Tabu med missfall, varför?

Det insinuerar ju att

- den som är gravid måste utgå från att hen ska få mf, men omgivningen måste inte det.
- den som är gravid har ansvar för hur omgivningen känner kring hens graviditet.
- den som är gravid måste hålla sin eventuella sorg över mf för sig själv och inte belasta omgivningen med den.

Alltså det är ju såna här skuldbeläggande kommentarer man INTE vill höra om man fått mf.

Hear hear! Jag hade inga problem att prata om missfall innan jag själv fick ett. Nu efteråt är sorgen och smärtan för stor. Ämnet ligger alldeles för nära och gör för ont.

Vet ej om det generellt i samhället är tabu att prata om mf. Kanske det är det. Kanske handlar det bara om att det överlag finns en osäkerhet kring att bemöta och hantera sorg.

Jag utbildad inom ett område som tangerar det här med graviditeter och missfall och jag tror att jag därför förhåller mig till saken på ett annat sätt än många andra. De medicinska skillnaderna har betydelse för den som förstår sig på det som händer i livmodern. De ägg som vi har i våra äggstockar är av olika kvalitet. Också dåliga ägg kan befruktas, gå igenom de första celldelningarna och fästa sig i livmodern. Då får man redan ett plus på stickan. För att de inre organen ska kunna utvecklas på rätt sätt, så krävs det att ägget är av bra kvalitet. Man vet inte om man blev gravid med ett bra eller dåligt ägg innan man har kommit en bit på väg i sin graviditet.

"Om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal."

missfall.se/missfall-statistik/

Inga tidiga missfall analyseras av sjukvården, eftersom orsaken för det mesta är ett ägg av dålig kvalitet. Då spelar det ingen roll om missfallet upptäcktes genast efter att embryot dog eller långt senare, s.k. missed abortion. Själv gick jag med ett dött embryo i livmodern i 5-6 veckor. Foster som dör sent under graviditeten undersöks, därför att då ligger felet någon annanstans. Det kan inte ha varit ett dåligt ägg, eftersom då hade utvecklingen aldrig kunnat gå så långt.

Siffrorna 15 % och 80 % jag nämnde i mitt tidigare inlägg betyder att av 100 kvinnor som plussar, så kommer bara 85 att få en bebis. Av de 15 som får missfall, så är det 3 som får missfall efter vecka 12.

Av de kvinnor som fyllt 40, är det bara 70 kvinnor av 100 som får sin bebis, eftersom en mycket större andel av äggen är av dålig kvalitet. Detta enligt sidan ovan.

sv.wikipedia.org/wiki/Missfall

Enligt denna har 40-45 åringar 50 % risk för missfall, dvs 50 av 100 gravida kvinnor får aldrig någon bebis.

Om jag söker jobb och hänger med ända till sista intervjun, så att det står mellan mig och en annan, då är det 50 % risk att jag inte får jobbet. I det läget skulle det aldrig falla mig in att säga till mina vänner att jag har fått jobb. Det är ju inte så. Här på Familjeliv stöter man ibland på 40-45 åringar som skriver att jag plussade idag, tänk att jag ska få en bebis! Varför är man så säker på att man ska få en bebis om missfallsrisken är till och med 50 %?

Det är överlag svårt för människor att förhålla sig rationellt till sannolikheter och statistik. Vad den statistiska sannolikheten än är för något fenomen, så finns det sådana som är övertygade att det kommer att hända mig, medan andra är lika övertygade om att det aldrig kommer att hända mig. Tänk bara på hur många flygrädda det finns. Ändå är det större risk att omkomma på motorvägen än i ett flygplan.

