5-åring som krånglar och protesterar varje morgon och kväll

Hej!

Vi har en dotter på 5 år som är helt fantastisk; glad, aktiv, kreativ och lekfull. För 2 månader sedan fick hon en lillasyster.

I ungefär ett och ett halvt år har hon krånglat, bråkat och protesterat mer eller mindre varje morgon (då det är förskola) och varje kväll. När jag blev gravid i december förra året och började må väldigt illa, eskalerade beteendet.

På kvällarna springer hon iväg, slåss, tänder lampan, drar i våra kläder och vårat hår och ungefär allt hon kan komma på för att få oss att reagera och bli irriterade. Ibland lyckas vi vända det negativa genom att helt enkelt inte reagera med att bli arga, utan istället försöka prata på ett positivt sätt med henne och liksom avleda henne från det negativa beteendet. Då har vi visat stort tålamod kan jag lova. Men ibland blir vi arga och skäller på henne. Det har även hänt att jag har gråtit i förtvivlan. Det är inte så kul när klockan börjar närma sig 11 på kvällen och hon fortfarande inte somnat.

På morgonen (när det är dags att gå till förskolan) vill hon inte gå upp ur sängen, inte gå på toa, inte ta på sig kläder, inte äta frukost och inte borsta tänderna. Hon tvärvägrar nästan alltid. Ibland kan vi lirka även här. Antingen med att skoja och vara glada, eller med mutor eller hot om godisförbud nästa lördag (och att hot är dåligt men det kommer i ren desperation).

Vi har läst mycket om detta. Vi har testat allt möjligt utan framgång. Vi har fasta rutiner både morgon och kväll.

Morgonen ser ut som följer: Gå upp, kissa, tvätta av sig, ta på kläder, äta frukost och borsta tänderna.

Kvällen: Äta kvällsmacka, kissa, borsta tänder, tvätta av sig, ta på nattlinne och läsa saga/sagor. Sedan kan vi ligga och prata och mysa lite i sängen.

Trots rutiner slutar det i princip jämt med krångel och handlingar i ren protest. Vi blir trötta och irriterade och oftast slutar det med att dottern blir ledsen och sedan lugnar sig och kan sova. Ungefär två-tre timmar efter läggdags.

Efter det att lillasyster föddes är det oftast pappa som nattar eftersom jag ofta måste amma. Men det händer att vi nattar båda två medan jag ammar. Hennes pappa arbetar skift så två gånger i veckan är han på jobbet vid nattning och då får jag göra det själv. Det är inte lätt och eftersom jag då har båda barnen samtidigt blir jag lättare irriterad, vilket får 5-åringen att krångla ännu mer.

Jag är ganska säker på att det här är ett uttryck för separationsångest. Och det gäller nog mest separationen från mig. Hon har till och med börjat säga, när vi frågar, att det har med lillasyster att göra. Dock är hon världens finaste storasyster och älskar verkligen sin syster.

Det känns som att vi testat ALLT för att försöka vända detta och nu känns det som att hon är så djupt nere i en negativ spiral att det inte går att rubba. Jag tycker mig också märka att hon blivit mer ledsen och arg dagtid, vilket hon inte varit innan. Vi hittar på saker med henne och umgås tillsammans mycket, även om det inte är precis lika mycket med mig längre.

Vi känner oss desperata nu. Är det någon som varit med om något liknande och hur vände ni det i så fall? Borde vi ta kontakt med en barnpsykolog?

Tacksam för svar!