Anonym (Häxan?)

Äldre 4 Oct 19:41

32 svar

Är jag fel ute som känner såhär?

Jag måste få checka av om jag är en otacksam och orättvis häxa eller om det är okej att känna såhär.. Jag har INTE sagt någonting till mannen ifråga om det här kan jag börja mwd att påpeka.

Vi har båda jobb med krångliga scheman och bort en bit, ca 10 mil, från varandra. Jag har inga barn, han har två. En sjuåring som han har varannan vecka (dvs på halvtid) och en 18-åring som han har på heltid. Mamman finns inte alls med i bilden där.

Det är kring artonåringen jag har känslor. Inte emot barnet i sig som verkar vara mycket trevlig om än ganska blyg. Men kring pappans resonemang kring artonåringen. Mitt och pappans scheman krockar ofta, och hans barnvecka med den yngsta är det svårt ses något alls. Ofta är det pga schemakrock svårt ses den andra veckan med, när jag är ledig jobbar han och när han är ledig jobbar jag.

Det med krockarna i schemat innebär dock att han har mycket ledig tid där han kan ägna sig åt barnen utan problem eller dåligt samvete. Men när schemat inte krockar, och vi - ytterst sällsynt - kan få hela helger ihop så blir det ändå inte så. Eftersom pappan känner att han inte kan "överge" tonåringen en hel helg tex.

Som ex så sist vi var lediga fre kväll-måndag morgon samtidigt (han var ledig från torsdagen så ledig hela to och fre med) så JAG hade gärna tillbringat hela tiden med honom och ffa sovit tre nätter med honom. Han säger sig vilka det men att det inte går för att han måste finnas för äldsta barnet med. Så han tillbringade fram till lörd lunch med artonåringen, kom till mig lö lunch - sönd lunch och åkte den hem till artonåringen. Sen tänkte han komma mån kväll och stanna till tisd morgon hos mig om det är okej för artonåringen. Det sa denne att det var men pappan kände att han ändå behövde vara däe för tonåringen. Som hade skola och sen var på träning och efter det gick på bio med en kompis och kom hem vid midnatt och då efter en kopp te la sig och sov.

Jag vill absolut inte att vi ska gå ut över hans relation med barnen eller att barnen ska känna att jag tagit deras pappa. Men känner samtidigt att en artonåring kan ju klara sig själv en helg någon gång varannan månad. Skulle det vara något är han ju ett telefonsamtal bort och kan vara hemma på en timme om han är här. Är vi där är han ju i rummet intill på sin höjd.

Artonåringen är självständig och självgående och han lämnar denna ensam en vecka utan problem när han är iväg på egna aktiviteter (typ resor). Han lämnar denne även ensam tre till fem dygn i sträck när han jobbar så. Jag har även hört honom prata med tonåringen i tfn när han är här och när han frågat om allt är okej och han kan stanna kvar så svarar tonåringen med ett stön att "jaaaaaaa pappa, det är okej, sluta tjata. "

Hans anledning är att han inte är säker på att tonåringen är ärlig och att han tyckt att denne verkat lite nere sista tiden. Han kan dock inte ta på varför och det finns (enligt honom) inte några tecken på det och tonåringen själv förnekar det. Jag känner ju inte denne väl nog för att säga något men jag ser en normal tonåring som är med kompisar mest hela tiden, ute på aktiviteter, intresserad av typiska saker för åldern och som verkar må normalt för åldern. Och som inte verkar störas av pappans relation/mig eller av att vara själv ibland. Oavsett om det är pga mig eller pga pappans jobb eller pga pappans nöjesresor.

Så min KÄNSLA är att pappan överdriver - samtidigt vill jag inte ifrågasätta en pappas känsla inför sitt barn!

Men det känns otroligt otacksamt att inte kunna få 2-3 dygn sammanhängande med honom någon gång, utan ses en em här en natt där och på sin höjd ett dygn där. På grund av en i princip vuxen människa, även om barn alltid är barn ovh kan behöva sin förälder oavsett ålder. Men här känns det inte riktigt som det?