Du jämförde med bilolyckor. 15 % av Sveriges befolkning dör inte i bilolyckor. ¨År 2014 dog 275 personer i trafiken i Sverige. Det är ca 0,003 % av befolkningen. Om du räknar den risken per år i 100 år, så kommer du till 0,3 %. Av 1000 människor dör 3 i trafiken. Av 1000 graviditeter slutar 150 i missfall. Det är 50 gånger mera.

teknikensvarld.se/antalet-omkomna-i-trafiken-nagot-hogre-2014-170227/

Det är klart att man har rätt att bli ledsen för vad som helst. Den som aldrig ens blir gravid blir ledsen för att mensen kom. För mig hade de medicinska skillnaderna betydelse. Jag hade inga problem med att bli gravid. Det som däremot var svårare var att bli gravid med ett så bra ägg att det kunde bli ett barn. Det att jag plussade betydde ingenting. Det var ultraljudet som berättade om där fanns en obestämbar klump eller ett embryo med hjärtslag som var avgörande.

Om du är nyfiken på hur jag tänker, så är jag i min tur nyfiken på hur du kan vara så säker på att du inte kommer att få missfall?

Jag upplever inte att det är tabu...

Det som är speciellt med missfall jämfört med alla andra tragedier är att ett missfall i vissa fall ju till och med kan vara välkommet. Den som har blivit oplanerat och oönskat gravid men tvekar när det kommer till abort, den kan ju känna sig lättad över ett missfall. Och så har vi dem som redan har alla barn de tänkte sig, men som överraskande blir gravida igen. Många av dem blir kanske inte riktigt lika nedbrutna över ett missfall som de som drabbas vid sin första graviditet.

Så ja, på sätt och vis kan man ju säga att man har ansvar för att omgivningen ska få veta hur man förhåller sig till sin graviditet. I ena ändan finns det de som väljer abort, i andra ändan finns de ofrivilligt barnlösa som går igenom sin n:te IVF. Hur ska jag kunna veta var just du står?

Nu tror jag mig också veta vad det egentliga tabut är. Det är inte missfallet som sådant. Det är tabu att inte sörja sitt missfall.

Anonym (x2), tack för dina långa svar. Är själv redan insatt i forskning på området, så länkar till wikipedia hoppar jag över.

Att jag var nyfiken på ditt resonemang var för att jag uppfattade det som att du dumförklarade människor som går ut med sina graviditeter för tidigt (fast vad som är för tidigt specificerades aldrig).

Nu har jag fått svar. Du tycker att statistik talar sitt tydliga språk och att man inte har rätt att känna glädje innan man vet kvaliteten på det som försiggår inuti ens kropp.

Jag kan väl bara konstatera att jag inte håller med. Och att säga att jag påstår mig vara säker på att jag inte kommer få missfall är bara elakt. Jag har aldrig påstått det, och jag skrev dessutom nyss i den här tråden att jag själv haft missfall.
Hur detta ens har att göra med det jag skrivit i denna tråden förstår jag verkligen inte. Jag skrev aldrig att man inte "har ansvar för att omgivningen ska få veta hur man förhåller sig till sin graviditet". Jag skrev att jag inte tycker att den som är gravid har ansvaret för vad omgivningen tycker om graviditeten. Den som jag citerade menade att man inte ska gå ut med sin graviditet tidigt för att inte göra omgivningen ledsen om man får missfall - något jag verkligen inte håller med om och tycker är ett skuldbeläggande resonemang.

Vi verkar tycka väldigt olika. För min del så kommer jag aldrig att förminska  människor som sörjer förlorade graviditeter, oavsett vilken vecka det handlar om. Och detta trots att jag, för att låna din formulering, "förstår mig på vad som händer i livmodern".

Du skriver som att missfall enbart beror på att det är nåt fel på ägget. Missfall kan ju orsakas av sjukdomar hos mamman som inte upptäckts eller en dysfunktion hos moderkakan, olyckor eller svaghet i livmodertappen. Vid flertalet missfall hittas inga fel på fostret eller hos mamman heller. Kromosomfel kan ju dessutom vara ärftligt från t.ex. den blivande pappans sida/gener. Det är inte bara ägget som kan fela. ALLA missfall sker inte på grund av defekta ägg, varför ska vi då tro det?
Att det finns hjärtslag är ingen garanti, eller betyder det att en får tro en ska få barn när en sett hjärtslag efter vecka 6? Själv fick jag MA, där fostret dog i vecka 12 efter att ha sett hjärtslag och rörelser i vecka 11. Enligt sjukvården är detta lika vanligt som att få MF i vecka 5-6. 

