Det börjar närma sig här, känns overkligt:) Lite nyfiken på hur det var för er första dagarna/veckorna med er nyfödda.
Stängde ni av mobilerna och bara njöt av den nya familjen? Gick ni ut på fb med nyheten direkt? Vad skrev ni?
Roligt, eller stressande med alla samtal, meddelanden? Hade ni gjort något annorlunda om ni fick göra om det?
Kul att ta del av hur ni hade det och kanske lite tips:)
Vi sov mest, både dottern och jag. ille någon träffa oss så fick de komma på besök. Vi levde verkligen i en bubbla den första tiden.
Vi levde som vanligt. Innan jag fick första trodde jag att vi skulle stänga in oss och var mycket tveksam till besök. Åh vad vi planerade.. Men när hon var född så mådde jag kanonbra. Tog emot besök på BB (fast jag absolut INTE skulle det innan), hade lite folk som kom samma dag vi kom hem. Var ute, åkte och hälsade på folk osv.
Ja, levde som vanligt fast med en bebis då.
Så ta det som det kommer är mitt bästa tips. Ni känner vad ni orkar, kan och vill.
Intressant att ta del av flera olika upplevelser :)
Ni som tyckte det var jobbigt med besök första tiden, hur uttryckte ni det? förstod de?
Attid89, när avlägsna hör av sig plötsligt som er släkting, hur styrde ni av det?
Har ni fått många frågor om saker ni kanske inte vill dela med er av som detaljerat om förlossningen, amning etc?
Fluu, låter skönt :)
Vestra, bra tänkt! Man vet ju inte riktgt förrän man är där.
Misscaswell, förstår att det var obekvämt. Hur svarar man undvikande på för närgångna frågor, tycker det är svårt..:)
Jag tycker det är bäst att vara ärlig. Känner man att det blir för privat så säger man bara att man inte är helt bekväm med att prata om detta. Särskilt om det är väldigt nära efter förlossningen. Tror inte man får så många följdfrågor på det.
Jag minns inte direkt några närgångna frågor. Men vi gick ju ut med att det blev akut kejsarsnitt så förlossningsfrågorna slapp vi.
FB hade vi ej, men ett samtal mitt i natten till alla far och morföräldrar blev det. Dagen efter kom de på besök i en strid ström. Inga konstigheter för vår del, vi är såna typer. Vi låg på patienthotell och hade således eget rum där vi hängde.
Sen när vi kom hem fortsatte besöken av släkt och vänner. Tror att vi hade fikor åtminstone en gång i veckan ett bra tag framöver.
När dottern var 2 veckor hoppade jag på bussen för att åka hem till en kompis och jag började åka ner på stan för att strosa och ibland ta en lunch med mina arbetskamrater och man (samma jobb).
Så, för mig var det inte några problem att socialisera och vil låste inte in oss själva alls.
Konstiga frågor har jag inget minne av men däremot fick jag väl dra förlossningshistorien några gånger för de som ville höra.
Min bebis blir två veckor imorgon. Första veckan var helt nattsvart. Fick akut kejsarsnitt och det var en hemsk upplevelse, blev även smittad med streptokocker under operationen så hans sjätte dag tillbringades på akuten. Jag hade en helt komplikationsfri graviditet och ändå slutade det så, så mitt råd är att inte försöka planera någonting för första tiden för det kan bli hur som helst. Meddelade familjen via mejl dagen han var född och skypade kort dagen efter, men orkade inte med besök förrän han var tio dagar. Nu går det dock bättre även om jag fortfarande har väldigt ont i snittet.
Vi hade mobilförbud på sjukhuset så omvärlden fick vänta ;P När vi fick tillåtelse mmsade vi bilder till de närmaste och lade ut en bild på facebook någon gång där med. Sedan fick vi bara ha på mobilerna utanför BB så inne på BB var de avstängda. Vår lilla var sjuk så vi fick flyttas in på NEO. Så första veckan var rätt jobbig, jag vågade knappt röra honom och kände mig bedömd av alla. Så första veckan var inte skoj alls... lät jag honom ligga i "vagnen" kommenterade någon det, hade jag honom i famnen kommenterade någon det o.s.v så jag kände mig väldigt osäker. När vi väl fick åka hem var underbart, bara att komma ifrån att ha någon över axeln hela tiden. Vi hade tänkt avvakta med besök men vårat ena djur blev plötsligt akut sjuk samma dag vi kom hem så det blev att dra iväg till en helt annan stad. Vi har familj i den staden så de fick passa på att hälsa på bebisen när vi ändå var där. Sedan fick vi äntligen vara ifred hemma och det var som sagt helt underbart att få sköta det själv, dock har jag väldigt tur då vi både kan vara hemma.
