Ingen vill leka med min son

Jag jobbar heltid och har ofta tänkt att jag skulle bjuda hem någon kompis till min son, men jag orkar helt enkelt inte. De futtiga timmar jag har efter jobbet vill jag gärna spendera med sonen själv. Det kanske är likadant för ditt barns kompisars föräldrar? Är man helt slut så orkar man inte städa, fixa fika etc. Man vill bara ta på sig hemmakläderna och ta det lugnt. 

Jag ska ta mig i kragen i år och bli bättre på att bjuda tillbaka. 

Det kanske blir lättare när barnen blir äldre, när de själva kan träffas utomhus utan att man behöver vara rädd för trafik och annat. 

Blir så meningslöst att försöka uppdatera här när Familjeliv inte vill fungera på min dator. Sidan bara fastnar och all text försvinner. Har varit så i ett år minst, vad är fel?

Hur som helst.. Detta är min viktigaste tråd eftersom den handlar om min son och ett mycket aktuellt problem.
Saker är väl inte direkt bättre.. Det gick neråt ett tag och han sa att han inte hade någon kompis i skolan längre
och bara var ensam på rasten. Jag tog upp det med skolan som sa att de skulle ha koll. Efter ett par veckor blev det bättre
och han började leka med en kille i parallellklassen på rasten. Efter att ha ringt och smsat både mamman och pappan regelbundet
i ett par månader (!) så kunde de leka efter skolan. Då hade han fortfarande inte lekt med någon sen sist jag skrev om det här.
Killarna var överlyckliga över att de äntligen kunde leka och de var hos oss. Efter det frågade kompisen i flera veckor om
de kunde leka igen. Fortfarande leker de på rasterna men det har inte blivit mer efter skolan eftersom föräldrarna inte nappar.
Nu för ett par dagar sen hängde en annan klasskamrat med hem efter skolan. Jag hade väl aldrig trott att det skulle vara så svårt
att få barnen att leka med kompisar, själv gjorde man ju inte annat när man var barn. Men jag måste i princip tjata i flera månader och
det blir alltid hemma hos oss (vilket är okej, även om han såklart också vill hem till en kompis nån gång).. Men jag fattar inte vad problemet
är.. Barnen vill jättegärna leka och ibland kommer flera barn samtidigt och ber om att få leka med honom. Vi bor inte otillgängligt utan granne med
skolan. Jag känner inte att jag kan släppa detta eftersom sonen mår dåligt och jag tycker verkligen att det är för lite att bara leka med en kompis
1-2 gånger om året, det kan jag väl inte vara ensam om?
Det var också en mamma som skrev i stadens facebook-grupp och sökte kompisar till sin son då de var nyinflyttade. Jag skrev till henne med och hon verkade
positiv men sen blev det inget mer med det, hon svarade inte mer.
Jaja, nu fick jag skriva av mig för denna gång.. Hoppas svaret skickas nu och att jag kan skriva lite oftare.. Det funkar bra att läsa alla svar och jag tackar för alla råd, det är bara när jag själv skriver som allt hänger sig och det är bara på Familjeliv det blir så här.. :/

Använder du gamla.familjeliv.se som adress? Stor skillnad att använda gamla och nya sajten.

Jag har fått uppfattningen att barns hemmalek funkar totalt annorlunda nu än då jag var barn. Förr plingade man på dörren och lekte efter skolan, helt oplanerat. Om min dotter vill leka med någon nu så blir det att hon frågar mig, sedan får jag kontakta föräldrarna och börja planera(!) in en dag det passar. Oftast blir det då till helgen, oavsett om de frågar redan på måndagen. Folk har så sjukt mycket att göra och barns fria lek kommer längst ned på priolistan. Kanske handlar det också om var man bor. Vi bor i stan så det krävs följe till kompisar pga trafiken. Så tyvärr tror jag inte det här är något udda, utan hur verkligheten ser ut idag för väldigt många barn. Får ofta dåligt samvete för detta och tänker att man borde flytta för att ge henne mer frihet. Men tyvärr kostar till och med ett litet hus på landet flera miljoner här omkring.

Det verkar ju jättekonstigt att ingen vill/kan leka när du frågar. Vi bor i en kommun utanför Stockholm med i stort sett bara villabarn i skolan. Dvs de flesta föräldrar jobbar, har mer än ett barn och barnen bor oftast lite för långt ifrån varandra för att det bara ska vara att plinga på dörren.

