Hur fan orkar ni

Jag håller inte med er. Tycker inte det är jobbigt med barn. Allra minst egna. Väntar nu vårt fjärde. Tycker inte varken orken eller livet blivit sämre. Har ingen möjlighet till hjälp med barnen av släkt, men det gör inget, barnen kan hänga på allt det jag gör. Gillar att shoppa, resa, göra utflykter, träna, inreda och renovera. Tycker jag har betydligt mera tid till det nu när jag jobbar mindre, än innan barnen när företagandet tog största delen av det vakna dygnet. Men klart tid går åt till att sitta någonstans utanför och vänta på att barnens olika aktiviteter ska sluta, men den tiden brukar jag försöka använda till att t.ex. ta en promenad.

Men då är ju våra barn lärda att roa sig själva, jag tycker det är viktigt att de själva får utveckla sin fantasi och inte blir underhållna hela tiden. Skulle jag tvingas tillbringa dagen på legogolvet skulle jag nog kanske tycka det var jobbigt ????

Tycker varken det låter konstigt eller osunt. Olika barn är olika intensiva och varken du eller jag vet hur pigg TS var innan hon hämtade barnet.

Jag tror dels det finns en förklaring i det många redan nämnt. Egna barn har man lättare att hitta energi till än andras ungar.

En annan förklaring kan vara allmän erfarenhet av barn. Sådant som man gjort många gånger och hittat rutiner för kräver ofta mindre energi än sådant man gör sällan eller för första gången. Någon nämde att man får förberedelse och upptrappning under graviditet och sina egna barns uppväxt. Då får man tid att vänja sig vid "energiåtgången".

Som jag skrev tidigare har alla olika förutsättningar i livet och olika förmåga att hantera vardag, familj, barn, yrkesliv etc.

Om vi tar två motsatta exempel, Familjen Kaos och Familjen Harmoni, så återfinns ofta Mamma och Pappa Kaos svårigheter att tex. organisera/planera/strukturera/orka med/hantera känslor m.m hos barnen i större eller mindre grad både på grund av arv och miljö. De föräldrar som alltså redan har svårigheter att få vardagen att gå ihop får därför ofta större utmaningar att jobba med hos barnen än vad man har i Familjen Harmoni där barnen är mer harmoniska pga av samma ärftlighetsfaktorer.

Detta är en förklaring till varför det är så stora skillnader mellan olika familjer. Hos vissa flyter vardagen på utan större bekymmer medan det för andra är en ständig kamp.

Tydligt blir det i familjer med NPF-problematik (som har hög ärftlighet) men även i familjer som har liknande problem men som inte uppfyller diagnoskriterierna.

Detta är ganska svart-vita exempel och naturligtvis finns undantag och varianter.

Lika bra o skippa barnkarusellen, leva enbart för mig själv och om barnlängtan slår på kan jag hälsa på min brosdotter. Då kan man åtminstone säga hej då till henne när man tröttnar. 

Jag tillhör dem som också kan tycka det är jobbigt med barn. 1 gick bra två blev tufft. Har tack och liv en pappa till barnen som orkar mer än jag vi delar på allt ansvar. Vi tycker ofta olika saker är jobbigt så därför orkar jag. Men fler än två NÄ inte en chans. Särskilt nu när båda är skolbarn och mer självständig. Tittar på mina barn och inser att jag gjort ett bra jobb.

Ehm, nej det är nog sällan en "lugn period" då barnet äter och sover, då man får tillbaka energin. Det är tidpunkten för en stor omställning där allting cirklar kring barnet. Amning och sömnmönster (att vara vaken på dagen och sova mer på natten) ska förhoppningsvis etableras och det lilla knytet kan vara otröstligt samtidigt som du som mamma kanske knappt får lägga ifrån dig ditt barn. Mitt barn hade magknip och magproblem de första månaderna och jag var helt slut. De flesta som jag känner har tyckt att den första tiden är prövade.

Till sakfrågan: Man vänjer sig och anpassar sig gradvis vid barn och ökad ljudvolym. Det är också en enorm kärlek och förundran över livets utveckling att få ha barn i sitt liv. Det överväger det påfrestande. Det är svaret på hur man orkar.

Jag brukade hämta mina brorsbarn på dagis/skola och leka med de stup i kvarten förr. Superkul, energigivande ibland, uttröttande ibland. Vissa gånger precis som du, åkte hem efteråt och var tvungen att hämta mig efter "äventyret" att passa barn- ett eller fler.

Nu bor jag ihop med satungarna =P De sitter just nu i mitt "rum" alla fyra + tre kompisar och spelar tv-spel och dividerar om vad de ska se för film (svårt att samsas om bra film när yngsta är 6 och äldsta är 14)

Man vänjer sig, helt klar, vid det svåra/jobbiga, och får förhoppningsvis massor i utbyte.

Barn passar inte för alla. En del får energi av att vara med sina barn, medan andra känner sin energi sugas ur dem av barnen. En del anpassar vardagen för att orka med den, medan andra tar på sig för mycket.

Jag har aldrig haft problem med att orka med barnen. Däremot kände både jag och min man efter andra barnet, att vi inte orkade med att kombinera familjen med heltidsarbete för oss båda två. Vi lade oss helt enkelt på en jobbnivå som gjorde att vi hade råd att leva men ändå orkade må bra och ha tid för familjen.

Barn för mig är en del av livet. Innan jag fick barn hade jag småsyskon, vänners barn, grannars barn osv runt mig hela tiden. Så har det varit hela luvet. Hämtade på dagis lagade middag nattade osv. Så ser det också ut i större delen av världen. Klart man är trött ibland.. sånt är livet.men tur att man kan välja hur man vill leva sitt liv nuförtiden :) gillar man att vara ute och festa eller ha massa egentid så behöver man ju inte skaffa barn.

Förstår inte riktigt vad ekonomi har med orken att göra heller. Jag är egen företagare och jobbar 50% och min man jobbar 75%. Vi är inte rika men är skuldfria och stressfria. Jag jobbar med min hobby och skulle aldrig byta det mot att jobba 100% med mer pengar. Vi har valt bort status för lugn och har ändå råd att åka på semester varje år. Jag har massa ork till våra barn och även till att ligga i soffan med en kopp te.

Ni har inte dålig ekonomi, Grattis