Att leka med sina barn

Nej, man behöver inte leka med sina barn, det finns de som älskar det, men jag är som du. Jag gillar inte att leka.
Det är fullt tillräckligt att du umgås med henne och gör saker tillsammans med henne.
Det är ett väldigt bra sätt att lära barn att man gör olika saker med olika personer.

Jag håller med dig, jag umgås gärna med mina barn men leka får de oftast göra utan mig! Det är en bra sak för barn att lära sig också, att roa sig själva...

Jag tycker inte heller alltid att det är så kul att "leka". Men antingen så får jag försöka locka med något annat som jag kan tänka mig att göra istället som jag vet att sonen (9 år) också gillar, typ cykla en sväng, gå och simma, baka något, rita, göra i hans mateböcker, spela spel (RISK, Monopol mfl). Eller så får jag hjälpa honom att bjuda hem en kompis så att han får göra det han helst vill > Leka!

Det hade inte varit schysst av mig att bara vilja göra "mina saker" utan lite måste väl barnet få leka också. Om inte barnet går på tex. fritids eller så och man tänker att barnet får leka och så där? Det vet inte jag hur era dagar ser ut.

Jag håller också med sextiotalist om att barn lär sig att kunna göra olika saker med olika personer. Där är jag och min make väldigt olika. Han är ledig mycket på dagtid vilket gör att när skoldagen är slut kan han ägna sonen sin tid 100% odelat tills det är dags att fixa middagsmat typ. Medan när jag är hemma och maken jobbar så måste allt annat skötas parallellt i princip eftersom jag jobbar måndag-fredag kontorsjobb. Så om maken jobbar helg tar vi ofta hem en kompis så att jag hinner bädda om i sängarna/laga mat/tvätta fönster eller vad jag nu tänkt göra. Eller så får sonen hjälpa till och så gör vi något roligt när vi är klara

Jag gillar heller inte att leka och gör helst inte det. Men man kan ju som de andra skriver hitta på annat. Jag brukar baka med mina barn, eller följa med dem till lekparken eller kanske till bibblan. Spela spel eller rita kan också vara OK. Nu har jag två barn som leker mycket tillsammans så jag brukar inte behöva roa dem så mycket. Har man ett ensambarn är det klart att frågan blir mer aktuell. Men man ska inte behöva sitta och leka hela dagarna ändå tycker jag. Kan ni inte försöka hjälpa flickan att hitta fler kompisar? Kanske ta hem en kompis efter skolan vissa dagar och så kan dennes förälder hämta eller ni skjutsa hem när kompisens föräldrar slutar jobbet? Med en 7-åring får man ju försöka hjälpa med att ringa och bestämma lite med de andra barnens föräldrar om det ska bli av. Speciellt om man bor lite avsides. Kanske lättare om man bor i typ radhusområde där det finns mycket grannbarn att leka med.

Tack för alla era svar, uppskattas verkligen.

För att förtydliga, jag umgås mer än gärna med henne. Vi åker till badhuset, är på biblioteket, jag läser böcker för henne, i den mån det går försöker jag hitta på saker med henne. Vi bor i radhus så försöker skicka ut henne att leka på gården men jag förstår att det inte alltid är så kul att göra det ensam. Jag ser också hur ledsen och besviken hon blir när jag inte vill leka med dockor eller hoppa hage eller liknande. Och det tär på mig att göra henne besviken på den punkten.

Jag har försökt förklara för henne att jag inte är en jämnårig lekkamrat utan dessa lekar får hon göra med sina kompisar på fritis eller bjuda hem klasskompisar och vänner men det är ju inte alltid det är aktuellt.

Det var annat förr när man själv var liten. Man var på upptäcktsfärd ute, klättrade och härjade och lekte själv. Använde fantasin mycket mer än vad jag ser hos min dotter. Var det bättre förr månntro? :)

Till viss del håller jag med! Jag var nog sån, jag var bra på att hitta på saker själv eller med grannbarnen.  Min syster däremot var jämt och hängde efter mamma och jämrade sig "vad ska jag gööööööra".... "mamma jag har inget att gööööööra"..

Jag leker mycket med min dotter, bland annat med dockor, gosedjur, ritar, pysslar, bygger duplo, kurragömma, leker rollekar mm. Det var först när en kollega sa att hon aldrig leker med sitt barn som jag insåg att det valet ens fanns.

Man behöver ju inte leka konstant med dem men man kan väl göra det ibland? Även om man inte tycker det är kul, för barnets skull. Jag tycker iofs att det är kul att leka, särskilt rollekar så för mig är det ingen uppoffring.

Jag har i stort sätt aldrig lekt med mina barn 9 och 11 år däremot har jag funnits närvarande.