När känner du dig otillräcklig som förälder?

Jag har sällan känt så. Mitt mål har aldrig varit att vara perfekt, så jag har lugnt accepterat att jag klarat mig tillräckligt bra och att mina svaga sidor täckts upp av barnens far. Vi har alltid kompletterat varandra på det sättet.
Numera finns det dock ingen som kompletterar och täcker upp där jag brister, så jag kan känna mig otillräcklig inom vissa områden. Praktiska saker som har med verktyg att göra t ex. Eller den där manliga förståelsen för konstigt beteende från tonårspojkar.

När jag skrev trådstarten tänkte jag att jag skulle ha med något exempel men kom inte på något (finns säkert flera men stod stil i huvudet just då) och det jag tänkte istället var min sambo, mina barns pappa. Jag delar din erfarenhet där.

Konstigt beteende hos tonårspojkar, vad är det?:)

När jag inser att jag är akademiker ut i fingerspetsarna men att min son kanske varken vill eller kan följa efter mig.

Och att det givetvis måste få vara hans val vad han gör med sitt liv.

Att behöva tänka sig att aldrig kunna diskutera klassisk litteratur och dela filosofiska referensramar med sitt enda barn är för mig en sorg.

Se till vad ni delar istället och bygg på det? Ett misstag många föräldrar verkar göra är att tro att barnet de får (gärna om det är "rätt" kön) kommer bli en mini-me.
Själv har jag inte känt så men det handlar nog mycket om att jag har det där i andra människor, sambo, vänner och kollegor. Jag ser gärna att mina barn utvecklas att blir sina egna och så hittar vi gemensamma nämnare och ger och tar.

När jag är ensam med 2-åringen och vår 6 -månaders och båda behöver mig samtidigt för hunger, blöjbyte, toabesök, sömn...

Det handlar inte om att bli en kopia, utan om att alla som har begåvningen borde lära sig de teorier som utgör basen för mänskligt tänkande, vetande och utveckling- att skeptiskt reflektera, att expandera mänsklig kunskap.

Att inte ta del av denna kunskap som är så lättillgänglig för oss i Sverige är för mig att degenerera och bli en mentalt mindre människa än de som gått före en.

Men man kan för all del säkert leva lyckligt ändå.

Om du t ex sätter 2 högstadiepojkar bredvid varandra vid matbordet och förväntar dig att de ska börja äta. Men nej då, först måste de knuffas en stund och slå varandra med knytnäven på överarmarna. Jag begriper mig bara inte på det där, men barnens pappa förstod precis vad de sysslade med och tyckte jag var konstig som inte fattade. I mina ögon ser det ut som om pojkarna markerar revir rent fysiskt, och jag har svårt att veta om/när jag ska lägga mig i.