Är jag en häxa som är svartsjuk på en fullt normal pappa/barnrelation eller finns det någon substans i min känsla?

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 5 Oct 16:18

#21

enmanmedskägg skrev 2015-10-05 15:56:51 följande:

Som ensam pappa själv så kan jag misstänka att det är på följande vis:

Något har hänt i den förra relationen, kanske en otrohet? Pappan känner att han vill ha "the moral high ground" så att säga. Att då lämna sitt barn för att vara med en annan kvinna känns mer "själviskt" än att vara med kompisar. Han vill bevisa för sig själv, och för andra, att han alltid sätter sina barn i främsta rummet, och aldrig en ny partner. Han menar nog väldigt väl, men är nog för otydlig med dig kan jag tycka.

Jag har själv liknande nojor, då jag under inga omständigheter träffar eller umgås med kvinnor ( under romantiska förhållanden ) de veckor jag har min dotter.

Det där skulle kunna vara en förklaring kanske! Såvitt jag vet förekom ingen otrohet eller liknande i hans förra relation. Däremot vet jag att hans ex behandlade barnen på ett sätt han inte ansåg vara okej, vilket visade sig när de flyttat ihop och att förhållandet bland annat därför tog slut kort därefter. Så det skulle absolut kunna vara så som du beskriver - men varför inte säga det då utan i så fall gömma sig bakom en annan förklaring?

Jag fick i början dra i bromsen ang träffa barnen, han tyckte det var okej långt innan jag ansåg att det (för barnens skull) var okej att de träffade mig. Samma sak med att sova där och sådär, han tyckte det var okej långt innan jag ansåg att det var det. Jag vet inte om det motsäger teorin?

enmanmedskägg

Äldre 5 Oct 16:25

#22

Anonym (Häxan?) skrev 2015-10-05 16:18:13 följande:

Det där skulle kunna vara en förklaring kanske! Såvitt jag vet förekom ingen otrohet eller liknande i hans förra relation. Däremot vet jag att hans ex behandlade barnen på ett sätt han inte ansåg vara okej, vilket visade sig när de flyttat ihop och att förhållandet bland annat därför tog slut kort därefter. Så det skulle absolut kunna vara så som du beskriver - men varför inte säga det då utan i så fall gömma sig bakom en annan förklaring?

Jag fick i början dra i bromsen ang träffa barnen, han tyckte det var okej långt innan jag ansåg att det (för barnens skull) var okej att de träffade mig. Samma sak med att sova där och sådär, han tyckte det var okej långt innan jag ansåg att det var det. Jag vet inte om det motsäger teorin?

Det är som sagt bara en teori.

Det kan hända att han tyngs av skuldkänslor, eller något slags moraliskt dilemma, där han till varje pris vill bevisa sig själv som en superpappa.

För att gå till mig själv: Mitt ex, dotterns mor, var otrogen mot mig och det blev en uppslitande separation som ännu inte är bra. Jag känner någonstans att jag måste behålla min "moral high ground" genom att visa att jag är en ansvarsfull och 100% närvarande förälder, då hennes mor har visat det motsatta.

Jag är ingen psykolog, utan spekulerar bara. Han vill skydda 18-åringen mot någonting, kanske har det rot i hans egen barndom. Att till varje pris inte utsätta 18-åringen för något han själv varit med om i SIN barndom?

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 5 Oct 16:39

#23

enmanmedskägg skrev 2015-10-05 16:25:49 följande:

Det är som sagt bara en teori.

Det kan hända att han tyngs av skuldkänslor, eller något slags moraliskt dilemma, där han till varje pris vill bevisa sig själv som en superpappa.

För att gå till mig själv: Mitt ex, dotterns mor, var otrogen mot mig och det blev en uppslitande separation som ännu inte är bra. Jag känner någonstans att jag måste behålla min "moral high ground" genom att visa att jag är en ansvarsfull och 100% närvarande förälder, då hennes mor har visat det motsatta.

