Cyanea skrev 2015-10-19 21:38:28 följande:
Usch ja, och det är väl den rädslan som är den värsta. Jag mådde fruktansvärt ända fram tills jag plussade och fick någon typ av feedback på att det överhuvudtaget kunde gå. Jag förstår den, men kan kanske lugna med att det faktiskt är ovanligt att det inte går alls. Sannolikheten är mycket större att det går på ett eller annat sätt.
Det låter fullständigt logiskt. Jag mådde fruktansvärt för att jag var övertygad om att det var mitt fel. Jag la personligen skuld i att det inte fungerade. Dumt, men sant. Men någonstans på vägen insåg jag att jag hellre fick besked om exakt vad som var problemet så jag skulle kunna sluta undra. När vi hållit på med utredning ett tag kom en ny skräck - att inte ens få en diagnos utan att bara råka inte kunna få barn utan förklaring.
Hopp är något av det viktigaste som finns i livet. Utan det är det svårt att känna att livet har en mening. Sluta aldrig hoppas. Det låter klyschigt, men... nu när jag har vår lilla dotter i magen "förstår jag" varför det dröjde så. Hon hade inte kommit till om vi inte gjort den här resan. Det är henne vi väntat på i så många år, och redan nu vet vi att hon var värd det. Jag hoppas innerligt att det är så du kommer att känna den dag du blir gravid (för det är jag övertygad om att du kommer att bli).
Det är extremt destruktivt när mensen kommer. Man blir aldrig förberedd helt och hållet, hur cynisk man än blir. Man får drömma. Ibland blir man ledsen av drömmarna, men samtidigt måste man få göra det. Jag tappade hoppet en period och ville ge upp livet. Jag gav upp drömmen om ett barn. Det var en katastrof. Det gör ont att hoppas och bli besviken, men ingenting är värt att tappa hoppet för.
Ta små steg i vardagen. Man förändrar inte situationen över en dag, och det är en träningssak. Sträva mot att skapa dig ett stort liv utanför barnaskaffandet, men låt det ta tid. Utveckla intressen, träffa vänner (gärna som inte väntar barn och som kanske förstår dig lite mer), gör saker du mår bra av. Skynda långsamt, och var snäll mot dig själv. Bli inte arg när du tar ett snedsteg, det är helt ok.
Ursäkta att jag kapar er konversation men måste bara få säga att det här är det klokaste jag har läst på länge. Det är såna här ord som får mig att lugna ner mig lite, att lyfta blicken från paniken att det inte går just nu men att det kommer att gå tillslut på något sätt. Tack för dina ord och grattis till ert lilla mirakel!
