vi är inte galna, vi älskar varandra.

Jag blev gravid tre månader efter att jag och min nuvarande man hade blivit tillsammans. Nu är vår son 1 år och vi väntar vårt andra barn. Däremellan har vi hunnit med ett giftermål och en flytt. Flytt nummer 2 är på gång nu...

Mitt tips, om ni blir gravida så snabbt, är att prata, prata, prata. Prata om er syn kring allt, kring barnuppfostran, kring vem som skall vara hemma hur mycket med barnet, om det är okej för båda att vabba, hur ni gör i en situation när ni tycker olika vad gäller barnet, om ansvar i hushållet etc.

Allt det där pratade vi om och det är också det som har gått mest friktionsfritt. Det som har varit svårare är till exempel att jag hade mer erfarenhet av barn än min man. Jag arbetar inom förskolan och vet hur mycket jobb det är med barn. Min man  hade ingen aning och hade någon slags rosenröd romantisk bild där alla var lyckliga, bebisen sov eller lekte och allt var toppen. När den bubblan sprack ungefär när bebisen var tre månader (innan dess verkade han inte ha fattat att han var förälder) så blev livet plötsligt jobbigare för min man. Det tog ytterligare några månader innan han landade på jorden igen och vi hittade tillbaka till varandra.

Mitt bästa tips är att umgås, umgås och umgås. Den första tiden när bebisen hade fötts så offrade vi till och med sömn för att bara sitta och prata med varandra. Det hjälpte mycket.

Även om ni tycker att ni har pratat massor och att ni tycker att ni känner varandra utan och innan, så inse från början att ni inte gör det. Då blir det mindre chockartat när ni plötsligt inser att det är tvärtom. När man har ont, har sömnbrist och är stressad, så kommer ens rätta jag fram. Så är det bara.

Dessutom tror jag att det är extra viktigt att ta upp allt man funderar på direkt, så att man inte går runt och är långsint, eftersom man faktiskt inte känner varandra.

Och: räkna med att det kommer en dag då ni undrar om ni har gjort rätt, när ni tvivlar på era känslor, när ni konstaterar att allt har gått för fort - men försök då att inte ge upp utan försök lösa det tillsammans. Känslor går upp och ner, speciellt när man har barn ihop.

Försök att redan nu ser er som föräldrar. Det blir enklast så, eftersom det är precis det som ni kommer att vara resten av era liv. Om ni från början ställer in er på att ni inte på några år kommer att kunna resa tillsammans, gå på bio, sitta och njuta i lugn och ro på en restaurang eller uteservering, då kommer ni nog att klara det galant.

TACK! verkligen. Så mycket tips! :D 

vi har pratat om både vem som skall vabba, vara hemma mm... Och de blir naturligtvis jag. Hushåll mm. blir även jag. Vi är otroligt lika på alla plan angående uppfostran, vi båda har haft liknande uppväxter där vi känt oss väldigt... "missplacerade" och oförstådda, vi vill ge våra barn raka motsatsen. jag vill i framtiden bli familjehems-mamma och det är de målet vi siktar in oss på, att jag helt enkelt är hemma. 

 

Vi har sagt att vi aldrig ska ge upp, bråkar vi, så får vi lösa det. Skaffar vi barn ihop ska det inte vara enkelt att bara gå, en av anledningar till äktenskap.  
Igår satt vi och tittade på barnvagnar och bilstol mm. Och jag kände själv hur upphetsningen angående att bli mamma verkligen ekade i rösten och han stannade mig och sa att "för allt i världen, önskar jag aldrig att förlora dig. Det gör mig otroligt lycklig att du vill ha barn med just mig" Han ser mig som någon gudinna, och varför fattar jag inte, det är ju jag som ska va tacksam för hans närvaro i mitt liv liksom...? Ja, vi ser oss som föräldrar, tror jag... jag har en hund sedan tidigare och jag är ju mamma till den, (jag daltar mina djur) och han tog in honom och är redan nu otroligt duktig och jag har vågat lämna dem ensamma medans jag var i stan på shoppingtur. Detta har alltså ALDRIG inträffat innan, så min tillit till han är otroligt god. 

 

Haha nja inte mer än andra, har kompisar som frågat samma sak faktiskt men det visar sig att de blandar ihop lika ofta/sällan som jag ;) Och då trots helt olika namn... Tänkte först att det kanske har med ålder att göra,att barnen är så nära i ålder alltså. Men min mamma gör samma sak och det är 8 år mellan oss. Så inte mer än för andra ;) Kanske att andra blandar ihop våra barns namn mer än vi ;)

Det hela blir väldigt oseriöst när du tror att du är mamma till din hund för att du daltar med den.