Jag är ingen psykolog, utan spekulerar bara. Han vill skydda 18-åringen mot någonting, kanske har det rot i hans egen barndom. Att till varje pris inte utsätta 18-åringen för något han själv varit med om i SIN barndom?

Jag tror inte det är skydda artonåringen så, alltså förhindra något han var med om att upprepas. Han tycks haft en mycket trygg och fin uppväxt med närvarande föräldrar som fanns där i vått och torrt osv.

Däremot så någon variant av din teori låter faktiskt inte orimlig. Det behöver ju absolut inte vara så. Men just iom att det helt saknas (även i hans ögon) symptom på att barnet mår minsta dåligt, barnet säger och visar att det är okej att han är här/jag där, det inte är

en strulig tonåring samt då att han utan synbara problem lämnar barnet för jobb/resor så känns det inte orimligt att det här är något som ligger hos honom. Även om han inte berättar verkliga anledningen.

Fast det gör det ju ännu svårare att försöka hitta en lösning på :/

Sen känner han oavsett såklart ett "extra ansvar" eftersom artonåringens mamma inte är närvarande och det lilla hon finns med i bilden mest orsakar skada tyvärr. Men det är nog en del - men inte hela bilden (just då det är skillnad på lämna ensam pga mig och pga något annat).

Vinterankan

Äldre 5 Oct 18:18

#24

Anonym (Häxan?) skrev 2015-10-05 16:00:11 följande:

Resorna händer som jag skrev i snitt varannan månad om man slår ut dem. De hamnar både när vi kan ses och när vi inte kan ses. Att han delar tiden händer varje gång vi kan ses ett - ett par dygn sammanhängande. Alltså är för mig tidsdelningen större problem än resorna. Samt då framförallt att barnet kan lämnas en vecka i snitt varannan månad pga resor men inte kan lämnas ett par dygn en gång per månad på grund av mig. Jag ser inte resorna som problemet eller lösningen att han reser mindre - eftersom det knappast skulle minska tidsdelningen.

Ok, jag trodde att det var själva grejen att han inte prioriterade dig när han var ledig som var problemet, inte själva tidsdelningen. Ja i så fall så tycker jag att du är fel ute. Jag tycker att han verkligen visar både dig och sin son att han finns där för er båda genom att dela tiden. I annat fall så blir han tvungen att välja bort någon och vilken pappa vill välja bort sin son även om sonen är så pass gammal? Nu väljer han ju er båda.

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 5 Oct 19:00

#25

Vinterankan skrev 2015-10-05 18:18:34 följande:

Ok, jag trodde att det var själva grejen att han inte prioriterade dig när han var ledig som var problemet, inte själva tidsdelningen. Ja i så fall så tycker jag att du är fel ute. Jag tycker att han verkligen visar både dig och sin son att han finns där för er båda genom att dela tiden. I annat fall så blir han tvungen att välja bort någon och vilken pappa vill välja bort sin son även om sonen är så pass gammal? Nu väljer han ju er båda.

Nej det som är jobbigt är det jag skrev inledningsvis, att det finns otroligt lite tid där vi båda är ledig samtidigt. När det då (kanske en gång i månaden ungefär) faller sig så att vi är lediga samtidigt och han inte har yngsta barnet så skulle jag vilja ha de 1-2-3 dygnen med honom. Såklart för min skull men även för relationens skull. Givetvis så om något händer, oavsett om det är i hans liv eller mitt liv så får det gå före. Men om allt är som vanligt/normalt skulle jag vilja ha den tiden med honom.

Det får jag inte, jag får max halva tiden (ofta mindre men säg halva). Det eftersom han vill finnas där om utifall att artonåringen skulle behöva honom. Att han inte vill lämna artonåringen ensam 2-3 dygn om utifall att artonåringen skulle behöva honom men inte säga det under den tiden.

