Hur länge trodde ni att det skulle ta?

Jag vet precis hur du känner. Jag är besatt av att läsa allt om fertilitet och dittan och dattan. Men har så himla svårt att föreställa mig att det nånsin ska gå. Jag tror på riktigt att jag skulle svimma direkt om jag fick ett plus på stickan, så osannolikt känns det.

Ibland kan jag önska att tiden gick snabbare så jag fortare kan få göra utredning och få svart på vitt att nåt är fel så jag äntligen får mina misstankar bekräftade...

Tack för ditt svar, det ger mig hopp och får mig att slappna av lite. Men det är så himla svårt att inte oroa sig.

De första försöken var på något sätt jobbigare, nu när mensen kommer tänker jag mer "ja, vad trodde jag egentligen?"

Det är klart. Det är nog omöjligt att inte göra det, så jag vet att det mest bara är ord när jag skriver till dig att försöka ta det lugnt. Jag tog det inte alls lugnt, men eftersom jag ångrar det så här i efterhand kan jag inte låta bli att åtminstone ge det ett försök med dig ;) 

Man oroar sig för att det är så mycket att förlora. Men jag tror att du precis gått in i den värsta perioden. Det allra värsta är just när man blir så cynisk och tror att det aldrig kommer att hända och inte ens blir förvånad, utan bara mer och mer bitter. Det känns omöjligt, men lita inte på att den känslan har någon som helst grund. Jag inte bara trodde utan visste att det aldrig skulle gå, men så fel jag hade tack och lov. Men det är som i triss-reklamen (fast med betydligt högre sannolikhet ;) ) - Plötsligt händer det, och då är det verkligt. 

Det är himla skönt när man vet vad som krånglar. Jag blev så sjukt lättad över att vi fick en diagnos. Jag vet att varje månad kommer vara kämpig tills något händer, men jag hoppas ändå att du kommer klara det bättre än jag gjorde och kunna släppa det i perioder åtminstone. Det mesta talar för att det kommer gå en vacker dag, den stora frågan är hur långt fram i framtiden det kommer ske och på vilket sätt. Men ge inte upp hoppet om att det kommer gå, det är ganska få som aldrig lyckas.

Jag har en diagnos som jag inte vet så mycket om när det gäller chanser till barn. Fram till ett år sedan var graviditet en omöjlighet ( Läkaren gav mig besked att aldrig kunna få barn naturligt vid 18-års ålder) 

Att jag sitter här 5+0 och är gravid efter första IVF ( 1 år efter remiss skrivning) så är jag helt mållös. jag gick in IVF med tanken att detta kommer troligtvis inte gå, läkaren själv var inte helt säker med att försöka ens stimulera mina stockar. 

 

Jag hade sett framför mig minst 1-2 år och hade liksom förberett mig för det, inte att det kunde bli så mycket tidigare än så.

 

Jag har lätt för att bli gravid. Men haft problem med att behålla tyvärr. Vi började bebisverkstaden för nästan exakt ett år sedan (slutet av okt 2014). Blev gravid direkt men missfall i v.10. Blev gravid igen i april och när jag i somras glad i hågen åkte på kub-ul konstaterade de ett ma i v.10. Samma vecka... Så idag, som sagt nästan exakt ett år sedan vi började, har jag nu plussat igen. Men känner knappt någon glädje. Är mest rädd och orolig. Blir det missfall igen blir det utredning.

Alla har ju olika erfarenheter och önskemål, men om jag måste välja mellan pest och kolera, hade jag alla gånger valt att hellre ha svårt för att bli gravid. Missfall gör så jävla ont och man är så otroligt ledsen. Visst kändes mensen som kom efter missfallen som ett hån, men hellre det än detta lidande med vul som visar sprattlande bebis och sen är det bara slut och man slänger bilderna man fått med sig och alla planer man hunnit göra bara går upp i rök.

Oj vad hemskt detta blev. Men så gick jag in i depression också efter sista missfallet. Fick en total chock på kub. Bara som en liten förklaring till min nedstämdhet.

Åh, ditt inlägg fick mig tårögd. Jag kan inte ens tänka mig hur du måste må och vilken oro du måste känna. Jag önskar av hela mitt hjärta att det går vägen för er nu. <3

Jag har tänkt den "förbjudna" tanken några gånger, att jag hellre blir gravid och får missfall än att aldrig bli gravid. Jag skäms över att jag tänker så när jag läser inlägg som ditt, men jag kan inte hjälpa det...

Som sagt, alla har vi olika erfarenheter och önskemål. Jag skulle inte önska min värsta fiende det jag gått igenom. Missfall tidigt är ju som en kraftig mens med lite mer smärta än vanligt, men missfall i v.10 gör ont. Dessutom är man helt förkrossad. Jag vågar inte tänka på hur hemskt det måste vara med ännu senare missfall...