Ärligt talat var det riktigt pissigt...
Ont i stygn (kunde inte sitta eller gå på toa normalt), ont i bäckenfogar, jätteont i bröst och bröstvårtor. Barnet sov max 2-3 timmar åt gången och eftersom det gjorde så ont att amma vaknade jag till ordentligt varje gång. Till detta en gränslös svärmor som grät och tyckte synd om SIG SJÄLV när min man sa till henne att jag mådde för dåligt för att ta emot besök.
Själva barnet var och är dock alldeles ljuvligt. När det var som svårast brukade jag, ironiskt nog, hålla om henne och säga att utan henne hade jag aldrig stått ut.
Och det blev succesivt bättre, även om sömnbristen slet hårt på mig länge och foglossningen tog två år på sig att gå över.
När lillasyster föddes var det "bara" foglossningen som var/är jobbig. Amningen funkade bra, vi sov gott, jag mådde bra.
Min lärdom från första barnet är att vara förlåtande mot sig själv, men framför allt: be om hjälp! Det var jag alldeles för dålig på.
Och så ett tips: laga mat i förväg och frys in. Lasagne i portionsbitar tex är underbart att ha!
Och så ett tips: laga mat i förväg och frys in. Lasagne i portionsbitar tex är underbart att ha!
Vi låg tyvärr på neo. Tog emot besök från ca dag 3 eller 4. Vi lade ut kort notis på Facebook ganska snart oh skrev ett inlägg på en låst blogg för nära vänner och familj efter ca en vecka, berättade om allt som hade hänt. Bloggen tyckte jag kändes som en toppenide, ville inte skriva privata saker om mitt och barnets hälsa på Fb. Men La ner den då jag inte fick tillräckligt intresse.
Vi var på neonatal den första månaden. Akut kejsarsnitt efter en blödning och ambulans till sjukhuset. I början var det tufft, det var matning varannan timme och jag hann knappt upp ur sjuksängen innan man krävde av oss föräldrar att vi skulle hantera det. Vi fick jobba i skift, min man och jag och jag fick pumpa ofta och mycket. När det blev matning var tredje timme kändes det som semester. Då kunde vi andas ut en smula. Det var mitt i sommaren 2014 och det var jättevarmt och kvalmigt på neo vilket var obehagligt i sig.
Kunde inte lyfta/bära mitt barn den första månaden pga sladdar och elektroder. Det var först när vi skulle hem som jag kunde gå runt med barnet.
Barnet medicinerades ungefär ett halvår efter förlossningen. Jag fick pumpa mjölk och blanda ut medicinen och blev begränsad i umgänget med andra (utanför huset) pga tidpunkterna för medicinering.
När vi kom hem från sjukhuset kom magknipsproblemen med skriknätter och ont i magen. Vi fick massera, använda pysventil och jag uteslöt alla komjölksprodukter ur min mat. Då var vi rätt trötta.
Vi fick ett besök på neo. Min mamma var inte jätteintresserad av barnet i början och stöttade oss inte så mycket. Besök hemma fick vi senare av vänner, vilket var trevligt.
Jag är glad för att vi hade allt klart för barnet när han kom. Barnet ville inte heller sova i vagnen så det blev inte mycket tid utanför hemmet de första månaderna, så inte direkt tid för shopping.
All mat sparad i frysen hemma åt vi upp när vi var på neo (man får ingen lagad mat där som förälder - det är ju barnet som är patienten), men det är verkligen ett bra tips att ha färdig mat hemma.
Allt är bra idag. Av komplikationerna syns ingenting och vårt barn är friskt idag. Vi har en jättebra anknytning och vi är inte traumatiserade av vad vi har varit med om.
Ärligt talat var det riktigt pissigt...
Ont i stygn (kunde inte sitta eller gå på toa normalt), ont i bäckenfogar, jätteont i bröst och bröstvårtor. Barnet sov max 2-3 timmar åt gången och eftersom det gjorde så ont att amma vaknade jag till ordentligt varje gång. Till detta en gränslös svärmor som grät och tyckte synd om SIG SJÄLV när min man sa till henne att jag mådde för dåligt för att ta emot besök.