Jag har svårt att ta det med ett så stort barn som dels själv säger att det är inga problem, och som pappan lämnar 7-10 dagar ensam vid resor och 3-5 dygn ensam vid pappans jobbpass. Det kanske är en ful jävla känsla och värdigt en häxa men det är skitjobbigt att två dagar för min skull inte går men X dagar för annat går fint.

OM det vore så att barnet blev ensamt hela tiden för att jag fick den där tiden skulle jag förstå det. Alltså om han först varit borta 5 dygn på jobb och sen direkt skulle vara med mig 3 dygn så barnet blev ensam totalt 8 dygn, sen fick pappa några dagar och så borta igen. Då skulle det vara ett helt annat läge och en annan föratåelse. Men oftast har det handlat om att pappan varit borta tre dygn, hemma och helt ledig i fyra - fem dygn tex och så kommer det två dygn han skulle kunna vara med mig. Men då kan han inte det för han vill inte lämna artonåringen två dygn ifall hen skulle behöva honom.

Det senaste exemplet är att han var ledig 10 dagar. 5 av dem hade han yngsta barnet med, de andra fem inte. Stora barnet har han hela tiden. Jag jobbade de första fyra av hans ledighet. Sen var jag ledig ett dygn, jobbade två och sen ledig tre dygn. De sista tre dygnen där sammanfaller alltså hans och min ledighet. Han har varit helt ledig i 7 dygn och helt tillgänglig för båda barnen den perioden. (Vi sågs några h på dagen mitt lediga dygn där mitt i, när barnen ändå var på skola/dagis). Då skulle jag vilja få de där tre dygnen. Här eller hos honom med barnen spelar ingen roll för mig. Men att få umgås med honom de tre dagarna och få sova med honom två eller tre nätter. Då har barnet fått pappa helt i sju, och får endera dela pappa med mig tre eller pappa är inte hemma men ett telefonsamtal bort och kommer på en timme om det är något i tre.

Men jag fick inte tre. Jag fick ett och ett halvt, splittrat så vi sågs från lunch - sen em en dag och från lunch till morgonen efter en dag. Eftersom han övrig tid ville vara helt tillgänglig för äldsta barnet om det skulle må dåligt.

Som jag ser det så eftersom våra scheman krockar såpass, så behöver det här inte bli välja mellan barnen och mig. Han kan ge barnen massor med tid, och mig den tid (liten i sammanhanget) där våra scheman matchar.

Men det är mycket möjligt att jag är otacksam och fel ute. Var därför jag skrev tråden innan jag ens yppade ett ord för honom om hur jag känner.

Anonym (Jr)

Äldre 5 Oct 20:51

#26

Jag förstår att du ifrågasätter det. Om han är rädd att hen tar livet av sig ex, varför skulle hen vara mer benägen ta livet av sig när han är med dig jmf med sina kompisar eller på en nöjesresa? Då borde han oroa sig lika mkt då om inte mer med flera timmars avstånd.

Men jag undrar, du sa att han brukar fråga om du är okej med uppdelningen, eller har jag missuppfattat? Har du inte kunnat säga vad du tycker då?

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 5 Oct 21:15

#27

Anonym (Jr) skrev 2015-10-05 20:51:43 följande:

Jag förstår att du ifrågasätter det. Om han är rädd att hen tar livet av sig ex, varför skulle hen vara mer benägen ta livet av sig när han är med dig jmf med sina kompisar eller på en nöjesresa? Då borde han oroa sig lika mkt då om inte mer med flera timmars avstånd.

Men jag undrar, du sa att han brukar fråga om du är okej med uppdelningen, eller har jag missuppfattat? Har du inte kunnat säga vad du tycker då?

