Vad har det med prioriteringar att göra? I mina ögon är jag glad att mina barn är trygga i sig själva och kan somna själva och de blir väl inga sämre människor bara för att jag inte varit nära dem när de ska sova?
Rent Generellt så tror jag föräldrar har väldigt lätt för att skylla på barnen när det kommer till såna här saker när det i själva verket är föräldern själv som skapat behovet av närhet. Nu pratar jag inte allmän närhet som alla behöver utan den närhet som en del tydligen behöver vid olika tillfällen som exempelvis vid läggning. Människan är ett vanedjur och har mamma alltid legat vid sidan så är det klart att det blir kinkigt värre när mamma börjar ändra den rutinen. Det kan rimligen inte ha nåt med behov av närhet att göra?
Vi har sex barn och har sett och följt många barn på dagis och genom vänner och av nån konstig anledning så finns det alltid paralleller till hur barn blir senare i livet. Tårfyllda avsked på dagis som dras ut i evigheter. Barn som har napp upp i sexårsåldern. Barn som sover i förrälderns säng så till den grad att pappan ger upp och lämnar mamman.
En flyktig bekant vi har har en jänta på 9, sover jämt med mamman, pappan på soffan, slutade med napp för något år sen bara, hämmad på alla vis. Ingen diagnos och nu ska hon gå om 2klass för att hon helt enkelt inte fungerar normalt. Alla har pratat med mamman flera gånger men näe då, hennes barn behöver sin mamma, hon är bara så..............när hon i själva verket är så söndercurlad att hon inte kan göra nånting själv.
Tragiskt, och näe det beror inte på barnet.
Ytterligheter javisst men ändå.
