Jag bryr mig inte om hans unge

Hej, jag tycker som så att du väljer hela paketet eller inget. I paketet med din sambo ingår hans barn. Och att inte ta del i det livet betyder ju också att ni inte kommer att få ett harmoniskt hem. Barnet mår antagligen dåligt, du mår dåligt och antar din sambo med. Så du får nog lov att välja, allt eller inget. Sedan tycker jag att det också är upp till din sambo att välja, han borde ju sätta sitt barn i första rummet så barnet får en harmonisk miljö. Det kan inte vara roligt att leva nära någon som inte egentligen vill ha med en att göra. Och sådant känner barnet garanterat av.

Hej, jag tycker som så att du väljer hela paketet eller inget. I paketet med din sambo ingår hans barn. Och att inte ta del i det livet betyder ju också att ni inte kommer att få ett harmoniskt hem. Barnet mår antagligen dåligt, du mår dåligt och antar din sambo med. Så du får nog lov att välja, allt eller inget. Sedan tycker jag att det också är upp till din sambo att välja, han borde ju sätta sitt barn i första rummet så barnet får en harmonisk miljö. Det kan inte vara roligt att leva nära någon som inte egentligen vill ha med en att göra. Och sådant känner barnet garanterat av.

Ett bra utgångsläge i en familj är att fråga sig vad man önskar för varandra och hur man kan bidra till varandras lycka. Om alla i en familj har det utgångsläget, så brukar det mesta lösa sig. Om någon i en familj främst bara önskar saker för sig själv så förlorar familjen en högre, själslig dimension, dvs familjelivet blir meningslöst och ytligt. Jag tror liksom Sextiotalist att man inte bör utgå från något ideal, t ex 'ta hela paketet eller inget', det är viktigare att pussla ihop en balans som alla trivs med.

... får dock en viss känsla av att ts är aningen känslobedövad av någon anledning och undrar om det lite väl stora avståndstagandet från barnet beror på att hon befarar att relationen till pappan kommer ta slut?

Att du inte tar något ansvar tycker jag är en sak och något som är upp till er. Däremot tycker jag inte att man bör leva med någon man inte tycker om. Alls. Du skriver själv att barnet märker av att du inte är så engagerad, vilket i sig kan vara hekt ok - även föräldrar kan vara olika engagerade och alla är inte några "lekföräldrar" tex. Det brukar bli bra ändå.

Men märker barnet även av att du helst inte vill ha barnet där alls?

Du skriver det inte rakt ut men det låter som om du inte tycker speciellt bra om barnet eller att barnet är där på heltid?

Jag tror att sådant märks nämligen.

Så, jag tycker som sagt att det är ok att låta föräldern ta ansvaret för barnet, även om jag tror det kan ställa till problem i längden om ni vuxna inte har samma tanke där, och det verkar ni inte riktigt ha?

Däremot tycker jag inte det är bra om barnet känner av din aversion mot barnet. Ingen skall behöva känna sig oönskad i sitt hem.

Den där ungen kommer att få en fucked up bild av vad en familj är och vad kärlek är.

Det blir ju på ett sätt som en dysfunktionell familj, iom att hen bor där på heltid. Hen möts av en kärleksfull pappa och en...kall(?) styvmamma.

Varför vill du utsätta barnet för dig? Varför vill du utsätta dig själv för barnet?

Jag skulle aldrig bo tillsammans med någon som jag känner så illa för.

Vill du leva så här? Är det värt att offra dagar, veckor, år på ett liv du inte verkar må bra i? Vi har bara ett liv - ta vara på det och sträva efter lycka och harmoni. För din skull.

