Jag som alltid trott mamman hade en fördel, men så fel jag hade?

Ja det har väl förändrats till det bättre. Men att ha hälften av tiden är ju inte att vinna. Galen kvinnologik (igen, suck). Självfallet har pappan full rätt till 50 % av sina egna barn. Det som inte spelar någon roll är din ståndpunkt kring pappan, den är helt irrelevant. Inte barnens ståndpunkt är speciellt relevant eftersom de bott hos dig och troligen "smittats" av din pappasyn.

Rätten kommer inte ens ta upp ditt fall, eller om de tar upp fallet kommer de pumpa dig på så mycket pengar så att du får framfall av det hela till slut. Med all rätt skulle jag säga.

Sedan får man ju undra som alltid, varför du skaffade inte ett utan två barn med samma pappa som du ogillar. Det låter inte heller logiskt någonstanns.

Jag har levt i tron om att mamman har en fördel vid en separation när det gäller barnen. Men det verkar som det är en förlegad myt.

Har efter att ha hamnat i en tråkig sits läst på och blev helt skockad!!!!! Tyvärr finns det några mammor som vägrat pappan umgänge för att jävlas. I mitt fall är pappan arg på mig och har nu börjat hämnas på mig -med barnen. Från att inte ha tagit något ansvar så kräver han nu att ha barnen halva tiden. Barnen vill inte själva vilket jag kan förstå. Han har aldrig varit en trygg engagerad pappa av flera anledningar. Har en del dokumentation men inte tillräckligt "färsk". Barnen vågar inte säga längre till sin pappa att de vill hem för de tycker det är läskigt. Han blir så arg.

Har läst om pappor som misshandlat både barn och mammor som fått fly till kvinnojourer. Då stämmer karljäven mamman på vårdnaden och får ensam vårdnad pga att hon gömt sig med barnen. Om hon vägrar lämna barnen till mannen så hämtar polisen barnen. I Sverige, det är ju inte klokt!!!

Tydligen så har "barnen rätt till en NÄRA relation till båda föräldrarna". Det verkar gå över ALLT! Självklart skall det vara så om man båda är normalt bra föräldrar och ingen varken mamma eller pappa borde neka barnen den andre för sina egna syften. Men om den ene föräldern inte är lämplig? Vad gör man då? Det verkar som att ingenting räknas. Hur lätt är det att visa bevis? Pappan i mitt och andra fall förnekar ALLT! Och de dokumenten jag har med något år emellan är för gamla. Det är ju inte så att bara för att sista dokumentet för några år sedan så har allt vart lugnt....

Är det någon av er som vill dela med er om hur det gick för er? Jag står i valet och kvalet att låta honom ha barnen hur mycket han vill(mot deras vilja) och hoppas han tröttnar så de bor mest hos mig till slut. Eller skall jag strida? Hur dömde rätten för er?

Har suttit som nämndeman i sådana här förhandlingar. Rätten dömmer i allmänhet till delad vårdnad 50/50 eftersom barnen som sagt har rätt till bägge sina föräldrar. Det verkar väl också generellt som att de vuxna "skärper" sig när det har kommit så långt som till en rättssal, att sitta i rätten och ljuga om sitt ex tycks ändå ta emot - de lösningar jag sett har känts bra.

Har suttit som nämndeman i sådana här förhandlingar. Rätten dömmer i allmänhet till delad vårdnad 50/50 eftersom barnen som sagt har rätt till bägge sina föräldrar. Det verkar väl också generellt som att de vuxna "skärper" sig när det har kommit så långt som till en rättssal, att sitta i rätten och ljuga om sitt ex tycks ändå ta emot - de lösningar jag sett har känts bra.

Det finns en diagnos (ett namn på hennes störning) men jag tycker inte att det är relevant för tråden.

Och det har hon berättat för dig alltså?

Det som triggar henne är snarare din mans brist på vettigt och vuxet uppförande gentemot henne!

Du är garanterat nästa psyksjuka ex så fort ni gjort slut!

Min sambo är i motsatta situationen. Hans ex håller undan barnet från honom för att hon vill vinna boendet, men inför socialen hävdar hon att han är farlig för barnet, och att barnet är rädd för honom. Dessvärre lider hon av en psykisk störning, och det skulle inte förvåna mig om hon till sist har börjat tro på sina egna lögner..

Barnet utsätts inte för någon form av misshandel eller övergrepp hemma hos oss, och är definitivt inte rädd för sin pappa. Socialen har gjort en utredning och kan inte heller finna något oroväckande i hur han hanterar sitt barn.

Jag förstår att det är tufft att vara i sitsen där man känner att man måste skydda barnen, men samtidigt kan jag tycka att det är vansinne att bara utgå ifrån moderns utsagor. Då är det bättre att försöka få fram bevis så att man har något att visa upp.

Har du skaffat ett juridiskt ombud som kan hjälpa dig? Jag tror det är svårt att klara av en sån här situation på egen hand.

Ja, jag håller med..

I vårt fall så har socialen gjort en utredning om min sambos lämplighet som boendeförälder (efter anmälningar från exet) och har inte haft något att anmärka på (och ja, vi har bemött alla påståenden sakligt och inte förnekat saker om det funnits ett korn av sanning).

De ställde dock in sista momentet ("hembesök") för att de ansåg att det var mer akut att hålla ett samarbetssamtal med föräldrarna för att försöka förmå mamman att låta barnet träffa pappan, än att slösa den tiden på att komma hem till oss när de redan ansåg att barnet inte for illa av att vara här..

De har nog själva börjat inse efter nivån på mammans anmälningar (som t.ex. detta, som handlar om vår familj: www.familjeliv.se/forum/thread/76193764-far-en-pappa-titta-i-dotterns-underliv ) att det inte är oss det är fel på..

Tänker inte kommentera mer om vår situation i denna tråd nu.

Nu är det ju så att så länge ni har gemensam vårdnad och rätten inte dömt till någonting annat så är ni två illa tvungna att komma överens om boende och umgänge. Alla beslut ni fattar ska basera sig på vad som är för barnens bästa. När ni inte är överens om vad som är för barnens bästa får ni antingen kompromissa eller dra ert fall till rätten.

Oavsett vad så inser du väl att du inte har tolkningsföreträde över vad som är för barnens bästa inför samhället. Du kan inte egenmäktigt bestämma över era barn så länge de har två föräldrar och båda är vårdnadshavare. Och hur skulle rättssäkerheten se ut om du kunde göra vad du ville med barnen utan några som helst bevis.

Precis som socialtjänsten kan omhänderta barn hur som helst har du någon rätt att undanhålla pappan barnen.

Se till att samarbeta och se hur det utvecklar sig. Och dokumentera och spara allting. Det kommer förmodligen rätt snabbt visa sig vad pappan klarar av och hur mycket han orkar. Om han är en såpass oengagerad förälder som han är finns det en stor chans för att han rätt snabbt tröttnar på att ha barnen varannan vecka. Särskilt om du inte verkar ta åt dig av hans spel. Och annars lär det märkas rätt snabbt på barnen att någonting är fel om han är en så dålig pappa som du påstår. Det kommer börja trilla in orosanmälningar från skolan och dylikt (kanske från dig med..).

När du har mer "bevis" kan du dra honom till rätten. Men ha lite is i magen och avvakta nu. Om ni har tur växer pappan in i sin föräldraroll nu när han tvingas ta ansvar och han blir en bättre pappa. Men vet ju aldrig.