Detta är en på sitt sätt sorglig tråd, och nu menar jag tråden i helhet.. så mycket lidande i onödan.
Jag, en man i mitten på 70-åren vill gärna berätta om mitt liv med en liten kuk.
Först av allt är detta ett stigma, tänk bara på alla skämt man tvingas höra på och låtsas tycka de är roliga. Det är dom inte på en fläck för den som känner sig träffad av hånet.
Jag växte upp på landet som ensambarn. Nakna människor såg jag aldrig före skolåldern, inte ens mina föräldrar. Min första erfarenhet av nakenhet var mitt första skolbad med bastu. Det var då jag förstod, jag blev brutalt retad av ett gäng 7-åringar för mina bristande kroppsliga tillgångar. Efter det vägrade jag skolbad. Någon gång i 10-11 års åldern blev jag utsatt för vad som kallades "pitt-känning", det vill säga fasthållen och avklädd på underkroppen. Mycket roligt att se mitt minimala organ tyckte mina klasskompisar. Omklädning i gemensamma omklädningsrum för bad, gymnastik och idrott innebar panikartad jakt efter en hörnplats med minst risk att något visades. Detta pågick hela min skoltid.
Jag visade mig aldrig naken för en tjej förrän en 19-åring som jag sällskapat "torrt" i 9 månader tog initiativ. Skräck och pannkaka! Hon var lika oerfaren som jag så jag slapp bli utskrattad där. Vi fick trots allt ett hyfsat sexliv den tid vi var tillsammans. Universitetstidens lösligare liv deltog jag inte i. Inte heller deltog jag i ungdomstidens gemensamma nakenbad, som var totalt uteslutna för min del. Jag missade nog mycket roligt där.
Så småningom närmade sig lumpen. Jag som många andra hade hört många skräckhistorier om pennalism i den miljön. Med mitt "handikapp" var jag närmast panikslagen inför det. Jag insåg att min rädsla att för att visa mig naken lätt gjorde att jag uppträdde på ett avvikande sätt. Jag bestämde mig för att genomgå chockterapi av egen design. Jag har alltid älskat att bada och basta. Jag bodde vid den tiden i en universitetsstad. Terapin bestod helt enkelt i att bita huvud av skam och gå och bada så ofta jag kunde och hade råd. Detta för att träna mig att vistas naken bland nakna, även om menande och nyfikna blickar kunde ses emellanåt. Detta pågick mer än ett år innan inryckning. Till viss del gav det resultat. Det visade sig dock att för lumpens del hade jag inte behövt träna nakenhet. Jag hamnade i världens bästa gäng, inga tendenser till pennalism överhuvud taget. Jag kunde i alla fall konstatera att i gruppen på 26 unga män fanns en till som såg ut som jag. Vi pratade aldrig om det.
Jag gifte mig så småningom med en sjuksköterska som sett "allt" i kukväg. Vi fick ett bra (sex)liv och tre barn.
Vi är numera ett gäng gubbar i byn som bastar tillsammans varje fredag. Jag skulle känna igen dem var och en på ett detaljfoto av kroppen, och då menar jag inte ansiktet. Jag antar att det också gäller dem. Jag har lärt mig att stå ut, men är fortfarande inte bekväm med att vara naken med människor som jag har "halvnära" relationer med. Främlingar och mina bastukompisar funkar bra.
En situation som definitivt inte var bekväm var när jag på grund av förhudsförträngning skulle omskäras. I rummet fanns en överläkare, en kvinnlig ST-läkare, två sjuksköterskor och en vårdelev på gymnasienivå. Värst var det nog med eleven, hon gjorde stora ögon. Efter operationen konstaterade läkaren att de vanligtvis använda förbanden inte skulle funka på min storlek, de skulle bara ramla av. Det resulterade i att den storögda eleven fick stå och hålla en stor kompress runt min penis tills det slutat blöda. Synnerligen obekvämt, för oss båda gissar jag.
För ett år sedan opererades jag för prostatacancer. En bieffekt av en sådan operation kan bli att kuken blir lite kortare, i synnerhet om prostatan är stor. Naturligtvis hade jag en riktigt stor prostata, men jag, min fru får leva med det, impotent blev jag i alla fall.
Det är synd att så många av oss mindre utrustade tycker att det är obekvämt att gå till offentliga badinrättningar och andra ställen där nakenhet förekommer, man ser nästan inte alls sådana som oss i omklädning och dusch. Om fler vågade skulle vi inte känna oss så utsatta och ensamma. Jag bara undra hur många killar som avstår idrott av olika slag av samma skäl.
Skönt att få skriva av sig detta! Det är ytterst få personer som fått höra det här
