Är detta en normal reaktion?

Det är naturligt, jag skulle också gråta om jag inte fick natta mitt barn & se henne varje dag <3

Det är självklart en stor förändring och du har inte hunnit vänja dig ännu. Tillåt dig själv att vara ledsen, mest troligt blir det lättare med tiden. Försök när det värsta lagt sig att göra saker du tycker är om och är givande för dig. Träffar vänner, utöva intressen osv. Håll dig själv upptagen.

Ja, det hjälper, har jag märkt.

Men du menar på att jag reagerar så här för att det är nytt? Så det kommer gå över med tiden?

En annan sak är att så fort jag får hem barnet igen, så vill jag krama och pussa på barnet hela tiden. Hur bra är egentligen det? Jag funderade på om det kanske kan göra barnet oroligt?

Alltså vi kramas och pussas annars också, men första dagen blir jag nästan lite "klängig" eller hur jag nu ska uttrycka det.

Det är inget som barnet sagt något om än iaf. Men jag funderade på om det kanske kan vara negativt? Jag borde kanske lägga band på alla känslor?

Jag är inte separerad från mina barns far kan tilläggas men har i min närhet flera separerade par med barn och det du beskriver vet jag att både mammor och pappor har upplevt i början. Att det har blivit lättare med tid och att de istället gör det bästa av dessa veckor. Någonstans inser nog de flesta på vägen att det är så det är och då blir det enklare att hantera och försöka göra något bra av.

Jag tror den andra reaktion du beskriver också är fullt normal men där tycker jag nog att du ska lägga band på dig lite. Givetvis är det fint att pussas och kramas (om barnet är med på det) men barn märker om det går till överdrift och du vill nog inte göra ditt barn osäker i situationen. Hellre att barnet tror att du har det bra när hon är hos pappa än att hon börjar ta på sig skulden för att hon vet att du inte har det.

Precis så tänker jag, som det sista du skrev.

Jaja, man får väl försöka härda ut. Det är ju "bara" en vecka.

Du har inte mycket till val men det finns ingen anledning att hålla känslor inombords så gråt så länge du behöver (för det hjälper!) men försök att inte vara för mycket när barnet väl kommer hem. Självklart är det okej att säga "jag har saknat dig" och pussas och kramas men inte mycket mer än det som brukade vara kanske? Barn vill helst känna igen sina föräldrar och märker så lätt om vi förändras och sorgligt nog lägger de gärna skulden på sig själva då. Ett barn som redan har gått igenom en så stor förändring vill nog helst möta den mamma det känner när det kommer hem till dig. Hantera dina känslor när barnet är hos sin pappa men ta gärna hjälp av någon som står dig nära. Prata om det. Barnet har det bra hos sin pappa som jag förstår det, tänk på det.
Jag har en väninna som har sitt barn varannan vecka och i början reagerade hon precis som dig. Idag pratar barnet och mamman om vad de har gjort på pappans vecka och tar del av varandras historier istället. Barnet tycker det är roligt att lyssna till mammans och mammans till barnets.

Jag separerade för drygt ett år sedan, barnen var då nästan 6 och 9 år. Det var jättesvårt i början och jag grät ofta. Det går bättre nu, men det känns ensamt och onaturligt att barnen inte är hemma. Jag ser till att ha mycket att göra så jag slipper vara ensamheten så mycket.

Jag förstår exakt vi pappor kan oxå ha detta problem har en son på 5 år och har väldiga problem att vara borta från honom saknar honom otroligt mycket...

Stundtals går jag rakt in i väggen, ögonen "blöder" kan inte fokusera alls
Vet att detta kommer gå över med tiden men just nu så är det inte lätt alls...
Samtidigt så vet jag ju att han har det bra. 

Jag kan tänka mig att bolla tankar och funderingar med andra som sitter i samma situation (nyligen separerad och allt som detta medför)
Både Pappor och Mammor tar tacksamt emot andra historier och erfarenheter..

 

Nu i augusti så var det 5 år sedan jag separerade från min sons pappa. Mitt intiativ.
Vi har varannan vecka.
Gråter ibland samma dag han åkt.. Har väl blivit lite lättare med åren och sedan beror det på vilket läge jag är i. Saknar honom fruktansvärt vissa veckor, speciellt jobbigt är samma dag han åkt.

Omställningen från att ha haft honom en vecka, med skjuts till träningar, packning av skolväskan, tjat om att plocka upp efter sig varvat med massa mys, pussar, kramar och skratt.. Till en vecka där hans rum är tomt och stilla. Hans leksaker ligger där han lämnade dom och kudden i sängen är gropig efter hans lilla huvud som legat där..
Sörjer väl det som aldrig blev även fast jag ALDRIG skulle vilja gå tillbaka till det förhållandet.

Glömde skriva att känner du för att gråta så gör det.. Känns oftast lite bättre när man "lättat" på trycket. Tror inte att det är bra i längden att svälja sånt.
Det är jobbigt att sakna någon men inte farligt. Se det som något positivt.
Finns ju faktiskt varannan vecka föräldrar som tycker det är enbart skönt att slippa barnet/barnen en vecka. Jag är glad att jag inte är en av dom.
Man lär sig till slut att leva med den saknaden.
Acceptera att du blir ledsen istället för att kämpa emot.