Vi har sällan möjlighet att ta med ett barn till efter skolan men det händer rätt ofta att vår son får följa med någon annan hem och då brukar dealen vara att man hämtar efter middagen. Vi brukar försöka bjuda hem kompisar på helger istället. Det funkar förvånansvärt bra. Nästan aldrig att barnet inte kan och kan de inte lördag brukar de fråga om söndag. Sedan verkar föräldrarna hålla räkning och försöka bjuda igen så snart som möjligt. Men sonens klass är väldigt gulliga mot varandra och de verkar kunna leka med alla i klassen.

Tror många barn har så mkt gratis. De har mkt på g. Kanske långa dagar i skolan...hobbys på fritiden, föräldrarna vill hinna träffa dem etc....

Vi har en 8 årig son som har så otroligt mkt kring sig så han ber oss aldrig nästan att ringa till ngn. Ibland ringer folk i klassen och då tackar vi oftast ja men vi har oftast aldrig själva behövt ringa. Dessutom ringer grannpojken ofta på så då leker dessa två. Sen har vi syskonen...så d blir inte så mkt leka av tyvärr...men vi känner inte att vi dissar någon. Det känner vi aldrig.

För mig är det ett problem eftersom min son mår dåligt.. Han gråter ofta och säger att han känner sig ensam. Jag är föräldraledig
och då får han bara gå i skolan, alltså ingen fritids och slutar tidigt varje dag. Han har 2 aktiviteter i veckan, men mer
hade jag nog inte klarat eftersom det är svårt att ta sig dit ensam med 3 barn. Men jag erbjuder som sagt ofta att barn kan följa med
oss hem, de flesta bor i närområdet (inom 30 min promenad) så det är inte besvärligare för föräldrarna att hämta här än i skolan. Ändå har det
som sagt bara hänt 2 gånger de senaste 6 månaderna att någon tackat ja.. Oavsett om jag frågar samma dag, tidigare i veckan eller helgen.
Man kan ju inte tvinga någon och det finns väl inte så mycket mer att göra, men det är så tråkigt att se att han mår dåligt. Många av de barn som leker
med varandra på fritiden verkar ha föräldrar som känner varandra sen länge. Jag är inte härifrån och dessutom 10 år yngre än de andra föräldrarna, men jag försöker verkligen få något att hända. Kanske blir det bättre när barnen är äldre och kan umgås utan att föräldrar ska vara inblandade, men det är ju rätt många år kvar. Är kanske överdrivet nojig, men är rädd att han ska bli en enstöring om han inte umgås med andra barn. I skolan hinner de knappt umgås eftersom de går korta dagar och bara en stund rast. Sen är det ju inte alltid man bara vill umgås med barn från klassen. Men jag har försökt både från andra klasser och årskullar, med barn som han gått på dagis med eller från klubbarna där han går sina fritidsaktiviteter.. Om det är så här svårt nu, hur kommer det inte vara efter sommaren när jag inte ska vara föräldraledig mer och inte har obegränsat med tid att ta hem kompisar (vilket ändå inte hjälper nu ju..)
Jaja, även om ingen här kan lösa det så uppskattar jag verkligen alla svar jag fått och även att kunna skriva av mig. Ingen i mitt umgänge har så stora barn att dessa dilemman dykt upp än, så det blir inte riktigt att jag ventilerar detta med någon annan.. Så tack till er som svarar :)

Har också en 7-åring. Min fundering är om föräldrarna tycker det är konstigt att det är du och inte sonen som tar initiativet. Jag kan ha missförstått, men här springer barnen till varandra på egen hand eftersom vi bor i stan och det är nära, och annars bestämmer de själva i skolan och kollar av om det funkar.

Men TS, ska du vara föräldraledig länge till? I så fall, se till att din son får rätt till fritids, varför har du inte gjort det för länge sen? Klart att det är lätt att bli utanför om man inte går där.

Börja plugga, brukar räcka med halvtid, för att han ska få rätt till fritids.

Han har gått på fritids 2 dagar i veckan (studerade deltid) men det var tyvärr samma problem ändå. Nu efter sommaren ska jag studera heltid och då blir det mer fritids.. Förhoppningsvis har han kanske inte samma behov av att leka lika mycket hemma med barn om de leker på fritids då. Men det känns tråkigt när man försöker och det alltid blir nej, han knappt blir bjuden på kalas och aldrig bjuden hem till kompisar.. Träffar man på föräldrarna är de jättetrevliga och pratar, så det borde inte vara så att de har nån negativ inställning till oss.. Jag står fast vid att jag tycker att 2-3 gånger på ett år är för lite kompislek.. Ja, jag vet inte.. Kanske det är såhär det ser ut för barn nu för tiden :/

Känner igen detta. Min son (enda barn) är 6 år, glad och väldigt social och leker med alla i klassen och fritids säger fröken. Sen vet jag att han har sina känsliga och bestämda sidor, men han är en sprallig glad kille överlag, mycket energi och vill umgås, är inte alls blyg att ta kontakt.