Så klart det betyder nåt att få ett plus på stickan. När ska en få börja glädjas och tro att det blir ett barn då? En kan vara mycket väl medveten om att det kan bli MF även om en väljer att berätta om och tro på det. Du pratar om sannolikhet, sannolikheten är ju ändå större att det blir ett barn än att det blir MF, iallafall om en kommit några veckor in i graviditeten och är under 40 år. Över 40 är är chansen 50 % att få ett barn vid en graviditet enligt dig. Så varför ska en inte få tro på det? Du jämför ju rädsla för flygolyckor med rädsla för bilolyckor, att vi oroar oss för fel saker. Alla får dessutom inte MF, däremot finns det de som drabbas av många MF vilket naturligtvis bidrar till statistiken. 

Jag skrev "för det mesta". Det är inte samma sak som "enbart" eller "ALLA". Alla källor jag kan hitta som listar orsaker till missfall säger att kromosomrubbningar är den vanligaste orsaken, alltså över 50 %. Bara i 5 % av de fallen finns det en ärftlig orsak bakom kromosomrubbningarna, resten är slumpmässiga.

Sådana kromosomrubbningar där det finns för mycket av en kromosom beror oftare på äggcellen, 50-100 % beroende på vilken kromosom det gäller.

Problem med livmodern ser man i 10 % av missfallen."Missfall som inträffar sent i graviditeten kan bero på svaghet i livmodertappen. Detta problem brukar inträffa mellan 16 och 24 graviditetsveckan, men är ingen vanlig orsak till missfall."

www.parenting.com/article/seven-most-common-miscarriage-causes
www.tryggabarn.nu/gravid/under-graviditeten/missfall
www.fertilitetsguiden.com/graviditet/missfall.php
sites.google.com/site/miscarriageresearch/miscarriage-general
www.babyhjalp.se/missfall

"Att det finns hjärtslag är ingen garanti" Nej självklart inte. Det har jag aldrig påstått heller.

Vissa människor säger "Vi ska få barn". Andra säger "Vi ska få barn, om allt går vägen." Jag tror att de förstnämnda antingen inte har en aning om hur vanligt det faktiskt är med missfall, eller så hör de till dem som tänker "Det kan inte hända mig". De senare nämnda har på något sätt tagit in det här med missfallsrisken i ryggmärgen. Jag tror att medvetenheten om missfallsrisken och att det oftast bara är slumpen som avgör gör att man inte blir lika chockad och nedbruten om det händer (och nu talar jag inte om de som får upprepade missfall, de riskerar ju att aldrig någonsin få barn).

Att annat exempel på att "oroa sig för fel saker", eller det att risken för att något ska hända inte står i rimlig relation till rädslan, är KUB-testet som ska upptäcka bl.a. Down's syndrom. Tråd på FL: "Läkarn ringde risk för down syndrom 1:152 känner mig helt matt och förtvivlad." Denna TS blev förtvivlad över en 0,7 % risk för Down's syndrom. I den här tråden tycker du att man har all orsak att tänka positivt trots en missfallsrisk som är så hög som 1:2 eller 50 %. Vad beror det på att de här två riskerna uppfattas så olika?

Tycker din vän är modig. Gjorde samma sak själv. Fick ett missfall. Även om man nu inte berättat för alla om att man är gravid så är ju smärtan vid ett missfall fruktansvärt. Vem pallar att dölja det? Och till vilken nytta? För att alla andra ska vara bekväma å slippa stötta en? Helt sjukt.

När jag berättade om vår senaste graviditet sa jag "barnen ska få ett syskon OM allt går vägen". Jag var väldigt noga med att poängtera att det fortfarande var tidigt att de kunde bli missfall. Jag bad om ett VUL på jobbet för att jag kände på mig att nåt inte var bra och jag sa till jourläkaren att jag var inställd på att det inte såg bra ut. Trots det fick jag en chock när jag fick reda på att hjärtat slutat slå och jag var väldigt sorgsen och ledsen efteråt och är fortfarande. Att vara logisk och rationell har inget med sorg att göra.
Tror inte chocken och det ledsna blir mindre för att en är medveten om risken. Tyvärr. Folk dör av sjukdomar, självmord och olyckor men om en förlorar en närstående i cancer eller bilolycka blir inte sorgen mindre för det?

