Gravid..vad göra nu?
Jag och min pojkvän har varit ihop 1,5 år. Det har varit väldigt struligt. Han verkar vara en vilsen själ. Han har gjort slut vid ett tillfälle och vi både hann gå vidare under en kort period. Sen ville han tillbaka. Lovade på hedersord att han förändrats. Jag gav det en chans men efter ett par månader har vi samma problem igen så som att han inte kan rätta sig efter hur livet borde vara och tycker jag bestämmer. Det kan vara allt från att jag tycker han borde diska till pengar. Jag är en ordentlig tjej medans han "lever för dagen". Jag litar inte på honom eftersom det under hela vårt förhållande var en massa trams med andra tjejer som han påstår att "näää men så vare inte". Men jag var villig att försöka, dock när han sätter sig på kant när det gäller vissa saker så tappar jag känslorna och lusten. Det känns rätt uppenbart att är man +25 så fattar man att man måste diska och jag har redan gjort det 3 miljoner gånger dom senaste veckorna? Jag upplever honom som hjälpsam men det där tänka själv finns ej och när jag då säger till så tjatar jag. Han har även svårt att säga till sin familj att "låta oss vara", dom klampar gärna in i vårt förhållande och tycker så synd om honom som verkar sååå olycklig för han både får jobba och göra så mycket hemma. Notera att jag också jobbar med ett lika tungt arbete, drar in mest pengar och gör mest hemma. Jag vill ha det 50/50. Behöver inte alltid vara rättvist men att hans familj ska ha åsikter om det låter för mig helt galet.
Så långt tänker nog som flesta men hallå dumpa barnungen! Grejen är den nu att vi har skyddat oss extra noga, knappt haft sex pga vår situation. Men nu verkar det som en enda jävla gång räckte. Har varit yr, trött, ont i magen, illamående ett par veckor nu och tänkte att det bara var stress. Hade inte en enda tanke på att jag skulle vara gravid eftersom vi som sagt knappt sexat. Igår 3 dagar innan BIM syntes ett tydligt streck som stack i ögonen.... ett digitalt test visade sen att jag är gravid i vecka 5. Har inte möjlighet att skydda oss med annat än kondom så vi har kört på säkra perioder. Dock verkar det som vi kört för nära in på ägglossning och så har det överlevt. Han blev både glad och totalt panikslagen. Jag blev nog bara panikslagen. Känner noll glädje. Och nu känner jag mig som världens sämsta människa....
Känns som jag förstört hans liv och alla som innerligt väntar och inte kan få barn. Jag skäms över mina tankar på abort men jag känner fan ingen glädje. Jag vill inte ha barn nu. Vad ska jag med barn till när jag inte ens har ett stabilt förhållande? Miljontalsfrågor.... hur ska jag göra med jobb? Hur pallar min kropp en graviditet? Var ska jag sätta bebisens spjälsäng?
Jag tjänar bra, bor dock en liten stund från mina föräldrar, har jobbat länge, bor i en lagom stor lägenhet fast i sovrummet blir det lite tajt med en spjälsäng..
Min pojkvän är 50/50 och verkar inte kunna bestämma sig och då han är extremt känslig är jag orolig för att han aldrig kommer komma över en abort men jag känner bara att jag vill göra den så fort som möjligt....
Sitter här med illamånde och ont i magen.. känner mig inte alls mentalt redo för det här. Vad fan gör man? Är det rätt att göra abort när man inte känner sig redo men egentligen borde vara redo? Känner mig mer orolig för hur jag ska ge barnet ett värdigt liv.
Förstår att jag kommer få dras med min pojkvän hela livet sen. Tror väl att han kan mogna med tiden mer orolig för den där knäppa släkten som kommer stå och banka på förlossningen..