Jag har kämpat med att ordna lekträffar med de min son velat leka med och så har de lekt ett par ggr och sen hörs ingen av sig mer. vi bor på landet ca 4km utanför ett samhälle, kanske gör det att folk inte orkar eller så trivs ingen med min son?!?! ????Finns en kille längre bort på vår gata som han lekte en del med ett tag, , men de hörde aldrig av så jag slutade fråga för att slippa göra min son besviken att han inte orkade leka när han väl va hemma.

Vi har ingen vanlig telefon (för det är inte ekonomiskt och sladden slits av i stormar), bara mobiler, så han kan inte direkt ringa själv till en annan förälders mobil än och ingen kan ringa direkt till honom heller.

just nu känns det tungt, men han verkar inte deppig över det just nu, men han har uttryckt att det ärvtråkigt att ingen ringer och frågar om de vill leka med honom.

Det gör så himla ont i hjärtat!!!!

Nu är den här tråden gammal,men gör ett inlägg ändå pga att min dotter inte har en endaste kompis. Hon är snart 7 år och började i höstas i ettan. Hon fick hoppa över förskoleklassen. Så,hon är relativt ny i denna klassen som har endast 5 flickor.

Några av tjejerna har varit hemma hos oss ett flertal gånger, men endast en i klassen har hon fått komma hem till 2 gånger .

Nu har jag fått höra att hon sällan har någon att vara med på rasterna. De tjejer som finns gaddar ihop sig två och två och hon får inte vara med dem. Det har börjat ytterligare en ny tjej i klassen nu och då har jag försökt att uppmuntra dottern att ta kontakt med henne, men då säger hon att den tjejen redan har en kompis i 2an.

Det finns ett sk kompisträd i skolan - ställer man sig där kanske man får en kompis om man har tur. ?Ingen kommer till mig? säger hon. ?Alla andra får kompisar om de ställer sig där?

Min känsla och erfarenhet hittills är att min dotter verkar omtyckt i början, men sen händer något och hon blir ensam.

Var med nyligen en dag i skolan för att se hur det gick för henne. På rasten sökte hon sig bara till en äldre granntjej som varje rast vill leka häst. Tydligen så har det pågått länge att hon vänder sig till henne för att leka häst. Jag frågade hemma om hon verkligen ville leka häst eller om hon gick dit för att hon kände sig utanför. Då svarade hon: ?både och?

Något tips vad jag kan göra. De har tydligen rastaktiviteter ibland, men det är endast frivilligt,

Det var faktiskt en mamma vars son går i samma klass som vår som frågade mig om just samma sak som du funderar på, vilket gjorde mig väldigt förvånad. Efter att ha diskuterat med hennatror jag helt enkelt att förutsättningarna och vad man ser som normalt är väldigt olika för olika personer.

Vi har tre barn i ungefär samma ålder, de leker gärna med varandra. Vi bor även i en liten brf med en ganska stor inhägnad gård mellan husen, som vår terass (liksom övriga 10 radhusens) vätter mot. Där finns 11 lekkamrater i barnens ålder, tack vare hur området ser ut har de kunnat springa in och ut på tomten som de vill sen de bara var några år gamla så det behövs ingen organisering av föräldrarna för att dessa barn ska leka. Med 3 barn och massa aktiviteter så är anordnade lekträffar hemma inte något som vi riktigt hinner/orkar prioritera varje vecka. Ibland försöker vi ta tag i det så barnen får leka med någon de trivs med från klassen på fritiden också, men det handlar ju inte om särskilt ofta då lek inte är direkt något de saknar överlag. Och när det händer finns det ju flera olika barn som man kan tänkas bjuda över, så jag börjar inte känna att det är länge sen de lekte med en specifik kompis förrän det gått i alla fall 3-4 månader... Den andra killen har knappt några kompisar i närheten och är ensambarn så hans mamma har försökt arrangera lekträffar flera ggr i veckan. Det har blivit att han lekt med vår son ca. 1 gång i veckan, vilket för oss är MYCKET, den kompis han leker mest med på fritiden förutom grannbarnen. Men ja, det är typ alltid hans mamma som ringt, vi har valt andra att ringa när vi gjort det då dessa ju alltid redan lekt så nyligen (enligt vår definition). Däremot har vi turats om att ha barnen hos varandra även om det är hon som ringt.

Summa summarum, att försöka prata med föräldrarna runt dig så ni får lite mer förståelse för varandras situation behöver inte vara fel :)