Hej, jag tycker som så att du väljer hela paketet eller inget. I paketet med din sambo ingår hans barn. Och att inte ta del i det livet betyder ju också att ni inte kommer att få ett harmoniskt hem. Barnet mår antagligen dåligt, du mår dåligt och antar din sambo med. Så du får nog lov att välja, allt eller inget. Sedan tycker jag att det också är upp till din sambo att välja, han borde ju sätta sitt barn i första rummet så barnet får en harmonisk miljö. Det kan inte vara roligt att leva nära någon som inte egentligen vill ha med en att göra. Och sådant känner barnet garanterat av.

Jag tror att det blev fel från början för er.

Man vinner väldigt mycket på att se till att man har någon relation med barnet, om det är som en kompis, som en faster/moster, som en extraförälder eller som ett äldre syskon är egentligen ointressant. Det viktigaste att man skapar en relation med barnet som känns rätt för barnet och för dig (där har pappan noll att säga till om).
Du gick in för detta till 100% och det var inte din grej och då blev det fel.

Mitt liv är toppen. Jag trivs inte med hans barn men accepterar det för vad det är. Jag ser en framtid med mannen och ser inte hans unge som ett hinder. 

Varför kommer ungens bild av familj vara fucked up? Pappan och jag är mycket kärleksfulla mot varandra. Pappan är mycket kärleksfull mot ungen. Mamman är det säkert också mot ungen. Ungens familj är mig veterligen mamman och pappan, och så länge inte de brister i omsorgen ser jag inte var jag kan göra skada för att jag inte är kärleksfull och föräldraaktig inför barnet. Förlåt, men jag har jättesvårt att se var ungen hela existens och känsloliv hänger på mig. För mig är ungen min sambos unge och ungen bör se mig som pappas sambo. Det är inte tal om någon föräldrafigur. Jag ser bara inte självklarheten i att jag måste vara på just ett sätt för att allas liv ska fungera. Det här upplägget passar mig bäst, och tro mig, jag har testat olika metoder i detta så jag har inte bara valt att stänga av utan ser det som enda alternativet.

Även om DU inte ser hans barn som ett hinder för din kärlek till mannen i nuläget så ska du veta att sånt ofta ändras om du får en egen unge med mannen.

Du kommer garanterat särbehandla din unge bättre och då mer än någonsin inte tycka att hans barn tillhör familjen. Det kommer också bli så att DU är den som står utanför eftersom din unge, mannen och hans barn alla ingår i samma familj - den enda som inte ingår är Du!

Vanligt är också att kvinnor som du anser att mannen särbehandlar sin förstfödda och att din unge inte får lika mycket uppmärksamhet.

I ert fall får man hoppas att det faktiskt blir så eftersom det annars blir väldigt synd om hans barn när ni eventuellt skaffar en unge tillsammans. Men bäst vore såklart om du kunde hitta en barnlös man att skaffa ungar med!

Det finns en risk att han, om ni får ett gemensamt barn, överkompenserar sitt barn för att du särbehandlar det och att du då kommer att bli irriterad för att han inte gör lika utan 'sätter sitt tidigare barn före'. Det är också stor risk att du då kommer att känna ännu mer aversion mor hans tidigare barn, känna att det kommer och stör, är i vägen och bli irriterade på att din sambo vill inkludera sitt tidigare barn mer än du är intresserad av.

Jag brukar inte alltid hålla med Smulpaj, men här tycker jag hon kommer med bra argument. Du, ditt barn och din sambo kommer att vara din familj. Men eftersom din sambo inkluderar även sitt barn så finns risken att du kommer att bli utanför, eller känna dig så iaf.

Din sambo kommer troligen vilja ha med sitt barn på semestrar, äventyr ni gör på helger osv och då blir det kanske en uppdelning, han och hans barn gör sitt, du och ert barn annat, vilket kan skapa irritation hos dig; hans barn får sin pappa mer än ditt barn får det. Kanske kommer att känna dåligt samvete om ni gör något utan hans barn = han blir mindre rolig för dig och ert barn.

Kanske kommer ni klara detta galant, men tänk er noga för både en och tre gånger innan ni skaffar gemensamma barn.