Hur kan det vara sådan enorm skillnad mellan förskolan och hemma?

Jobbar som förskollärare och det är ofta skillnad på barnen när de på förskolan och hemma.

Oftast visar barn en positiv sida när de inte är hemma dvs de kan sköta sig, följer regler, rutiner etc men när föräldern kommer brukar barnen släppa kontrollen och bli arga, ledsna osv. De har ju varit så ordentliga hela dagen och någonstans behöver de få släpps ut sin frustation, trötthet eller vad det nu kan vara. De känner ju sig mest trygga med sina föräldrar. Hemma är hemma. Om du tänker själv hur du är hemma och hur du är på ditt jobb. Man är ju annorlunda med sin familj än vad man är med sina arbetskamrater. Man grälar på ett annat sätt, visar sin frustation, sin ilska, trötthet än vad gör på jobbet. Så är det även för de flesta barnen.

Du ska vara stolt att ditt barn vet hur man beter sig i sociala sammanhang och i samspel med andra. Det finns barn som inte visar den respekten och ansvaret varken i skola/förskola eller hemmet.

Som förälder känner jag igen mig oxå. Mina barn är väldigt jobbiga ibland när de kommer hem från skolan och förskolan. Mycket bråk, gråt, grinighet. Och jag kan tala om att jag är inte lika pedagogisk hemma som jag är på jobbet

När mina barn inte är hemma sköter de sig väldigt bra.

Jag förstår din känsla och man vill ju se den fina sidan av sitt barn hemma oxå. Tyvärr så är det den tråkiga delen av föräldraskapet att man oftast får uppleva det jobbiga.

Det är väll som du säger att han fungerar ypperligt på förskolan och det krävs förstås massor av honom att öppna sig med allt vad det innebär. Det är inte så enkelt för ett litet barn att läsa av så många människor,stora som små på förskolan,det tar på krafterna. Det är oftast också väldigt mycket intryck som skall tas in och bearbetas under dagen. Jag tror helt enkelt att han är rätt slut när han väl ska hem och ibland har barn också svårt att "växla" från förskolemiljön till hemmiljön. Jag har haft samma erfarenheter och det har blivit lättare. Men kraven ökar på barnen ju större de blir så detta återkommer mellan varven.

Glömde nämna att just åldern 5-6 år är väldigt känslig ålder. Barnen tänker mycket och är oroliga på olika sätt. Känslorna är lite överallt. Det kommer gå över och stabilisera sig till tonåren börjar Gäller bara hitta en sätt att jobba med som passar just ert barn.

Det viktiga är att vara konsekvent och markera att man inte accepterar deras beteende oavsett känsla. Bekräfta känslan och fråga barnet vad man kan göra för att det ska bli bra som tex jag förstår att du är arg men det du gör är inte ok. Vad tycker du att vi ska göra?

Ibland har de inte svar själva och då gäller det att man ändå stöttar men även är bestämd med att barnets beteende inte är ok.

Hoppas det löser sig

Jag har upplevt samma med alla mina barn och hört liknande från många håll.
Förskolläraren här över beskrev väldigt bra vad det handlar om.

Däremot känns det som att ditt barn gör så väldigt mycket? Han är trots allt 5 år.

Jag har själv 3 barn och alla har som sagt hållit/håller på så. Min mellantös speciellt. Hon är på en annan nivå och den påminner om det du beskriver. Vi misstänker adhd/add då hennes pappa har adhd och jag troligen add. Vi känner båda igen oss i henne

Tack för era svar! Vi är förstås glada att det är så bra på förskolan. Det är bara det att vi inte orkar det här hemma längre, vi är helt slut, alla utbrott förtar det roliga med att vara med honom, man drar sig för att göra grejor för han blir så arg. I helgen var det helt vedervärdigt med hysteriska mängder utbrott trots en bra helg med blandning av mycket hemmalek och lite trevliga grejor.

Vi tänker alltid på att han behöver mycket hemmatid, mycket tid för lek på egen hand, med storasyster, bara vara. Vi är också noga med mat och sömn, för att inte få konflikter i onödan.

Att det är en känslig ålder stämmer säkert. Problemet är bara att han haft en enormt krävande trotsålder så vi har haft den här typen av konflikter sen han var typ två år. Så vi är såå less på det. Han har sen tvåårsåldern haft ett enormt "kan själv"-behov och vill göra allt och ha allt på sitt sätt. Vi tillåter det som går och sätter bara gränser när vi verkligen ser behov av det.

Så ja, jag kan absolut förstå att det blir jobbigt hemma på kvällen för att han håller ihop på dagen. Men det här sker mycket även på helgen, på morgonen innan förskolan osv.

Vi ,kämpar med att behålla lugnet, misslyckas massor med gånger, skriker och blir jättearga på honom när han blir så utåtagerande. Har varit och pratat med kommunens förebyggande verksamhet i form av  familjeterapeuter och fick många bra råd på hur hålla oss lugna osv.

Men det är ändå just det här att glädjen i att vara med honom förbyts i stress över när nästa konflikt ska komma och hur orka det som stressar mig mest. Att inte bara få vara glad över att vara med honom. 

Ja, han gör så oerhört mycket. Sista veckan har varit sjukt jobbig. Det har absolut varit så att man börjat fundera på diagnoser utifrån allt detta samt mycket konstiga hang-ups på kläder under hösten. Men samtidigt, kan man vara så välfungerande på förskola, tillsammans med släktingar osv om man har en diagnos? Han har inga som helst problem med koncentration, med grovmotorik, finmotorik, verbalt osv.

Ja, vissa barn med diagnos mår bra av de regler rutiner som förskolan medför. De blir mindre kaos för dem när allt följer samma mönster.
Jag harven väninna med en bonusson som har adhd/lätt Asperger och han fungerarvutmärkt i skolan. Han får sällan utbrott hos dem då de har bra rutiner, tydliga regler och lugn hemma. Hos hans mamma (som högst troligen har liknande diagnos) får han ofta utbrott osv eftersom att det är raka motsatsen hos henne.

För vuxna med adhd är det väldigt vanligt att man tex klarar arbetet väldigt bra men har kaos hemma alt tvärt om, man klarar inte att jobba men fungerar fint hemma och socialt.

Det behöver givetvis inte vara någon diagnos heller. Kanske bara är en utvecklingsfas?

Under semestern i somras på sex veckor var han rena drömmen. Så lugn, glad, lekte i timmar osv. Så om man ska fundera på mönster så blir det bättre vid långa ledigheter. På försommaren var han helt hopplös och efter semestern blev det mycket värre igen och det har eskalerat.

Jag tror som många skriver att på förskolan finns det mkt regler och rutiner så dagen blir förutsägbar. När han går hem så är det en mittimellanstund mellan dagis och hemma med påklädning då det kan vara svårt för barn att veta vad som gäller.

Har ni testat med schema med bilder för att göra era em/kvällar mer förutsägbara? (bilder finns t.ex. på www.bildstod.se)

Sen tror jag att det kan vara bra att ni har en relativt regelbunden rutin med hämtning. Att ni bestämmer i vilken ordning ni hämtar barnen och håller er det det om möjligt.

Prata även men förskolepersonalen om det är möjligt att de hjälper till och ser till att han klär på sig innan du kommer då brytningspunkten mellan förskola och hemma blir så kort som möjligt.