Förlorat min älskade

Ja visst är det fruktansvärt att vi är så många som förlorat vår älskade partner. Gud så hemskt med en trafikolycka

Jag känner precis som dig, hur 17 ska man klara allt... Så mycket pappersarbete mitt i sorgen samtidigt som man ska orka ta hand om sig och sina barn... Men på något sätt så måste man fixa det.

Jag hade tur som inte behövde fixa något med begravningen utan de gjorde barnens farfar + släkten på Irland. De väntade med begravningen tills jag och barnen kom över. På Irland begravs man inom ett par dagar från dödsfallet.

Vi hade ju hela livet framför oss... Förstår inte varför eller meningen med det här. Hur ska man ta sig vidare i livet när allt man vill ha är sin älskling tillbaka...

Barnens farfar berättade för mig att Tj var i full planering att fria till mig på min 30 årsdag nästa vecka. Kommer bli den sämsta födelsedagen någonsin...

Åh era berättelser är så fruktansvärda att läsa.. En sådan orättvisa att man inte kan förstå.
Känner mig så ensam, speciellt på kvällarna. Inte roligt att kolla på film eller tv, sitter mest vid datorn. Tycker så synd om barnen. Deras pappa var en sådan bra pappa. Önskar ibland att jag hade gått istället för han...

Jag blir så berörd när jag läser era berättelser. Önskar att sånt aldrig någonsin ska behöva hända. Känner med er.

Hur går det för er allihop? Här går det upp och ner. Svårt att förstå att han är borta för alltid..

Här är det väldigt upp o ned... Dagarna funkar för det mesta relativt bra... Kvällarna är värst,när barnen somnat.. Svårt att slappna av,kan inte sätta mig och se på tv-det va ju sånt vi gjorde ihop.. Saknaden är så jäkla tuff!!!

Sorgen över att barnen ska behöva växa upp utan sin älskade pappa är nästan för mycket :(

Vi skulle ju göra detta tillsammans!!!!

Tycker det är svårt på ett annat plan nu. Första tiden va så chockartad,nu har värsta chocken lagt sig,nu är det bara så tomt!!

För mig är det nu 3 år sedan jag och barnen blev lämnade, när cancern tillslut vann kampen mot min man. Tankarna och känslorna virvlar upp när jag läser era berättelser, om den första tiden med den djupa sorgen och saknaden, att jag gjorde allt för att överleva dagen trots att jag bara ville krypa ner under täcket och få fortsätta sova, styrkan jag var tvungen att ha för att fortsätta ta hand om barnen, hur tom hans stol var vid matbordet, inte ha någon famn att krypa upp i framför TVn, den stora tomma sängen (trots att barnen sov i sängen första tiden), den STORA tomheten!

Jag trodde aldrig att livet skulle bli "normalt" igen...men även om saknaden fortfarande är väldigt stor, så lever vi ett ganska normalt idag, vi har anpassat livet efter vår nya vardag. Men visst känns det hemskt när jag tänker på att barnen aldrig kommer att få se sin pappa igen och att han aldrig kommer få uppleva deras uppväxt och stora händelser i livet.

STORA styrkekramar till er alla!

Känns som att vi är på ungefär samma plats i sorgen . Dagarna är ok för mig också. Jobbar nu 75% ,sjukskriven 25% fram till början på december och sedan kommer jag jobba 75% på "vanligt" sätt. Kvällarna är som du säger värst och jag har knappt någon ro att titta på tv utan sitter mest vid datorn. Börjar landa nu i att han verkligen är borta och det är så svårt att ta in! Hur kunde han bara dö liksom? Ansvaret för barnen känns också tungt och det att de har mist sin pappa givetvis.

Hur går det för er? Här börjar väl polletten trilla ner att han verkligen är borta. Har varit mycket ältande till och från nu senast när obduktionsprotokollet och dödsorsaksintyget kom. Det var väl ungefär som jag trodde men det blir ändå en del att undra och älta över. Jag saknar honom så. Hur kan någon bara försvinna från en dag till en annan, ja från en sekund till en annan?

Förlorade min sambo 16.e maj i fjol, han föll bara ihop och sen va livet slut.. Vår son fyller 6 år nästa vecka! Jag kämpar med vardagen men det är tufft... Behöver er!!

Hej alla..

Hur går det för er? 
Här går det ff upp o ned,antar att det kommer vara så rätt länge..Jag är iaf glad att första julen är förbi och att jag tagit mig igenom vår bröllopsdag utan min älskade.. :( 

Får jag fråga vad som hände karinagumman?

