Hur länge stannar ni hemma med era barn?

Kände redan efter bara några veckor att jag inte är gjord för att gå hemma. Hade det på känn redan innan att jag skulle ogilla det. Har ett väldigt stimulerande arbete som jag saknar otroligt mycket och ska försöka få börja med på 25 % så snart som möjligt. Sonen är drygt två månader och det här har inget med min kärlek till honom att göra. Jag tycker helt enkelt bara att det är pest att gå hemma. Mina vänner inom samma yrke har känt likadant och för oss är det inte tabu. Jag kommer vara hemma tills han får en förskoleplats och lärt sig att gå, hoppas det blir vid 12 mån. Mitt arbete är flexibelt så jag kommer kunna lämna sent eller hämta tidigt och även arbeta hemifrån utan att gå ner på deltid. Är ensamstående men ekonomin känns inte som ett problem i sammanhanget även om det inte blir några karibienresor under föräldraledigheten. Skulle inte varit hemma längre om jag haft en man, vi hade hur som helst delat rakt av. Inget snack om något annat.

Kände redan efter bara några veckor att jag inte är gjord för att gå hemma. Hade det på känn redan innan att jag skulle ogilla det. Har ett väldigt stimulerande arbete som jag saknar otroligt mycket och ska försöka få börja med på 25 % så snart som möjligt. Sonen är drygt två månader och det här har inget med min kärlek till honom att göra. Jag tycker helt enkelt bara att det är pest att gå hemma. Mina vänner inom samma yrke har känt likadant och för oss är det inte tabu. Jag kommer vara hemma tills han får en förskoleplats och lärt sig att gå, hoppas det blir vid 12 mån. Mitt arbete är flexibelt så jag kommer kunna lämna sent eller hämta tidigt och även arbeta hemifrån utan att gå ner på deltid. Är ensamstående men ekonomin känns inte som ett problem i sammanhanget även om det inte blir några karibienresor under föräldraledigheten. Skulle inte varit hemma längre om jag haft en man, vi hade hur som helst delat rakt av. Inget snack om något annat.

Kan meddela er ovan att det är precis lika tråkigt som man gör det. Det beror helt på DIN inställning som förälder och hur effektiv du själv är. Och jag jobbar med barn därför är det inga problem att packa ihop grejer, vagn osv och ta mig ut, ibland helt själv på sånt jag gillar (vara ute i naturen vandra osv) men även träffa vänner fika osv.

Det är du själv som sätter dina gränser. Jag vill ägna tiden åt BARNETS bästa, varje dag. Barnet är nummer 1 för mig, jobb och annat tjaffs nummer 2. Är också högskoleutbildad men just inom barn.

barn är inte gjorda för att gå på fsk förrän de är 3-4 år. Tyvärr så ser det inte ut så föf alla i vårt samhälle att man kan vara hemma 3-4 år som är det optimala.

Trots detta så har små barn inget behov eller utbyte av andra barn tills de nått denna ålder. Så att "leka av sig" är inte något de behöver. Det ända de behöver är förälderns lek och stimulans som räcker mer än gott. Vissa kan säga nej inte min unge hen klättrar på väggarna och är hyperaktiv. Ja då får man se till att ta ut dom och göra av med energi så är problemet löst!! Dessutom är världen helt ny för dEM så de blir inte uttråkade. Jag älskar föräldrarledigheten.

Jag har hela livet på mig att arbeta....pengar karriär allt det är sekundärt!! Tänker på dom som inte ens kan få barn...hur känner dom?

Man ska leva för att leva inte för att arbeta! Men jag vet hur viktig de första åren är för små barn. Det är så de behöver oss som mest!

Det är inte ett alternativ att arbeta deltid ett tag då? Då får man ju bättre inkomst än som föräldraledig men får ändå en eller två dagar mer hemma med barnet, eller kortare dagar varje dag så man får mer vakentid med barnet.

Det som var viktigt för mig var att ha något att göra varje dag, tex gå till öppna förskolan, handla något till middagen (under denna perioden dagshandlade vi middag istället för veckohandlade enbart för att jag skulle ha något att göra), träffa en vän osv. Jag hade dock få vänner som under denna tiden kunde träffa mig när jag ville:) Alla andra jobbade ju och efter det skulle de ju hämta sina egna barn och åka hem och göra alla bestyr.

Så jag minns det som ganska isolerat och jag är en fruktansvärt social personen och min lilla knodd gav mig inte den stimuleringen direkt;)  

Sedan gjorde det ju inte saken bättre att vår son var av den missnöjdare sorten, minns de första 6 månaderna som en konstant gnäll och pipande från min missnöja bebis, fick bära och vagga honom hela tiden. Och som du säger, sömnbristen. Det är den som jag mådde sämst av och är mest rädd för inför kommande barn. Hade jag inte haft min sambo så vi kunde hjälpas åt så vågar jag inte tänka på hur det hade gått. Men nu anser jag att mitt barn var av den extrema sorten, jag skulle bli förvånad om man får ett till sådant barn. 

Men man ska nog vara förberedd ändå! Du vet aldrig vad du får:) Men barn köper man grisen i säcken.

Nej tyvärr inte, annars hade det varit ett bra alternativ. Jag skulle bara få göra samma arbete på kortare tid med sämre lön :) samma för min man! Så vi får pussla bäst det går sen när hon börjar dagis så det inte blir för långa dagar för henne. Vi har båda två "kontorsjobb" så vi kan jobba ikapp på kvällen om vi går tidigare på eftermiddagen så med lite hjälp från mormor o morfar också så tror jag vi kan få ihop det! Ser också fram emot att börja jobba igen och få "lektiden" med henne och slippa det praktiska på dagtid :)