Blixtanna skrev 2015-11-18 12:23:20 följande:
Du får ursäkta, men jag köper inte det här resonemanget...
Tidsblindhet absolut! Men inte att man inte ska kunna arbeta sig runt den.
till exempel borde man ju kunna göra mentala scheman över hur morgonen ser ut, så som man gör med barn som inte har fått begrepp om tid. Till exempel:
7,00 måste man gå upp. Beroende på om man vill snooza eller inte kan man ställa den på ringning tidigare, men sju måste man gå upp.
7,10 Måste kläderna vara på och morgontoalett avklarad
7,40 Måste frukosten vara uppäten
7,45 Måste frukostbordet vara avdukat
7,50 Tandborstningen avslutad
8,00 måste man låsa ytterdörren
Till exempel.
och då får man ju själv lära sig tex hur lång tid det tar att äta en smörgås, tar det fem minuter hinner man inte ta en till när klockan är 7,36 för då är man inte klar 7,40
Det viktigaste är att man faktiskt lämnar huset kl 8. Det kanske blir utan att man har ätit frukost. Det kanske blir i pyjamas. Men då blir det en tydlig påminnelse och tankeställare om hur man måste göra för att lyckas bättre nästa dag
Jag förstår att det inte är ett speciellt roligt tankesätt och också att en del säkert kan uppleva det stressande i sig, men det är så här tidsmedvetna människor tänker omedvetet. Därmed finns det sätt att ta sig runt och arbeta mot tidsblindheten. Det tar säkert lång tid innan det sitter, man missar säkert frukosten några gånger, men är man konsekvent och går ut genom dörren kl. 8 varje dag så lär man sig till slut hur just Jag fungerar på morgonen och hur tiden mellan uppgång och utgång måste prioriteras för Mig.
och en sak till som är viktig! Om man själv inte klarar av att uppskatta hur lång tid någonting tar så måste man ta tid på det! Det går inte att gissa att promenaden till skolan tar ca fem minuter när den i själva verket tar tolv, då kommer man fortsätta komma försent. Alternativt nån som vill sitta på toa en kvart varje morgon efter frukost, då måste man lägga in den kvarten i tidsplanen så den finns (= gå upp tidigare)
Har man riktigt svårt att komma i tid så måste man kanske baklängesräkna.
Tex:
Förskolan börjar 8,15, det tar en kvart att gå så då måste vi gå hemifrån senast 8,00.
Barnen brukar krångla lite med påklädningen så det måste vi börja med 7,50, eller säg 7,45 så har vi marginal ifall de vill titta på myrstacken när vi går.
tandborstning, hårborstning och påklädning tar 15 minuter (= kl. 7,30)
och så vill vi inte stressa vid frukostbordet så vi måste sitta där senast 7,00
Lillasyster skuttar upp ur sängen med ett leende så henne kan man väcka 6,59
storasyster är däremot trögare och vill gärna ligga och mysa lite innan hon är redo att möta dagen, henne bör man väcka senast 6,45.
Innan barnen vaknar vill den vuxna hinna duscha, klä sig och sminka sig ifred i 20 minuter. det innebär att den vuxna måste gå in i duschen senast kl 6,25
Larviga uppställningar?
Ja lite faktiskt ;) Men bevisligen behövs det lite hjälp på traven för en del
OBS! Jag säger inte att Chokladspad har svårt att passa tiden för det vet jag ingenting om. Min poäng är bara att med lite ansträngning och disciplin så borde alla kunna hålla tiden så länge det inte händer nåt oväntat eller yttre omständigheter. och då menar jag inte "oj, det var frost så jag fick lov att skrapa rutorna och blev sen" eller "det snöade visst så det tog längre tid än väntat" eller liknande för sånt går att anpassa sig efter. Oftast går det att vara förberedd dagen innan, men annars får man väl kapa tio minuter av frukosttiden eller rodda om i schemat så att man hinner hemifrån tidigare.
Läs gärna mitt svar till Alexi, där jag beskriver litet i korthet hur någon med tidsblindhet fungerar. Jag har väldigt stor erfarenhet av hur ADHD och Asperger och dylikt fungerar i praktiken då jag sett det på nära håll och dessutom utbildat mig mycket kring dessa frågor. Jag har i korta drag försökt beskriva något om hur det kan bli i praktiken för dessa människor.
Att likt det du beskriver är en bra idé att göra för en familj med barn med adhd. Det är också så man från professionellt håll försöker hjälpa barn och vuxna med dessa problem. Alltså med tidsmål och påminnelser. För en normal familj är detta en utmaning, för en familj med adhd-problem är det en enorm utmaning. Man halkar hela tiden av spåret och det är nästan omöjligt att komma på det.
Det förutsätter dessutom att det finns vuxna i familjen som klarar av att ta det ansvaret. Tyvärr har barn med adhd ofta föräldrar med adhd. Då krävs det först och främst att föräldern själv har arbetat hårt för att ha gått runt med sina problem för att kunna hjälpa sina barn. Men det är inte alltid att de har den insikten eller förmågan.
När det gäller samordning av prylar kan en person med adhd ha samma begåvningsgrad som en tre-fyra-åring.
Att plocka ihop sina tillhörigheter i omklädningsrummet efter att ha varit på badhuset kan ta LÅNG tid, kompisarna väntar utanför och fattar inte vad som står på. Man skulle aldrig låta en treåring samordna att duscha, tvätta håret och klä om sig och packa ihop, Men en vuxen person med ADHD har liknande svårigheter som treåringen att göra saker i rätt ordning och hålla koll på allt. Till det kommer att de lätt blir distraherade från uppgiften och fastnar i andra grejer, typ hamnar i något extremt intressant samtal i bastun som de inte inser tar för lång tid pga tidsblindhet etc.
Ett annat exempel har en av mina vuxna väninnor med adhd berättat att om hon av någon anledning missat att lägga fram kläder dagen innan (vilket ofta händer - som resultat av hennes handikapp) så kan hon fastna när det gäller att välja vad hon ska ha på sig på morgonen. Till skillnad från någon normal person som bara skulle dragit på sig första bästa i det läget, blir valsituationen och samordningen av klädval överväldigande för henne.
På grund av ökad stress fungerar hennes hjärna ännu sämre, Hon börjar försöka plocka fram någon klädkombination, men inser att den inte funkar (hon är en väldigt vacker kvinna med ett jobb där hon måste vara representativ). Efter ytterligare ett par försök ringer hennes larm som säger att hon nu borde vara klar med frukosten. Detta ökar stressen ännu mer (personer med ADHD har ofta problem med stress och känsloreglering) och tillslut får hon panik, får ett vredesutbrott på sig själv och situationen, börjar slänga kläder hej vilt runtomkring sig, ramlar sedan ihop i en pöl av tårar på golvet. Hon känner sig onormal och misslyckad. Ungefär samma tid som hon skulle varit på jobbet, har hon hämtat sig, ringer och säger att hon försovit sig, och gör ett nytt försök att ta sig iväg till jobbet, denna gång litet lugnare eftersom dagen ändå är "förstörd". På jobbet är hon sitt vanliga strålande, glittrande jag, som imponerar på alla med sin charm och intelligens. Denna tjej fick sin diagnos först i vuxen ålder och har inte fått hjälp under sin barndom att hantera sitt handikapp.
. Sånt händer ibland och även jag kan går för hårt ut när man är inne i något. Nu släpper vi det och går vidare ;).
