Fler som har barn som slår sig hela tiden?

Min tvååring slår sig jämt, verkligen hela tiden. Men på honom blir det även småskador: blåmärken, rivmärken och skrapsår. Men så länge vi lugnar honom med att säga att det gör ont, men är inte farligt (efter att undersökt honom) så lugnar han sig och leker vidare. Kanske annorlunda med ett äldre barn?

Har för mig att 6-års åldern är en klumpedunsålder, samt att det återkommer kring 12-års åldern.

Att hon kommer och berättar om det, beror kanske på att hon söker medlidande och vill bli tröstad?

Så är min dotter också, nu är hon snart 10 år men har varit likadan jämt. Jag brukar säga att om det bara är "vanligt" ont (alltså inte så blodet sprutar...) så ska hon först räkna till 10 och om det fortfarande gör ont efter det så kan hon säga till så ska jag tycka lite synd om henne :) Jag tycker faktiskt inte att man (efter småbarnsåren) behöver jättemycket tröst varje gång man slår tån i tröskeln eller liknande. Man får ju lära sig bita ihop lite, och det allra mesta går över inom 5-10 sekunder.

Jag har en fyraåring som verkligen slår sig konstant! Och då menar jag inga småsaker, utan näsblod, tandskador, hjärnskakning. Hon är fullständigt galen, klättrar och hoppar från höga höjder. Som "tur är" skadar hon sig lika mycket på förskolan, annars hade jag varit rädd för att bli anmäld på grund av alla blåmärken, spruckna läppar och andra skador. Hennes skador sista veckan; ramlade ner från biltaket (!), näsblod efter krock med systern, rasade nedför trappen efter att ha hoppat jämfota och tappat balansen, plus ca 10 blåmärken. På en vecka! Vet inte vad vi ska göra för att få henne lite mer försiktig!

Jo hon söker helt klart medlidande och vill bli tröstad. Det är jag som vill se lite nyanser (vargen kommer...)

Det är ju precis så jag känner, att jag vill skilja mellan sånt som gör ont och sånt som verkligen gör ont. Och det tycker jag inte att hon gör. Men jag har varit lite osäker på från vilken ålder man kan kräva "att de ska bita ihop" eller om de upp till viss ålder är oförmögna att göra det.

Som vuxen kan man ju se sig själv lite utifrån och säga att "nu skulle jag behöva lite sympati" kanske i ett läge när man vet att det inte är jättefarligt egentligen. Men den åtskillnaden gör ju inte barn.

Våra barn är rätt försiktiga, de slår sig sällan så allvarligt (peppar, peppar). Så det är ju därför jag har svårt att uppbåda tröst och sympati varje gång fingret slår i bordskanten, typ...

Kräva är ju alltid svårt, men när de är så stora att de går att resonera med och också har en viss tidsuppfattning (förstår vad det betyder när man säger att det onda kommer ha gått över om 5 sekunder) så tycker jag man kan börja jobba med det i alla fall. Vi har "övat" i flera år men uppenbarligen inte lyckats ännu :) Nu är hon åtminstone så stor att vi kan skämta om det :) Men jag tycker också det är jobbigt att hon "ropar varg" hela tiden och jag är rädd att jag därför kommer missa den dag det faktiskt är allvar.

Ja verkligen. Dottern har ont i magen och ont i huvudet rätt ofta. Det magonda är ofta hjälpt av ett toabesök men det är svårt när det är ofta för man vet inte när det är allvar. Läste att ont i mage och huvudet är vanligt i den här åldern. Vi ger vatten, vila och ivland också tablett mot huvudvärken. Men eftersom hon kan säga att hon har ont och sen två min senare springa i galopp nerför gatan så blir man lite osäker.