Idag skriver jag på bloggen Det goda samhället om femminutersmetoden: detgodasamhallet.com/2015/12/05/gastskribent-peter-stromberg-femminutersmetoden/
Kortfattat handlar texten om att femminutersmetoden dels är ett uttryck för att föräldrarnas behov tillåts gå före barnens, dels är att likna vid tortyr.
Vad är era tankar kring denna metod?
Trodde inte metoden var till för att användas på spädbarn? Vi har aldrig fått den rekommendationen.. Det handlar väl om äldre barn?
För mig känns det naturligt och intuitivt självklart att aldrig lämna ett litet spädbarn ensamt om det är ledset. Förstår därför inte hur man kan rekommendera en sådan metod. Barnet kan då känna vanmakt, känna sig övergivet. Men BVC vill väl kunna hjälpa på något sätt. Om föräldrarna mår dåligt är det ju inte heller bra för ett spädbarn.
Trodde inte metoden var till för att användas på spädbarn? Vi har aldrig fått den rekommendationen.. Det handlar väl om äldre barn?
Va? Spädbarn kan/ska man inte försöka "vänja" vid sånt har våran bvc sagt iaf.. Om barnet är ett par år gammalt så man kan prata med hen så anser inte jag det "grymt" iaf. Ett spädbarn förstår ju inte. Usch.. Kan inte ens tänka på det! :( .
Det här forumet vittnar om att många tyvärr använder metoden på spädbarn.
Men den är ju även grym för äldre barn.
Jag håller med, metoden är otroligt grym och kan liknas vid barnmisshandel.
Tycker ni även att metoden är grym ifall barnet/bebisen inte är ledset?
Tycker ni även att metoden är grym ifall barnet/bebisen inte är ledset?
Jag menar, om barnet inte somnar på en gång. Jag har stött på folk som tycker det är konstigt att jag kan "låta mitt barn ligga där inne vaket själv"(han var vid tillfället 6 veckor).. "Han kan känna sig övergiven och få men för livet", osv.. Han var nöjd men vaken. Somnade efter ca en halvtimme. Jag gick/går in med jämna mellanrum ändå för att visa att jag "finns/kommer tillbaka".
Hur menar du? Om barnet är nöjt och somnar så behövs väl ingen metod?
Jag menar, om barnet inte somnar på en gång. Jag har stött på folk som tycker det är konstigt att jag kan "låta mitt barn ligga där inne vaket själv"(han var vid tillfället 6 veckor).. "Han kan känna sig övergiven och få men för livet", osv.. Han var nöjd men vaken. Somnade efter ca en halvtimme. Jag gick/går in med jämna mellanrum ändå för att visa att jag "finns/kommer tillbaka".
Jag har inte sagt att det är det? Jag vet vad det är för något. Jag frågade om ni anser att det är grymt att låta bebisen ligga själv när den är vaken, fast det tar tid för den att somna, och jag tittar till honom. Det tyckte nämligen några bekanta. Sa att det skapar samma otrygghet eftersom han ligger själv och tror att han är övergiven. Jag förkkarade ju mig i förra inlägget!?
Fast det där är ju inte femminutersmetoden.
Om bebisen är nöjd och glad kan hen såklart ligga ensam i ett rum. Men femminutersmetoden använder ju inte folk om de har nöjda bebisar, den tar ju folk till om bebisen är ledsen och inte vill sova när föräldern vill, och när bebisen kommunicerar att hen vill ha sällskap/närhet genom att gråta eller skrika, vilket föräldern då ignorerar förutom var femte minut.
Jag har inte sagt att det är det? Jag vet vad det är för något. Jag frågade om ni anser att det är grymt att låta bebisen ligga själv när den är vaken, fast det tar tid för den att somna, och jag tittar till honom. Det tyckte nämligen några bekanta. Sa att det skapar samma otrygghet eftersom han ligger själv och tror att han är övergiven. Jag förkkarade ju mig i förra inlägget!?
Ja, det sägs ju att barn kan sluta kommunicera om man inte svarar på kommunikationen. Jag vet inte om det är skadligt, det är lite därför jag frågar. Det är mitt första barn, så jag är inte "trygg" med alla mina val. Spec inte när en säger si, en annan så, visssa experter bu, o vissa bä.. Vad menar du? Hur sover andras bebisar? Kollar folk allmänt på att barnet andas hela tiden när den sover? Är ni andra vakna hela nätterna fast barnet sover? Är bebisen ledsen/orolig så somnar han på mitt bröst, sen lägger jag ner honom antigen där jag sitter eller i spjälsängen. Är han lugn får han ligga för sig själv och somna omdet verkar gå bra..
Men en bebis kommunicerar ju om hen känner sig rädd/övergiven/hungrig/etc., och då går man ju såklart dit, så varför skulle det vara skadligt för en nöjd och glad bebis att ligga ensam i ett rum? Och varför bryr du dig om vad "några bekanta" säger om du själv är trygg med ditt val?
Sen skulle jag själv inte låta en 6 veckor gammal bebis sova ensam, men det handlar ju mer om rädslan för PSD, och har ingenting med övergivenhet att göra. Och det är ju dessutom OT.
Ja, det sägs ju att barn kan sluta kommunicera om man inte svarar på kommunikationen. Jag vet inte om det är skadligt, det är lite därför jag frågar. Det är mitt första barn, så jag är inte "trygg" med alla mina val. Spec inte när en säger si, en annan så, visssa experter bu, o vissa bä.. Vad menar du? Hur sover andras bebisar? Kollar folk allmänt på att barnet andas hela tiden när den sover? Är ni andra vakna hela nätterna fast barnet sover? Är bebisen ledsen/orolig så somnar han på mitt bröst, sen lägger jag ner honom antigen där jag sitter eller i spjälsängen. Är han lugn får han ligga för sig själv och somna omdet verkar gå bra..
Ok.. :)
Ja, jag går ju som sagt och tittar till han med jämna mellanrum vilket som..
Ja, bebisen slutar kommunicera om du inte svarar på kommunikationen, men det gör du väl? Om bebisen påkallar din uppmärksamhet med gny, gråt eller skrik? Men om bebisen ligger lugnt och nöjt och somnar så har hen ju inte kommunicerat något, och då är ju allt bra.
Ang. att sova ensam så menade jag att jag inte ville att vår son skulle sova helt ensam i ett rum som bebis. Självklart var vi inte vakna på natten, men då sov vi ju i samma rum, intill varandra, och på dagen sov han antingen i min famn eller alldeles intill där jag var, eller i vagnen.
Våran sover i vårat rum, men jag sover inte på dagen så då ligger han där inne själv ibland.
Jag skulle inte vilja låta en liten bebis sova ensam i ett rum. Skulle inte kännas bra för mig. Jag tror att en liten bebis mår bra av att sova i föräldrarnas rum för den kan känna trygghet om den känner lukten av föräldrarna och hör deras andning. Vi hade en spjälsäng bredvid oss för våra tvillingar. När de blev lite större fick de dela rum, jag tror det är bra för barn ända upp i sjuårsåldern att få sova i samma rum som syskon. Först när de behöver göra läxor och andra privata göromål har de behov av egna rum.
Detta är min uppfattning, jag är ingen expert.