Behöver också någon att ventilera med..

Jag har en ganska "ok" period just nu sedan några veckor tillbaka men jag vet att det kan vända snabbt. Har inte gråtit på det där våldsamma sättet på några veckor. Ringde Vc förra veckan och bad om sjukskrivning på 25% efter att ha jobbat mina vanliga 75% i någon månad. Blev sjukskriven sex veckor. Känns som att man ska böna och be om det även i min situation. 
Det är tungt med barnen till och från. Min 4-åring har blivit aggressiv och smäller gärna till. Mycket prat om mörda, döda osv. Han säger även att jag hatar honom, inte gillar honom m.m. Förstår att någonstans måste ju hans sorg och ilska ta vägen men det är tufft.

Hej igen! Vad skönt att du fått sjukskrivning, synd bara att du ska behöva böna och be för att få den. Åhhh vad tufft du har det med ditt barn hoppas att det blir bättre snart fina du <3 tyvärr så har jag inga bra råd att ge än att försök vara ännu mera kärleksfull mot honom och att kanske försöka prata mycket om "pappa" även om det gör ont.

Jag har inte orkat vara så aktiv i tråden på ett tag. Saknaden är fruktansvärd, vissa dagar värre än andra. Jag förstår inte hur jag ska klara av ett helt liv utan honom och ta hand om våra barn.
Min 3åring har en sjukdom som gör att han är efter i utvecklingen och muskelsvag. Han pekar ofta på himlen och säger pappa, ibland så pekar han på sig själv och säger dumma. Är sååå svårt att veta om han anklagar sig själv för att pappa är borta...
Lillasyster fyller 1år om en månad och jag vet inte hur jag ska orka planera ett kalas. Hon är också en krävande liten dam med mycket skrik om hon blir missnöjd. Vet verkligen inte hur jag ska orka att vara en bra mamma i allt det här
Många kramar till er alla<3

Åh en sådan tuff situation för dig också och extra jobbigt när du har ett barn med särskilda behov. 
Min 4-åring har sagt att det var hans fel att pappa dog och vi har pratat om det flera ggr att pappa blev sjuk och att det inte var någons fel. Han klandrar sig för att det var ju han som ville att pappa skulle simma med honom på ryggen men jag säger då att pappa hade blivit sjuk ändå, det berodde inte på att han hade honom på ryggen. Så svårt att prata med barn om detta. Jag vill inte att han fortsätter att klandra sig för sin pappas död. Samtidigt känner jag igen mina egna skuldkänslor som jag ältat till och från. Även för barn så är det väl viktigt att älta så länge de har en vuxen som hjälper dem. Barn ser ju ofta sin egen roll i saker som ting som central även om det inte är så. Visst kan det vara så med din 3-åring att han tänker att han gjort något och så är pappa borta. Det de inte begriper försöker de förklara på sitt eget sätt. Min 4-åring hade en teori för några månader sedan att pappa hade blivit skjuten av en kanonkula vilket givetvis inte har något med verkligheten att göra.
Många kramar till dig. Vi får fortsätta att ventilera helt enkelt,.

Ingen vet, min man föll bara ihop och obduktion visar inget...
Vissa dagar är lättare, andra tuffa... Vissa nätter sover jag inte alls och vissa sover jag bra.... Försöker hitta orsaker... mönster.. men det är svårt...

Jag har sökt hjälp genom kyrkan.. känner en frid att vara där och närhet till min man där... Men har oxå gått i samtalsgrupp, en för bara mig och en för mig och min son!

Jag förlorade min man i cancer i maj. Det är skönt att julen och alla helger är över. Det gick bra men just vid tolvslaget på nyårsafton kände jag mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Mina barn är 12 och 8 år gamla och vi har det bra. Vi pratar otroligt mycket om pappa, om saker vi gjorde, önskade och annat.

Sonen har haft svårt att somna vissa nätter men annars har allt gått bra.

I början var det många som fanns där, nu är vi mer ensamma.

Jag har gått en anhöriggrupp där alla mist sin livskamrat i cancer, jag tycker att dessa träffar har varit otroligt givande. Men jag hade önskat en grupp mer i min ålder, där vi har liknande livssituation.

Jobbet gör att jag får fokusera på annat en stund. Jag var sjukskriven under den sista månaden innan min man gick bort och en månad efter. Annars har jag jobbat heltid och det har nog varit min räddning.

Jag lider med er andra som också förlorat er livskamrat, det är skönt om vi kan stötta varandra här!

