Överreagerar jag?
Jag är just nu mammaledig med vårt andra barn. Kommer börja jobba igen i februari. Jag och min man jobbar på samma jobb, han är min näst högsta chef. I och med att min man har en chefsposition måste han lägga in mest timmar och som det ser ut just nu kan han inte gå ner eller lägga om sitt schema då det inte finns någon som kan ta över delar av hans arbetsbörda (mindre kompetenta).
Nu saken. Jag känner att jag inte kan komma så mycket längre inom företaget då jag inte kan lägga mer timmar pga barnen. Och det är jag ok med. Jag förstår att min man måste jobba mer för att det ska gå så bra som möjligt på jobbet Jag är mycket lojal till arbetsplatsen, cheferna och företaget. Så jag sökte ett nytt jobb för att få lite omväxling och lära mig något nytt, utveckla mig själv helt enkelt.
Berättade detta för min man som var sådär taggad på den idén. Han tänkte på hur vi ska få ihop det med dagis, pengar osv. Han var helt enkel negativ till det hela. Jag tänker mest att vi fixar det. Allt går att lösa.
Fick idag ett mail med inbjudan till en gruppintervju. Kommer inte att kunna gå på den då jag inte kan fixa barnvakt (mannen jobbar). Säger det till honom och får svaret: jaha.
JAHA!? Inget mer. Inget; kan vi inte försöka fixa barnvakt, jag kanske kan försöka gå tidigt. Ingenting alls. Ingen stöttning, ingen medkänsla, ingen undran hur det känns.
Jag blev sur. Jag är fortfarande sur.
Överreagerar jag? Borde jag vara mer förstående med tanke på att han är min chef? Eller borde jag kanske kunna förvänta mig mer från min man?