Nej jag har ju då sagt att det är okej. Har känt att vad annat kan jag säga där och då? Att "nej jag är inte okej med det, du ska skita i ditt barn och nu tala om för hen att det blir inget av med det där du sagt". Såhär i backspegeln givetvis jättedumt. Men i början av relationen kändes det självklart att nästan övertydligt visa barnet att jag inte innebar att hen skulle "bli av med" pappan. Sen då när det med "tror hen mår dåligt" så trodde jag dels det var så och att det var övergående. Kanske är det så att barnet mår dåligt, men det känns inte som

Något övergående oavsett.

Jag har ju istället försökt ta upp det i neutrala situationer. Att både jag och relationen far illa av att vi ses så lite och att det är extra jobbigt att inte ens när vi är lediga kan vi ses hela den tiden. Jag har även frågat hur han törs lämna barnet ensamt när han reser/jobbar. Då har jag fått svaret att det är jättejobbigt, att han haft ångest, ringt massor med gånger och även flera ggr funderat på att avbryta resan/jobbet för att åka hem och kolla till barnet. Men han har inte gjort det.

SupersurasunkSara

Äldre 5 Oct 23:51

#28

Anonym (Häxan?) skrev 2015-10-05 21:15:49 följande:

Nej jag har ju då sagt att det är okej. Har känt att vad annat kan jag säga där och då? Att "nej jag är inte okej med det, du ska skita i ditt barn och nu tala om för hen att det blir inget av med det där du sagt". Såhär i backspegeln givetvis jättedumt. Men i början av relationen kändes det självklart att nästan övertydligt visa barnet att jag inte innebar att hen skulle "bli av med" pappan. Sen då när det med "tror hen mår dåligt" så trodde jag dels det var så och att det var övergående. Kanske är det så att barnet mår dåligt, men det känns inte som

Något övergående oavsett.

Jag har ju istället försökt ta upp det i neutrala situationer. Att både jag och relationen far illa av att vi ses så lite och att det är extra jobbigt att inte ens när vi är lediga kan vi ses hela den tiden. Jag har även frågat hur han törs lämna barnet ensamt när han reser/jobbar. Då har jag fått svaret att det är jättejobbigt, att han haft ångest, ringt massor med gånger och även flera ggr funderat på att avbryta resan/jobbet för att åka hem och kolla till barnet. Men han har inte gjort det.

Vilket betyder att du inte är lika viktig som jobb och resor.

sextiotalist

Äldre 6 Oct 09:17

#29

Jag tolkar det som han har svårt att klippa navelsträngen, ja, jag har en 18-åring hemma, ja, jag vet att det är svårt. Min sambo är den som är den "tuffare" av oss båda och påpekar när jag blir för "hönsig".

Det finns en risk att han kväver henne med sina omsorger

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 09:23

#30

sextiotalist skrev 2015-10-06 09:17:41 följande:

Jag tolkar det som han har svårt att klippa navelsträngen, ja, jag har en 18-åring hemma, ja, jag vet att det är svårt. Min sambo är den som är den "tuffare" av oss båda och påpekar när jag blir för "hönsig".

Det finns en risk att han kväver henne med sina omsorger

Kvävningsrisken borde väl vara liten så länge han kan "släppa taget" när han jobbar och/eller reser? Sen kan det nog absolut vara så att han har svårt att släppa taget. Men jag har lite svårt att rakt av se det som anledning när han gör skillnad på anledning om det är okej att lämna hen X tid

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 09:24

#31

SupersurasunkSara skrev 2015-10-05 23:51:26 följande:

Vilket betyder att du inte är lika viktig som jobb och resor.

Kanske är det så enkelt... Det är ju inte så att tanken inte slagit mig :S

SupersurasunkSara

Äldre 6 Oct 12:02

#32

Anonym (Häxan?) skrev 2015-10-06 09:24:31 följande:

Kanske är det så enkelt... Det är ju inte så att tanken inte slagit mig :S

Nej, Men ibland kan man behöva höra det från någon annan. Valet är inte lätt, är man kär i någon vill man ju få det att fungera. Men frågan är hur man SJÄLV vill leva sitt liv och om det passar ihop med den partnern man har.

Är jag fel ute som känner såhär?

INNEHÅLL