Det finns inga likheter i hur stort ansvaret, kärleken, oron eller framförallt tidsåtgången är.

Fundera på om du är redo att dela ett ENORMT ansvar med en ganska ny person innan du tittar på vagn. Herregud, jag är i v 20 och har inte tittat på vagn än. Dock har jag spenderat tid på att lära känna pappan i över tio år.

Jag träffade min sambo i slutet av Juli förra året, vi blev tillsammans i Augusti och har inte varit ifrån varandra sedan dess, Jag blev gravid i slutet av december och nu är våran prinsessa beräknad att komma om 7 dagar! :)

Jag älskar min sambo mer än allt annat och skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom! båda våra familjer är jätte glada och förväntans fulla!
Gör det som känns rätt och bäst för er!
Lycka till! :)

Tycker att det är fullkomligt idiotiskt och elakt mot ert framtida barn. Men ni bryr ju er inte för ni är minsann kääära.

Galet...

Jag tycker det är galet. Kan ni inte lägga åtminstone ett halvår på att förbereda er först?

Du kan inte jämföra ett barn med en hund... sedan undrar jag hur gammal du är? En förutsättning för att något sådant här ska lyckas på längre sikt är förstås också att man har lite livserfarenhet. Det KAN ju fungera i alla fall, men jag tror att en förutsättning för att det så bra som möjligt skall fungera är att man har "lekt av sig" innan.

Sedan handlar ju inte att skaffa barn om att man inte skall förlora sin partner. Om man skaffar barn utan att ha varit tillsammans länge så måste man någonstans vara förberedd på att det kan gå åt helvete och att man kanske kommer att stå där ensam med en bebis. Det måste man ha i beräkningarna, annars är man bara dum och naiv. Att man sedan tillsammans får allt att funka och att kärleken faktiskt inte dör trots sömnlösa nätter, konstiga vanor och ovanor och andra saker som man helt enkelt inte var beredd på innan bebisen föddes, det är bara ett plus. Det är ingen dans på rosor att skaffa barn med någon som man knappt känner, men det kan gå om båda vill, är redo, älskar varandra, är beredda på att vårda relationen och är beredda på att kämpa för att allt ska funka.

Lyssna inte för mycket på vad andra tycker, börja med att prata med varandra och se så ni har en liknande bild av uppfostran osv. Sen tror jag att fast ni varit tillsammns en kort tid så har man en magkänsla att gå på, man ser hur han är mot sin familj och vänner. Hur han är uppfostrad kan påverka hans sätt att vara som förälder.

Jag och min sambo blev gravida redan första månaden men jag märkte först vecka 8-9 att jag var gravid. Han och jag var positiva till barn men vi ville upptäcka världen ihop innan för vi är ganska unga. Jag fick missfall innan vi hann ta ett beslut men många hade åsikter, försök att ta ett eget beslut även om jag förstår att ni vill ha tips.

Lycka till med det ni väljer att göra! :)

Jag blev gravid inom ett par månader och för oss var det självklart att behålla. Visst kom det upp mycket oväntat (men inte oöverkomligt) under tidens gång men spendera tid tillsammans och prata mycket (ser att du fått tipset ovan redan). En viktig sak är ju att vara någorlunda lika i tankar kring uppfostran. Se till att bli ett team som föräldrar och älskare som par. Så har vi försökt se på det. Idag är vi gifta, bor i hus och väntar barn nummer tre i ordningen. Allt har gått jättebra, inte smärtfritt men det har mynnat ut i allt jag egentligen kunnat önska mig. Älskar min man något enormt mycket och är så glad att vi vågade ta det steget som vi tog!

Urdumt. Så dumt att till och med nån som inte är så smart borde kunna räkna ut det själv.
Låt mig gissa, du är:
- Ung
- Lågutbildad
- har haft passionerade relationer tidigare som gått åt helvete
- har låg självkänsla
- saknar intressen
- är osjälvständig.
- saknar konsekvenstänk

Lycka till ändå.

Min fråga är: varför så bråttom?

Om ni är så kära att ni vet att ni alltid kommer vara tillsammans, så har ni ju all tid i världen. Varför skynda på? Varför inte njuta ett tag av att bara vara ni två?

Förälskelsefasen finns det för övrigt forskning på. Googla. Har för mig att den i snitt pågår runt 9 månader. Man brukar säga att man bör ha varit tillsammans minst ett år och då bott ihop, rest ihop, gått igenom någon redig fylla och någon rejäl influensa.