Känner mig ensam

Först vill jag bara säga att jag är ingen expert på ämnet men kände ändå att jag ville skriva något..

Jag vet inte hur du mår när du inte är gravid men det jag vill att du har lite i åtanke är att hormonerna kan påverka en mycket mer än man trott. För mig gick det så långt så i v 9-10 kunde jag gråta en hel dag och tänkte t.o.m tanken på abort för att jag inte "skulle klara det". Jag säger absolut inte att din kille inte gör något fel, jag skulle bli galen!

Men du kanske kan prata med honom igen och kanske få möjlighet att berätta om din graviditet för en tjejkompis som varit gravid/är gravid och kanske kan relatera till hur du känner. På så vis blir din sambo inte den enda stöttepelaren och du kan få må bättre vilket kanske gör att han tar en annan roll också.

Jag hade turen att ha en tjejkompis som fick barn för ca tre månader sen som förstod precis hur jag mådde. Alltid annars i livet är min sambo min absolut tryggaste punkt men just i det här skedet gjorde han alla fel och min tjejkompis blev min räddning

Lycka till med allt, det kommer gå bra!

Hej, tack så mkt för ditt svar. 
Vad fint det känna att någon ville skriva, trotts att jag är en okänd person så. Vad fint, Tack.

Det är väl just de, jag mår väldigt dåligt i graviditeten.Självklart förstår jag att det är hormonerna som spökar, jag känner ju att jag inte är mig själv - något som är en "process" även det för mig att acceptera att jag kommer typ vara en annan person än mig själv ett tag.

Det som gör mig "ensam" är just de faktum att (hoppas att jag inte låter dum nu) men JAG får ju bara acceptera att allt detta händer, medans killen bara "lever på som vanligt" utan att ens tänka tanken (trotts att jag sagt hur jag skulle önska) "Det hade känts skönt att vara hemma med tjejen ikväll för jag tror hade behövt mig" eller ännu bättre - för att han själv kanske ville...

Jag har en bästa vän som jag har berätattat för, hon är världens bästa. Är så glad att hon finns. Samtidigt som jag känner att, KOMMER jag ens klara av detta? Har precis samma känslor som du skriver om (om man ens ska behålla) och det är då jag känner att killen borde väl kunna lägga in en högre växel? Eller är det helt uteslutet?

Tack åter igen Seemlan, fint av dig 

Känner med dig! Jag är i åttonde månaden nu. Mådde väldigt bra i början och har inte direkt haft några fysiska besvär men har ändå känt att hormonerna troligen påverkat mig såtillvida att jag känner mig väldigt mycket ojämnare i humöret och kan bli väldigt orolig och ledsen. Det har också upptäckts att jag har GBS vilket är en bakterie som kan smitta barnet och i sällsynta fall ge svåra skador och detta har jag mått dåligt av psykiskt även om jag förstår att risken är låg att just vårt barn drabbas. Har storgråtit precis vid läggdags flera gånger och känt mig maktlös över olika saker. Min man är alltid glad och bekymmersfri så han har haft väldigt svårt att möta mig i detta.

Jag har sagt väldigt tydligt nu till min man att jag behöver mycket bekräftelse och beröm och att han själv sätter sig in i olika saker kring graviditet, förlossning och första tiden så att inte allt ansvar hänger på mig för det orkar inte jag och det är inte rätt. Det blev mycket bättre efter det. Innan jag själv blev gravid tyckte jag det lät som en dålig ursäkt men det stämmer faktiskt att många män inte förstår hur graviditeten påverkar kvinnan. Min man är världens bästa och vi bråkar "aldrig" men han kände inte av att jag mådde dåligt eller hur jag påverkades av graviditeten. Förstår precis hur du menar att man blir förbannad att allting bara fortsätter som vanligt för männen. Det är ju inte deras fel men man får vara tydlig med vad man förväntar sig av dem nu när det är som det är att kvinnan påverkas mest.

Kram!

