem ordentligt. Varje barn behöver tid och kärlek. Och ju fler man har desto svårare att ge tiden. En kollega har växt upp med många syskon och hon uttrycker att hon aldrig känt sig sedd eller fått någon egen tid av föräldrarna, bara varit en i mängden. Och blir det så är det naturligtvis inte bra. Rent krasst om man har fem barn tror jag dels det krävs att man är hemma heltid och sedan inte har dem alltför tätt om man ska räcka till för alla.

Min yngsta sons pappa och jag hade sju barn tillsammans och fem av dem bodde hos oss på heltid.

Vi tänkte hela tiden på att umgås mycket med våra barn och att minst en gång i månaden göra något lite större med barnen en och en, typ ta en fika på stan, äta middag ute, gå på bio eller liknande, dessutom så åkte vi minst en gång om året i väg själva med varje barn just för att de aldrig skulle känna sig som att de inte var sedda eller hade egen tid...jag kan inte förstå mig på föräldrar som inte förstår hur viktigt såna saker är om man har bestämt att barnen ska få växa upp i en stor familj, jag vill aldrig behöva känna att mina barn har fått försumma något pga mina val, tycker att det är så tragiskt att inte alla föräldrar förstår hur viktigt såna saker är

Samtidigt så vet jag även många ensam barn som även de känner samma sak så jag tror att det mer handlar om föräldrarna än hur många barn man har,

Min yngsta sons pappa och jag hade sju barn tillsammans och fem av dem bodde hos oss på heltid.

Vi tänkte hela tiden på att umgås mycket med våra barn och att minst en gång i månaden göra något lite större med barnen en och en, typ ta en fika på stan, äta middag ute, gå på bio eller liknande, dessutom så åkte vi minst en gång om året i väg själva med varje barn just för att de aldrig skulle känna sig som att de inte var sedda eller hade egen tid...jag kan inte förstå mig på föräldrar som inte förstår hur viktigt såna saker är om man har bestämt att barnen ska få växa upp i en stor familj, jag vill aldrig behöva känna att mina barn har fått försumma något pga mina val, tycker att det är så tragiskt att inte alla föräldrar förstår hur viktigt såna saker är

Samtidigt så vet jag även många ensam barn som även de känner samma sak så jag tror att det mer handlar om föräldrarna än hur många barn man har,

Oj nej jag skrev otydligt :p Jag hade tre döttrar innan vi träffades och han hade tre, vi tog våra egna barn och gjorde något med dem jag gjorde alltså något med mina töser och han med sina.

Naturligtvis så gjorde vi även saker med varandras barn ibland också men det var inget som vi planerade in utan det hände mer naturligt.

Vi drog i väg med våra egna barn min ea dotter älskade att åka finlandsfärja tex så det gjorde vi på minst en gång om året. Min äldsta gillade festivaler så det åkte vi i väg på.

Så vi åkte inte utomlands eller så utan på små resor inom sverige.

Ja det är skönt nu när barnen är vuxna att faktiskt alltid få höra hur de ser tillbaka på den här tiden med glädje och att de är glada över att ha fått en drös med bonussykon och sen en gemensam lillebror

Vi var jätte oroliga över att vi tog beslutet att föra samman dessa barn och tvinga dem leva med så många sysko, därför hade vi en plan på hur vi ville göra för att alla skulle känna sig sedda och värdefulla, det borde fler föräldrar ha tycker jag

Det tragiska är att jag tycker att det borde vara norm att folk tänker till hur de kan tillgodo se sina barn behov och inget som borde göra så att man betraktas som en bra mamma

Men det är ju alltid kul att höra att nån tycker det så tack