Varför följer ni inte era barn till skolan?!

Lär du dem inte att simma eller ger dem vattenvana? Vet du att det finns barn som drunknar, flera varje år! Hur tänker du?

Jag tror att man måste hinna smälta varje steg man kommer in i som förälder. Jag förstår din oro. Nyss var barnen små "dagisbarn" och tanken på att släppa allt och låta dom ta sig an nya och möjligen farliga uppdrag känns svårt. När sonen var 6år och börja förskoleklass på skolan tyckte jag det var sjukt att dom små ettorna gick helt själva till skolan. Att grannungarna på 8 år gick hem själva efter lunch och satt hemma själva i flera timmar osv.

Det är ett stort (och jobbigt) steg att släppa på "linan", men med tiden inser man att dom blir äldre och klarar av mer och mer. Man hinner helt enkelt smälta nya moment, precis som när man låter ens barn gå ut själv och leka första gången, efter ett par gånger blir man mer bekväm. Och det är väl helt enkelt det steget man måste komma till. Givetvis får man känna efter hur situationen ser ut och om barnet själv är redo.

Jag begränsar min 8åring, han får vara i vårt trafikfria område men inte korsa vägar själv. Förra helgen ville gå med en kompis till vår närbutik och köpa godis, jag kände mig inte bekväm med det (ligger intill skolan, fortfarande trafikfritt). Men kom överens om att "jag ändå skulle dit" så dom kunde cykla i förväg så kom jag efter. Dom fick gå och spana på tidningarna och köpa sitt godis, i kassan träffades vi och dom fick göra sina inköp. Man får finna en balansgång tills man är redo.  Och den dagen kommer, trotts att det känns långt bort just nu.

Vad har hänt? Varför kan barn inte gå själva till skolan längre? Det gjorde de ju alltid förr i tiden.

Föräldrar har inte "blivit" lata. Tvärtom är det nytt att somliga anser att föräldrar varje dag skulle behöva följa sina barn till skolan. Barn har alltid gått själva till skolan. Däremot har somliga föräldrar, t.ex. trådstartaren, blivit märkligt ängsliga.

När jag gick i skolan, gick alla barn själva till skolan. Sluta curla!

Jag förstår att man kan känna sig orolig för sitt barn efter att ha läst tidningen om barn som råkat ut för olika saker, men samtidigt vet jag inte om världen idag är så mycket farligare än för 30 år sedan. Idag läser vi nyheter konstant på telefonen, de delas i sociala medier och sprids på ett helt annat sätt än för 30 år sedan då man såg nyheter en gång på kvällen och läste sin lokala morgontidning, i bästa fall . Vore intressant med fakta på hur ofta barn utsätts för brott idag jämfört med förr. Läste tidigare i år en artikel om att betydligt färre barn dör årligen nu jämfört med för ca 30 år sedan, man angav att det berodde på ökat säkerhetstänk bland annat, cykelhjälm, bilbälte osv.

Samtidigt har vi väl den mest söndercurlade generationen barn just nu, som många gånger aldrig fått testa sina vingar, göra misstag, gått på nitar eller blivit brända så till den milda grad att de har svårt att klara tonårslivet och sedan vuxenlivet. Det blir ångest och psykisk ohälsa av det i värsta fall. Har läst artiklar även om detta, att oförmåga att själv klara av svåra situationer ska vara bidragande till den höga andelen psykisk ohälsa bland unga. Kan dock inte länka till något här och nu då jag skriver på telefonen.

Tycker ändå det är en intressant diskussion! För egen del tror jag att barn måste få utrymme att utvecklas genom eget ansvar och gradvis mer och mer självständighet. Kan bland annat ske genom att gå ensam till skolan! Man kan inte vara med och skydda barnen alltid, bättre då att de lär sig ta smarta beslut och lita på sin egen förmåga när de hamnar i en knivig situation tycker jag.

Vi låter vår son (han går i tvåan) gå själv sen sista veckan i våras eftersom han växer av att få ansvar. Han blev tillfrågad av en förälder på skolan om han ville ha skjuts men svarade att då måste han ringa hem först så jag tror inte han hoppar in i bilar, hoppas inte. Jag ser var hans mobil befinner sig med hjälp av tjänsten hitta iPhone så lite koll har jag:)

Den här sommaren har ju de stackars barn som försvunnit och hittats döda varit tonåringar så slappna av kan man nog tyvärr aldrig som förälder:(

Men va?

De kan redan simma, sen vet jag inte hur det hör hit!

Klok reflektion!
Tror också att det är en process som är jobbigare för en del föräldrar än andra även om det är jobbigt på ett vis för oss alla att släppa och inse att de blir större. Det är ju vår beskyddarinstinkt som vill dem så väl och bädda in dem i ett rosa bomull och skydda dem mot allt ont. Nu fungerar ju inte det, det blir otrygga barn av för ängsliga vuxna.
" Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Psykiatrikern David Eberhard menar att det har gått så långt att själva staten drabbats av panikångest och ger mängder av tankeväckande och provocerande argument för sin teori. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer.

Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.

Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och Eberhard menar att man faktiskt kan se de svenska myndigheternas bristande handlingskraft vid tsunamikatastrofen som ett uttryck för det nationella paniksyndromet. Han driver och prövar sin tes och drar fram mängder av exempel, alltifrån säkerhetsbälten och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja."

Jag har barn som går i ettan och min tanke är nog att de redan i vår får börja gå hem själva för att successivt träna. Jag vet att de klarar det, att gå själv några hundra meter och vara hemma själva en timme innan vi kommer hem .

Mina barn är små fortfarande så jo, jag följer dem till skolan. Men när de blir större är det klart att de får gå själva. Tycker att man gör barnen en björntjänst genom att inte behandla dem efter mognad.

Jag får själv höra att jag är en hönsmamma. Jag blev själv utsatt för en "äckelgubbe" när jag var ute och lekte som liten.. Så jag förstår absolut den där (ibland överdrivna) oron!

Men min dotter är 9 i år och hon går själv till skolan. Nu bor vi dock så nära så det tar henne kanske bara 3-4 minuter att gå dit..

Men kan tycka de är lite fel att enbart gå på åldern. Min dotter har alltid varit väldigt mogen för sin ålder, och jag hade aldrig låtit henne gå själv om jag hade minsta tvivel om att hon klara det.

MIN rädsla kan inte stå i vägen för hennes "utveckling". Risken finns ju också att den rädslan smittar över på barnen..

Men som sagt, jag förstår absolut hur den oron känns! Och jag kämpar också med att släppa den på många punkter, och det är inte lätt!

Helt rätt! Oro och rädsla smittar. Min mamma har alltid varit oresonligt rädd för saker. Hon grät när jag tagit körkort för det innebar ju att jag skulle köra bil och då var hon rädd att jag skulle vara med om en olycka. Att det var en stor tillgång med körkort när jag skulle söka jobb tänkte hon mindre på.

Jag får arbeta med att kontrollera min oro varje dag. Jag vill inte föra över oron på mina barn utan att de blir trygga och vågar lita på sin förmåga. Det blir man om man får ta ansvar och ibland göra svåra och lite farliga saker. Att överbeskydda barnen är att göra dem en björntjänst.

Det handlar väl helt enkelt om riskbedömning. Det är inget människan är särskilt bra på (magkänslan har sällan rätt).

Jag tror inte att barnen är lata egentligen, hade föräldrarna bara ställt det kravet på dem så hade de nog tagit sig till skolan själva.

TS du vet våldsbrott i vårt land har faktiskt inte alls ökat, tvärtom de minskar.

www.dn.se/nyheter/sverige/kriminologer-valdsbrotten-okar-inte/

Du skrev att dina  barn inte har några som helst aktiviteter som du behöver ta dem till.

Att kunna simma är väldigt viktigt. Det räcker heller inte med att barnen tagit simborgarmärket och sedan behöver de aldrig mer komma i kontakt med vatten. Barn behöver en god vattenvana och det får man genom att regelbundet öva på sin vattenvana, genom lek och simning, dvs du behöver  ha någon sådan aktivitet med dina barn.

Det kan kanske vara så att det är fler barn som drunknar i Sverige än vad det är barn som dras in i bilar och kidnappas på vägen hem från skola? Det kanske till och med alltid har varit fler barn som drunknar än barn som blivit kidnappade påväg hem från skolan?

Det kanske är så att du lägger din tid och energi på fel saker?

Fast återigen. Vad har som simningen med allt att göra?

Japp skriver DN det så stämmer det!

Du pratar om risker för dina barn. Du är rädd att de ska bli kidnappade eller utsatta för våld påväg hem från skolan. Jag är rädd att du fokuserar på fel saker, men trots mina många och långa förklaringar så verkar du inte förstå mig.

Nu var det ju lite fakta bakom den artikeln och det finns mycket statistik i ämnet om du verkligen är intresserad. Åter, jag har rekommenderat i trygghetsnarkomanernas land där siffror presenteras och förklaras på ett mycket pedagogiskt sätt. Vill du ha mer rådata finns även det på nätet. 

Min äldsta son (11 år) går själv till och hem från skolan och har gjort sedan förra året. Han vill det själv och ville inte längre gå på fritids. Han är dessutom mogen för sin ålder och ansvarsfull.
Min yngsta (9 år) får inte gå själv och kommer nog inte heller att få göra det nästa år eftersom jag inte bedömer att han klarar av det i nuläget.

Tidningen Filter hade en artikel för ett par nummer sen om hur barns rörelseområde har minskat på fyra generationer. Det var en rätt tråkig läsning faktiskt. De tittade på 8-åringar. Fyra generationer tidigare var rörelseområdet en dryg mil, nu ett par hundra meter.