Han har dolt sitt missbruk i flera år! Vad gör jag nu?
Hjälp?!
Måste få skriva av mig någonstans! VÅgar inte berätta allt för mina nära ännu..
Jag har beslutat att skiljas från min man som jag har två underbara barn med. Dem är bara 2 år och 8 månader gamla, men jag har mått så dåligt sista åren så jag klarar inte mer.
Vi jobbade hårt för att få barn, då jag inte kunde bli gravid, så barnen är verkligen älskade av oss båda två, utan tvivel.
Min man har behandlat mig väldigt illa i flera år och det är svårt att förklara varför jag stannat, men man hoppas ju alltid. Dem terapeuter jag gått hos kallar det psykisk misshandel med t ex utfrysning, ignorans, silent treatment mm, men jag har inte sett på det så förrän nu... Vill tillägga att jag alltid känt mig stark och varit stark i andras ögon, så jag förstår inte hur jag kunde hamna här heller. Har tänkte lite som att "om någon ska fixa honom så är det jag, för jag är stark nog..".
Nu när jag bestämt mig för att lämna honom så erkände han i alla fall det jag misstänkt så länge. Han har missbrukat amfetamin! Det är bara det att jag trodde att det kanske var ibland, men det kom fram att det i stort sett varit dagligen i nästan 4 år.. Alltså under tiden vi skaffade barn också.
Sårad är bara förnamnet. Känns som jag blivit bedragen hela vårt förhållande. (Har en historia med en styvpappa som drogade och en pappa som var alkoholist, jag har varit väldigt tydlig med att jag har nolltolerans på droger, så det är ytterligare ett svek i sig. Hela min barndom dras ju upp igen dessutom).
Nu är vi också under utredning av soc för barnens skull, vi ska flytta isär, jag har anmält honom till vårt gemensamma arbete så att han får gå på provtagning och hjälp till ev behandling. Han är ren idag, visar proverna och det säger han själv också. Han har alltid varit bra med barnen och det är enda gången han lyser upp, när han får vara och leka med dem.
Nu till det stora problemet i mitt huvud just nu. Vi bor tyvärr fortfarande ihop (för det går inte att hitta boende om man är ensam med barn i Stockholm) och han har förändrat beteende sedan han blev ren. Han är den jag träffade för flera år sedan. Jag känner igen och börjar sakna honom, tycka synd om honom och få upp hoppet igen. Och det borde jag inte! Han har sårat mig så enormt mycket. Han har ju problem som jag inte vill vara med om.
Jag har dessutom träffat en kille som är helt underbar och skulle göra allt för mig -OCH barnen. Han älskar både mig och barnen. Tycker också väldigt mycket om honom, men mår illa av mitt beteende då jag fortfarande känner något för min man. Nu känner jag att jag tar avstånd från den nya killen p g a mina tankar/rädslor/känslor..
Vad fan gör jag? Jag är livrädd att ta fel beslut. Och jag vågar inte säga till mina nära och kära att jag tvivlar igen, för dem kommer bli galna. Han har gjort mig illa, men TÄNK om han hittar tillbaka till sig själv igen? Eller är jag bara naiv och söndermanipulerad nu?