Jag tror att rädslan vid KUB och liknande helt enkelt handlar om att en vill att allt ska se perfekt ut med ens barn. Minsta lilla skapar oro. En tänker inte logiskt. 

Jag förstår att det kom som en chock för dig när fostret dog efter att ha verkat normalt. Men du kan väl ändå inte mena att ett missfall kan jämföras med att förlora en anhörig? Människor har man en ömsesidig relation med, inte med foster.

Då man sörjer sina anhöriga, så sörjer man både människan som fanns och framtiden som inte kommer att finnas. I mitt fall var embryot bara en obestämbar klump. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle sörja en cellklump för klumpens egen skull. Snarare sörjer man att den framtid med barn man trodde skulle komma, plötsligt inte finns.

Innan antibiotikan kom var spädbarnsdödligheten lika hög som missfallsrisken idag. Av 100 spädbarn, dog 15 innan de hann fylla ett år. Så länge barnen var små, vågade man inte riktigt ta dem till sig, man visste ju aldrig om man skulle få behålla sitt barn. Först när barnen blev äldre, så vågade man tro på att de hade kommit för att stanna.

Idag tror vi att barn som föds har kommit för att stanna. Vi tror också att foster som sparkar i magen har kommit för att stanna. Däremot verkar inställningarna till tidiga embryon skilja sig åt. Jag vågar inte tro på att ett 5 veckor gammalt embryo har kommit för att stanna. Därför bygger jag inte heller upp några speciella förväntningar. Om man inte faller så högt ifrån, så gör fallet inte heller lika ont. Det handlar inte om logik och rationellt tänkande, utan en insikt man har, eller inte har.

Det här är din åsikt. Inte en universell sanning.

Asså ursäkta mig. Missfall kan man få fram till v 22+6 (iaf här där ja bor). När vi förlorade vår son v 22+5 sörjde vi honom lika mkt som en familjemedlem. Fast han aldrig hade funnits mer än 15 min utanför magen så var han ändå vårt barn som vi förlorat! Man kan visst jämföra att få missfall och förlora en anhörig. För barnet/fostret är de ens anhörig! Oavsett vilken v man är i! Tycker du trampar väldigt många på tårna när du skriver så!!

Jag beklagar er förlust.

Jag talar om de där befruktade äggen som aldrig ens blir foster, de som inte har mänskliga drag ens.

Jag sörje inte lika missfallet alls lika länge som jag sörjde min mamma när hon gick bort när jag var 15 år. Jag menar att det fortfarande är en sorg, att få missfall. Jag grät i flera dagar, sen blev snabbt bättre. Jag antar att det är en större sorg ju senare i graviditeten en är när fostret/barnet dör. 

Jag kanske går mot strömmen, men det var fler som fick veta att jag fått missfall, än att jag var gravid.

När jag upptäckte att jag var gravid, berättade jag det för en nära väninna, inga fler. 
Min sambo berättade det för ett par nära vänner.
Fick tyvärr missfall i vecka 7.  Blev förtvivlad.  Skulle på barnkalas samma dag, och fick lämna återbud.   Berättade då för mamman (en vän till mig) att jag gick igenom ett missfall, och därför inte kunde komma.  
Berättade det för min chef. eftersom jag var borta från jobbet några dagar pga detta.
Berättade det för en barndomskompis som jag råkade träffa på samma dag. Jag kände att jag inte var trevlig mot henne när vi stötte på varandra, inte direkt otrevlig, men väldigt nonchalant och avståndstagande.  Skrev till henne på facebook senare vad mitt beteende berodde på.

Jag skäms inte alls över att jag fått missfall, det är en del av livet, och knappast något som jag kunde påverka.