Vad ska jag ta mig till? Vet fortfarande inte om jag vill ha barn!

OM ni skaffar barn, är du då beredd att jobba på dom bitar som kan bli en utmaning?  Dvs göra det du kan för att tex depressioner och nattsömn ska funka med barn i familjen? 

det är lätt att innan man har barn snöa in sig på en massa "tänk om.."   men om man låter dessa ursäkter bli en sanning så kanske man inte är redo för barn eller inte alls bör skaffa. Den som vill ha barn brukar oftast börja se en del lösningar . 

ni är två om saken, du kommer inte ensam få stå med frågor kring depression och sömnlöshet tex, du kommer ha en flickvän som stöttar och hjälper givetvis .  Men låt det bara inte bli en ursäkt för att komma undan föräldraansvaret när barnet redan finns. 

jag tror du förstår min poäng här.  

vad är du beredd att göra för att kunna skaffa barn? 

Jag var säker på att jag ville ha barn och har nog en relativt enkel bebis, men det finns ändå tillfällen när jag har tänkt "helvete, varför skaffade jag barn?", för det är jobbigt att ha en bebis. Svinjobbigt ibland. De där tankarna går alltid över och jag är superglad att jag har min son, men när de är där känns det fruktansvärt.

Min poäng är: till och med om man är supermotiverad är det tungt, och det är ett livslångt åtagande. Livslångt. Känn på det ordet. Jag tycker inte att du ska bli förälder för din tjejs eller dina föräldrars skull.

jag tänker såhär också när det gäller föräldraskapet, det blir vad man gör det till. Ser man hinder och svårigheter i sitt liv på dom flesta punkter så kommer man få det jobbigt den dagen man får ett barn. 

jag fick mitt första barn som 21-åring och jag blev ensamstående från början, det var tufft o tungt absolut men barnet har aldrig hindrat mig från att göra vad jag vill med mitt liv.

jag har rest , dejtat, pluggat, gjort karriär, flyttat, träffat folk , ägnat mig åt hobbys och intressen, osv osv , mitt barn har bara fått följa med på dessa resor och vi har haft det galet roligt, javisst har det stundvis varit oehört tufft men jag har ändå rott i hamn mina projekt och livsmål. 

jag har kämpat mig igenom depressioner och  panikångest och tuffa dagar då jag krälat på botten av livet men ändå sett framåt i livet. 

Jag ångrar ingenting och är glad att jag gjort den här livsresan.  Jag har alltid försökt hitta lösningar på det som dykt upp och jag har alltid varit villig att ta hjälp och stöd från omgivningen. 

Med det sagt så är det ju en myt att livet tar slut för att man får barn. Javisst så kanske det mest spontana försvinner - men handen på hjärtat, hur ofta egentligen gör du exat det där spontana?  Hur ofta drar du på en sista-minuten-resa osv?  Spontanitet finns kvar även med barn men den ser ut på ett annat sätt. 

och självklart är det så att fokus förändras när man får barn. Det som var skitviktigt i ett parförhållande när man inte hade barn kommer att ompriorteras när ett barn föds och man får lite perspektiv på saker o ting

Två saker som jag fastnade för i din text, det första är att du skriver att din sambo vill ha en "riktig" familj, är man ingen riktig familj utan barn?

Och det andra är när du skriver att dina föräldrar blir utan barnbarn.

Vill du verkligen skaffa barn för alla andras skull istället för din egen?

Ibland kanske man måste chansa och utmana sina rädslor?

När jag läser det du skriver så tänker jag att ni ju har fina förutsättningar; en stabil relation, vänner, föräldrar som kommer bra överens, ordnat liv etc.

Hade ni haft en dålig relation och oordnat liv och du dessutom hade tvekat så hade det kanske inte varit optimalt. Men - hoppas att du inte missförstår mig - om det "bara" är din tvekan och allt annat är bra - så kanske du kan bemästra rädslan?

Många känner sig aldrig riktigt redo för barn eftersom det är en stor livsomställning, men sen blir det ju oftast bra ändå. Jag har hört många sådana berättelser. 
Det är en stor grej att skaffa barn och många behöver växa in i det.

Ni kanske behöver prata mer om det istället för att du försöker undvika det, som du skriver? Prata om vad det är som känns läskigt och skrämmande, så kanske ni kan komma fram till något?

Förstår dig helt och hållet. Har ingen relation i nuläget, men står i valet och kvalet gällande att göra en vasektomi.

Är ju relativt säker på att jag inte någonsin kommer hamna i en situation där jag vill ha barn med allt vad det innebär, men samtidigt skulle det ju kunna ändra sig så att jag vill det längre fram med rätt person och under rätt förutsättningar. Vore ju dessutom riktigt tråkigt om man träffade en partner som inte kan tänka sig ett liv utan barn, men som är helt perfekt i övrigt och så har man sabbar den möjligheten.

Så alltså har jag klurat en hel del på liknande problem som du har. I ditt läge hade jag nog faktiskt inte skaffat barn då du verkar känna så mycket obehag gällande detta och tvivlar på om det är vad du verkligen vill och om det kommer fungera utan för mycket negativa konsekvenser. Själv tycker jag att man bör känna att man innerst inne vill ha barn för sin egen skull och att man tror att det kommer bli bättre med sitt liv i stort, även om det såklart kommer innebära vissa svårigheter också.

Jag förstår dig också!

Jag är kvinna och har egentligen inte haft något behov av att få egna barn men när jag träffade mannen i mitt liv och sedan var 32 år tänkte jag att det är nu eller aldrig. Vi tog steget och det blev bra. Jag hatade graviditeten men älskade bebisen.

Jag har också problem med depressioner och det blir mycket värre med dålig sömn. Vi pratade om detta innan och min man var beredd på att ta en något större del av nätterna för att jag inte skulle klappa ihop.

Prata med din sambo om detta innan! Du kan inte låta henne ta hela ansvaret för nätterna men hon kanske kan ta en större del? Du kan ju låta henne sova mer på dagen t ex om du är ute på promenad med bebisen eller dylikt.

Prata också med henne om hon kan tänka sig bara ett barn eller om hon gärna vill ha fler. Det är stor skillnad på att ha ett och två barn. Det blev två st för oss tillslut och jag älskar dem båda oerhört mycket men det är tufft! Ett barn klarar nog nästan alla. Två barn är lite på gränsen om man har problem med t ex depressioner...

Dags att vakna upp. Dina vänner har rätt. Du håller på att få allt det man kan önska sig men så vill du hoppa av för att du vill undvika ansvar. Jisses. Du är inte tolv år längre. Väx upp och ge din kvinna det hon vill ha!

Oavsett vilket så måste du väldigt snart ta ett beslut, för din partners skull. Oansvarigt och respektlöst av dig att du undviker diskussionerna. Hon är 31 - hon har inte tid för att du ska vela.

Om du väljer att avsluta och sen starta om med ny tjej så ställs du förmodligen ändå inför samma fråga. Dom flesta vill faktiskt ha barn förr eller senare.