Jag har alltid tänkt att jag nog är steril, men trodde ändå att jag skulle bli gravid direkt.
Hade lite ångest för att det skulle ta sån tid innan vårt hus blev klart och funderade allvarligt på att vänta med att försöka tills det var dags att flytta in
När sonen äntligen föddes efter 2,5 år och två mf hade vi bott i huset i 1,5 år...

Jag tror att det är vanligt att man är lite orolig för att något är fel. Man hör så mycket om andra som blir gravida trots skydd men man blir det inte själv och börjar undra... Särskilt om man är 30+ innan man börjar försöka.

När det var dags för syskon hade jag passerat 40 och var beredd på att det inte skulle bli något alls, då blev jag gravid på första försöket. Det slutade iofs i MA men sen blev jag gravid med lillasyster på första försöket efter skrapning.

Det är jättesvårt, men FÖRSÖK att inte stressa upp dig. De allra flesta som vill ha barn får det så småningom på ett eller annat sätt.
Lycka till!

Fast det stämmer ändå på något sätt. Tar det tid att bli gravid så suger det verkligen att förlora graviditeten direkt, men det känns ändå bra att veta att man KAN bli gravid.
Jag har fått ett tidigt MF, en ofostrig graviditet och ett MA. Och två fantastiska barn

Med exet fick vi aldrig till det, försökte något år eller två innan vi gick isär, av andra orsaker.

Sedan levde jag ensam länge tills jag träffade min sambo för tre år sedan. Vi skyddade oss typ första halvåret sedan lät vi det vara- händer det så händer det. Det hände i mars så typ två år då!

Jag har troligen inte ägglossning varje månad- har alltid haft oregelbunden mens.

Min sambo har två barn sedan innan som blivit till utan planering på första försöket, trots att deras mamma hade hypotyreos och var kraftigt överviktig, så hans fertilitet var det ingen tvekan om:)

Även min fd fick barn efter vi bröt upp så antagligen är det jag som tar tid på mig- men nu är jag gravid och vill bara ha detta barnet så tänker inte forska vidare i det:) skillnad om man önskat syskon sen!

Vad är skillnaden mellan steril och infertil?

När vi började försöka, hade jag en känsla att det inte kommer bli lätt. Så började läsa på om pergotime och ivf.

Tyvärr fick jag rätt. Vi har försökt nu i 2,5 år och är i IVF-svängen nu.

Eftersom jag blev oplanerat gravid som yngre (slutade i missfall) så trodde jag att det skulle gå inom ett år i alla fall. Men det tog sex år och flera IVF-försök innan jag blev gravid. Började tänka att jag aldrig skulle få något barn, så nu sitter jag här gravid och är fortfarande förvånad i v 31.

För oss tog det två år att bli gravida med dottern som föddes i jan 2014. Detta efter utredning, 5 behandlingar m pergotime och sen ivf (långa cykeln). Då tog d på första försöket! Helt sjuk känsla! Hade ju aldrig sett röken av ett andra streck!

Runt försök 7-9 kände jag också hopplöshet o tog strax därefter kontakt m vården för min känsla var att d inte skulle funka utan hjälp. Så första möte var i mars fastän det eg var i maj vi hade försökt 1 år. Maj året efter blev jag gravid.

Har inte kört m några skydd sen dottern kom. För två veckor hände de galnaste hittills- plus! På egen hand! Hoppas denna gynnare stannar!

Stort lycka till! Vill bara trösta dig med att ivf- klinikerna är grymt bra! Det kommer gå till sist!

Tack! Vi ropar dock inte hej än,har inte gjort VUL än...

Steril= noll chans att bli gravid på egen hand. Kan bero på usla egna ägg,avsaknad av egna ägg eller egna spermier eller kanske ö.h.t om nåt är fel på livmodern eller totalt stopp i äggledarna. Infertil= lägre chans att bli gravid spontant eller kanske måste till IVF.

Bara för att jag blivit gravid snabbt o lätt betyder det inte att jag inte upplevt barnlöshet på nära håll. Kan vara mkt jobbigt att ens bästa vän eller syskon "gör slut" då man blir gravid o de är barnlösa.

Perspektiv vänner.

Hon frågade o jag svarade, hade det varit bättre om alla som försökt i 10 år svarade.

Jag säger inte att det är så här för alla, men i mitt fall var jag överlycklig trots missfall (fick ett i typ mars, försöket innan nuvarande graviditet blev till). Det tärde mer på mig att aldrig lyckas och ständigt gå omkring och tro att min kropp inte klarade att ens bli gravid. När det väl tagit sig en gång tändes ljuset i tunneln för mig och jag började hoppas för första gången. 

Småland - jag menar inte att säga emot, för det är säkert väldigt individuellt vad man tycker är värst. Jag tror bara att barnlöshet oavsett orsak alltid gör fruktansvärt ont. Jag vet inte om något är värre än det andra. För mig var det tyngre med att aldrig ens plussa än missfall, men det kan säkert vara tvärtom för andra.