[quote=76001758][quote-nick]Seven Costanza skrev 2015-11-14 07:58:30 följande:[/quote-nick]

Känner med dig! Jag är i åttonde månaden nu. Mådde väldigt bra i början och har inte direkt haft några fysiska besvär men har ändå känt att hormonerna troligen påverkat mig såtillvida att jag känner mig väldigt mycket ojämnare i humöret och kan bli väldigt orolig och ledsen. Det har också upptäckts att jag har GBS vilket är en bakterie som kan smitta barnet och i sällsynta fall ge svåra skador och detta har jag mått dåligt av psykiskt även om jag förstår att risken är låg att just vårt barn drabbas. Har storgråtit precis vid läggdags flera gånger och känt mig maktlös över olika saker. Min man är alltid glad och bekymmersfri så han har haft väldigt svårt att möta mig i detta.

Jag har sagt väldigt tydligt nu till min man att jag behöver mycket bekräftelse och beröm och att han själv sätter sig in i olika saker kring graviditet, förlossning och första tiden så att inte allt ansvar hänger på mig för det orkar inte jag och det är inte rätt. Det blev mycket bättre efter det. Innan jag själv blev gravid tyckte jag det lät som en dålig ursäkt men det stämmer faktiskt att många män inte förstår hur graviditeten påverkar kvinnan. Min man är världens bästa och vi bråkar "aldrig" men han kände inte av att jag mådde dåligt eller hur jag påverkades av graviditeten. Förstår precis hur du menar att man blir förbannad att allting bara fortsätter som vanligt för männen. Det är ju inte deras fel men man får vara tydlig med vad man förväntar sig av dem nu när det är som det är att kvinnan påverkas mest.

Kram!

Tusen tack för ditt svar, och förstår att de måste vara jättehemskt att veta att det finns en bakterie, hoppas dem håller koll på de och att du är ok <3

Ja tack så mkt för att du orkade skriva... Detta är verkligen inget jag hade förväntat mig. Väldigt konstiga känslor som kommer. Tack så mkt.

Ja det känns jobbigt men den bakterien finns hos 20-30% av alla kvinnor så det är vanligt och min klinik har bra koll, så jag försöker att inte oroa mig. Men när jag precis fått beskedet var jag jättearg på min man för att han genast tog för givet att vårt barn INTE skulle vara ett av dem som drabbas och läste inte på ett enda dugg, medan jag läste på, kände "varför just jaaag" och mådde urkasst. Det hjälpte ju inte att han hade rätt i att det troligen inte kommer hända vårt barn något - han trodde ju att det tröstade mig medan jag tyckte att han bara ryckte på axlarna och det gjorde mig arg. Detta visade på en annan sak som jag alltid tyckt varit skitsnack och det är detta med att män generellt är lösningsfokuserade medan kvinnor ibland bara vill ventilera och bli bekräftade i sina känslor. Stämmer ju inte för alla men för oss stämde det i det här fallet. Jag försöker tänka att min man TROR att han ger mig det bästa när han kommer med sina förslag, men jag har samtidigt sagt nu att han INTE ska komma med lösningar om jag inte ber om det, utan lyssna, bekräfta, stötta. Min man är väldigt smart så jag trodde inte jag behövde förklara sådant här för honom men jo, tydligen.

Annars har mina jobbiga tankar varit att det känns som att bebisen mest blir mitt ansvar eftersom min man ska jobba på precis som vanligt (vi bor inte i Sverige och han har ingen föräldraledighet). Vi vill försöka fortsätta vara jämställda och tänka på detta innan så att det inte blir bråk. Vi har bl a bestämt oss för att ta barnet varannan natt så att jag också får sova. Vissa tycker att mannen måste få sova för att han jobbar men vi behöver båda mycket sömn vanligtvis så jag tycker inte att det bara ska drabba mig. Man kanske ändrar sig när barnet kommit men det känns bättre nu när vi diskuterat några saker i förväg.