Själva barnet var och är dock alldeles ljuvligt. När det var som svårast brukade jag, ironiskt nog, hålla om henne och säga att utan henne hade jag aldrig stått ut.
Och det blev succesivt bättre, även om sömnbristen slet hårt på mig länge och foglossningen tog två år på sig att gå över.
När lillasyster föddes var det "bara" foglossningen som var/är jobbig. Amningen funkade bra, vi sov gott, jag mådde bra.
Min lärdom från första barnet är att vara förlåtande mot sig själv, men framför allt: be om hjälp! Det var jag alldeles för dålig på.
Vi var på neonatal den första månaden. Akut kejsarsnitt efter en blödning och ambulans till sjukhuset. I början var det tufft, det var matning varannan timme och jag hann knappt upp ur sjuksängen innan man krävde av oss föräldrar att vi skulle hantera det. Vi fick jobba i skift, min man och jag och jag fick pumpa ofta och mycket. När det blev matning var tredje timme kändes det som semester. Då kunde vi andas ut en smula. Det var mitt i sommaren 2014 och det var jättevarmt och kvalmigt på neo vilket var obehagligt i sig.
Kunde inte lyfta/bära mitt barn den första månaden pga sladdar och elektroder. Det var först när vi skulle hem som jag kunde gå runt med barnet.
Barnet medicinerades ungefär ett halvår efter förlossningen. Jag fick pumpa mjölk och blanda ut medicinen och blev begränsad i umgänget med andra (utanför huset) pga tidpunkterna för medicinering.
När vi kom hem från sjukhuset kom magknipsproblemen med skriknätter och ont i magen. Vi fick massera, använda pysventil och jag uteslöt alla komjölksprodukter ur min mat. Då var vi rätt trötta.
Vi fick ett besök på neo. Min mamma var inte jätteintresserad av barnet i början och stöttade oss inte så mycket. Besök hemma fick vi senare av vänner, vilket var trevligt.
Jag är glad för att vi hade allt klart för barnet när han kom. Barnet ville inte heller sova i vagnen så det blev inte mycket tid utanför hemmet de första månaderna, så inte direkt tid för shopping.
All mat sparad i frysen hemma åt vi upp när vi var på neo (man får ingen lagad mat där som förälder - det är ju barnet som är patienten), men det är verkligen ett bra tips att ha färdig mat hemma.
Allt är bra idag. Av komplikationerna syns ingenting och vårt barn är friskt idag. Vi har en jättebra anknytning och vi är inte traumatiserade av vad vi har varit med om.
Jag tror att det är superolika. Man ser här i tråden att vissa upplever det som de hade all tid i världen för bebisen bara sov, medans andra upplever det som att man aldrig får vara i fred. Eloge till dig som ens funderar på detta. Jag var nog rätt naiv och tänkte att bebisen sover väl mycket, amningen funkar säkert och jag kommer sväva på de berömda rosa fluffiga molnen, men så blev det inte.. Jag tillhör dem som tycker att det var tufft i början. Bebis som hade vakenperioder på nätterna och mjölkstockning, 40 graders feber och svamp i mjölkgångarna i två omgångar när bebis var 6 veckor. Både jag och min sambo var nog beredda på att livet skulle förändras men inte exakt varje sekund utav livet ;) men så blir det. Jag önskar att nån kunde sagt: "det kanske inte blir så fantastiskt i början, och det är okej" så det vill jag säga till dig, och alla andra som väntar sitt första barn. :) Men sen blir det fantastiskt. Jag tror att det är svårt att föreställa sig och det är olika som sagt. Det bästa rådet jag fått är "tänk att allt är övergående" t ex. Bebis vaknar 1 gång i timmen på natten - det varar inte föralltid ;) bebis gnäller i 3 h på kvällen - det kommer gå över. Låter kanske banalt men där och då känns det som det kommer vara så föralltid och de är då "paniken" kommer. Vid 3 månader sov han från 19-07 utan mat, så allt är övergående som sagt ;) Låter kanske knäpp nu, men de är man lite i början. Eller iaf jag.
Lycka till iaf, och att få barn är det jobbigast och svåraste jag gjort MEN det underbaraste i världen. Har idag en kille på 6,5 mån som är det bäääästa som hänt mig!