Det är verkligen jätte bra om vi kan stötta varandra och ventilera våra tankar och känslor här! Jag gråter när jag läser era berättelser och svar.

Min familj- usch vad jobbigt ni har det<3 stackars din lilla son som anklagar sig själv men vad otroligt duktig du är som både förklara och ältar vad som hänt! Får ni någon hjälp av anhöriga eller stöd utifrån?

Karinagumman- Det måste vara otroligt jobbigt för dig också<3 Hade du hoppats på svar på obduktionen? Själv så hade vi hoppats på att Tj fått en hjärtattack i fallet men obduktionen visade att han drunknade.. Tänker mycket på hur han måste ha kämpat på att komma loss och på hur han måste ha tänkt på oss.. Det är bra att du kan finna frid och närhet till din man i kyrkan! Får du bra stöd av anhöriga? Jag hoppas att du snart kan sova bättre, sömn är viktigare än vad man tror...

Tebe- vad skönt att du känner att jobbet varit din räddning. Själv så känner jag att jag inte är redo att gå tillbaka till jobbet än, har svårt nog att klara av vardagen som den är.. Jag tycker också att det är skönt att jul och nyår är över. Jag å Tj trodde att 2015 skulle bli vårt bästa år någonsin, vår dotter skulle födas och vi skulle flytta till Irland. Hela året blev skit, Katie föddes med polands syndrom (en missbildning av hö hand och avsaknad av hö bröstmuskel), Conor fick sin diagnos mitokondriell sjukdom och Tj dog.. Jag hoppas innerligt att det här året blir ett lugnt år!

Jag finner det svårare och svårare att prata om Tj. Jag lever mycket i förnekelse, han kan ju bara inte vara borta...Jag har inte än klarat av att förklara för min son hur han dog för jag vet inte riktigt om han kan förstå det än. Däremot så har jag sagt att pappa bor i himlen och kollar ner på oss och att han älskar oss över allt annat..

Förlåt för långt inlägg! Många kramar till er alla<3

Också ensam - jag tror att jag varit hjälpt av att min man var sjuk och fick en cancerdiagnos 9 månader innan han gick bort. Jobbet var en tillflykt redan innan han blev riktigt dålig, där kunde jag glömma det hemska som väntade oss. Att jag dessutom jobbar med ungdomar med speciella behov underlättade ytterligare. Jag tvingas vara "här och nu" på jobbet.

Jag är tacksam att han blev sjuk och inte gick bort i en olycka, det skulle jag ha mycket svårare att bearbeta och acceptera. Så jag lider med dig där!

När han tynade bort framför mig tvingades jag bearbeta framtiden, så den kom inte som en chock.

Sköt om dig/er!

Lever jag eller låter jag dagarna gå....
Snart alla hjärtansdag... vi som skulle vara tillsammans för evigt....
Tänker på er

Jag däremot tror inte att jag hade velat se min man tyna bort och jag är på ett sätt glad att det inte blev så även för barnens skull. Dock blev det ju mer av en chock när min fullt friske (trodde jag) man och deras aktiva pappa plötsligt drabbas av en (troligtvis) hjärtinfarkt ute i vattnet simmandes. En chock minst sagt men jag skulle inte velat se honom bli svag och sjuk och jag tror att han fick gå på det sätt han själv skulle ha önskat. Snabbt och utan lidande.

Hej på er. (Det är jag som är TS)..

Här är det upp o ned som vanligt..
Har precis vart i en svacka då allt känt så jäkla mörkt o ledsamt.. Har atgit kontakt med min psykolog igen och ska snart få träffa henne igen..

Jag har nyligen börjat läsa efter att ha vart sjukskriven i 5 månader men märkte att jag inte riktigt hängde med som jag hade väntat mig utan fick ta bort ett ämne,märker att jag lätt blir stressad och blockerad..

Med barnen är det upp o ned.. Min son har precis fyllt 5 år och det märktes tydligt att han sakna sin pappa extra mycket den dagen. Även han har problem med att hantera sin ilska och mycket prat om död och döda osv..

Min tös som snart blir 7 år är fruktansvärt känslig och har lätt för att bli arg hon med. Förstår såklart att de blir arga (även jag är arg över situationen vi hamnat i) :(

Jag förlorade även min pappa i cancer 1,5 månad innan min make dog-har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hunnit sörja honom.

Så fruktansvärt tungt att barnen tar på sig skulden!

Känns skönt att ha några att ventilera med även om jag önska att ingen av oss hade behövt gå igenom detta ?