Jag tror att det är superolika. Man ser här i tråden att vissa upplever det som de hade all tid i världen för bebisen bara sov, medans andra upplever det som att man aldrig får vara i fred. Eloge till dig som ens funderar på detta. Jag var nog rätt naiv och tänkte att bebisen sover väl mycket, amningen funkar säkert och jag kommer sväva på de berömda rosa fluffiga molnen, men så blev det inte.. Jag tillhör dem som tycker att det var tufft i början. Bebis som hade vakenperioder på nätterna och mjölkstockning, 40 graders feber och svamp i mjölkgångarna i två omgångar när bebis var 6 veckor. Både jag och min sambo var nog beredda på att livet skulle förändras men inte exakt varje sekund utav livet ;) men så blir det. Jag önskar att nån kunde sagt: "det kanske inte blir så fantastiskt i början, och det är okej" så det vill jag säga till dig, och alla andra som väntar sitt första barn. :) Men sen blir det fantastiskt. Jag tror att det är svårt att föreställa sig och det är olika som sagt. Det bästa rådet jag fått är "tänk att allt är övergående" t ex. Bebis vaknar 1 gång i timmen på natten - det varar inte föralltid ;) bebis gnäller i 3 h på kvällen - det kommer gå över. Låter kanske banalt men där och då känns det som det kommer vara så föralltid och de är då "paniken" kommer. Vid 3 månader sov han från 19-07 utan mat, så allt är övergående som sagt ;) Låter kanske knäpp nu, men de är man lite i början. Eller iaf jag.
Lycka till iaf, och att få barn är det jobbigast och svåraste jag gjort MEN det underbaraste i världen. Har idag en kille på 6,5 mån som är det bäääästa som hänt mig!
Det slog mig precis, hur gjorde ni med besök av småbarnsfamiljer i början? Bör man vänta pga risk för smittor?
Jag var ut o kantklippte gräsmattan med sax dagen efter att vi kommit hem, mådde så bra och kände mig såå smal o fin! :) så skröt jag något enormt om att jag hade Världens snällaste bebis som baara sov och åt.. Det fick jag bittert äta upp två veckor senare, då började helvetet med kolik och skrik o princip 24/7. Med nummer två satte skriket igång redan på BB. Läkaren som undersökte henne innan utskrivning påpekade att han nog aldrig sett en så förbannad bebis tidigare. :) Jag som var så säker på att skriker nummer ett så måste tvåan bli snäll, värre kunde de ju inte bli iaf men tji fick jag. Nu väntar jag nummer tre och funderar på om jag ska ladda upp med öronproppar hemma tills de är dags. :(
Jag tror att det är superolika. Man ser här i tråden att vissa upplever det som de hade all tid i världen för bebisen bara sov, medans andra upplever det som att man aldrig får vara i fred. Eloge till dig som ens funderar på detta. Jag var nog rätt naiv och tänkte att bebisen sover väl mycket, amningen funkar säkert och jag kommer sväva på de berömda rosa fluffiga molnen, men så blev det inte.. Jag tillhör dem som tycker att det var tufft i början. Bebis som hade vakenperioder på nätterna och mjölkstockning, 40 graders feber och svamp i mjölkgångarna i två omgångar när bebis var 6 veckor. Både jag och min sambo var nog beredda på att livet skulle förändras men inte exakt varje sekund utav livet ;) men så blir det. Jag önskar att nån kunde sagt: "det kanske inte blir så fantastiskt i början, och det är okej" så det vill jag säga till dig, och alla andra som väntar sitt första barn. :) Men sen blir det fantastiskt. Jag tror att det är svårt att föreställa sig och det är olika som sagt. Det bästa rådet jag fått är "tänk att allt är övergående" t ex. Bebis vaknar 1 gång i timmen på natten - det varar inte föralltid ;) bebis gnäller i 3 h på kvällen - det kommer gå över. Låter kanske banalt men där och då känns det som det kommer vara så föralltid och de är då "paniken" kommer. Vid 3 månader sov han från 19-07 utan mat, så allt är övergående som sagt ;) Låter kanske knäpp nu, men de är man lite i början. Eller iaf jag.
Lycka till iaf, och att få barn är det jobbigast och svåraste jag gjort MEN det underbaraste i världen. Har idag en kille på 6,5 mån som är det bäääästa som hänt mig!