Lämna 9mån bebis för weekend med kompis?

Åk du! Barnet är ju hemma med sin pappa, inte bortlämnat.

Hade du ens haft samma funderingar om det var pappan som ville vara borta en helg...?

Nej det är sant! Men jag är övertygad om att en weekend går bra, men mer orolig över en vecka.

Nej, du har en poäng. :) Men det är jag som har varit föräldraledig fram tills nu (och tills dess, vi tänkte resa om 2-3 månader) och barnet är ju van att det är jag som alltid "finns där".

En vecka hade jag också tyckt var för länge, både för bebisen och framförallt för mig :) Men en helg är inte så länge. Är det 2-3 månader kvar hinner ni ju öva en hel del innan, om det till exempel är så att pappan sällan brukar natta barnet själv nu. (Nattningen var de stora problemen som uppstod de gånger jag var bortrest under de första två åren, trots att pappan tagit halva föräldraledigheten, eftersom jag alltid var hemma på kvällarna annars).

Ja jag kommer ju sakna ihjäl mig oavsett hur länge jag åker.
Det är faktiskt oftast pappan som nattar, för att han jobbar hela dagarna så det är deras stund liksom :). Men han är enkel att natta, lägger honom i spjälsängen, säger godnatt och går ut så somnar han inom 10-15 minuter utan gnäll :)

Jag förstår verkligen inte varför mammor inte kan lämna barnen med pappan, även om det blir kaos så kommer pappan lösa problemet, det är exakt samma som när det blir kaos när bara mamma är hemma. Jag har full förståelse för att mamma längtar ihjäl sig efter sitt barn, det är helt fullt normalt. Men det är iof det enda som borde stå i frågan. Sen är ju skillnad om pappan inte var att lita på om han tog droger eller är alkoholist och missunnar barnen pga det. Men för bövelen, en pappa eller två kan ta han om era barn på exakt samma sätt som mamman utom att få ut bröstmjölk dåra. Men vi har ju ersättning vilket är exakt lika bra som vanlig bröstmjölk efter dag tre av amning.
Jag hoppas du har en underbar resa med din vännina :) det förtjänar varje förälder!

Jag tycker inte det är ok att den som är föräldraledig och bebisens primära anknytningsperson åker bort i flera dygn. Har pappan varit med barnet rejält mycket hela tiden är det förstås något helt annat men inte om pappan varit med barnet timmar här och där.

Jag tycker nog att barnet ska få ha både pappa och mamma hemma första året. Så resonera vi.

Menar att man träffar barnet varje dag inte hemma hela dagarna.

Ja men jag har också alltid varit av den åsikten :). Men nu när vi väl planerade att åka kände jag ett litet sug i magen. Pappan har som sagt bra anknytning till vårt barn, och jag litar på honom, jag tror att det kan bli lite kaosartat där hemma just för att han kanske inte är van att ta hand om allt på riktigt samma sätt, men han kommer ju lära sig och jag tror absolut att han löser det på ett eller annat sätt!
Det jag är orolig för egentligen är just anknytningen mellan mig och sonen. Jag har alltid haft en rädsla av att han ska "glömma bort mig"
Ja jag känner också att jag skulle förtjäna det!

Alla tycker olika. Jag tycker det är okej att jag åker om det inte är en hel vecka. Men det enda jag är rädd för är att han ska känna sig lite otrygg utan mig, eller vara blyg när jag kommer tillbaka. Men det kommer ju gå bra, det vet jag ju.
Och när det gäller pappan så handlar det inte om timmar här och där, utan när han inte jobbar är vi tillsammans hela tiden.

Tycket du att det är ok att han känner sig otrygg? Vad är det du menar med att kommer gå bra? Ja det är klart att de kommer överleva och till och med stå ut. Men med en bebis kanske man vill ha högre ambitioner än så...

Det skanog gå bra. Vid ungefär den åldern var jag iväg från morgon till eftermiddag dagen efter som introduktion på ett nytt jobbdag skulle börja efter föräldraledigheten.

Han var lika glad som vanligt ich kramades och myste. Sen myste han ikapp lite extra den kvällen. Han hade haft det toppen med min man och sin farmor.

...men några råd på vägen.

Börja med en natt borta (typ hos en vän i en grannstad eller dylikt). En weekend är för mig i alla fall 3 nätter och det trorjag känns tuffare. Eller skjut upp resan 1 mån eller 2, gör stor skillnad tycker jag i förmågan till hur de relaterar till sina föräldrar.

Nu när sonen blir 16 mån, kommer jag vara bortrest en vecka och det känns faktiskt tufft. Trots att jag vart borta flera strönätter. Pappan är dessutom hemma nu och tar oftast nattningar - men sonen markerar tydligt om jag jobbar mycket en vecka. Så visst blir det tufft för oss båda, då jag bokade trodde jag det skulle kännas lättare nu än vad det gör.

Men han markerar genom att hålla extra i mig när jag är hemma bara, sover ocv äter normalt så bara normal saknad.

Tycker du reagerar lite väl hårt. Om du anser att båda föräldrarna måste vara närvarande varje dag första året så får det stå för dig. Det gör mig inte till en sämre mamma om jag skulle åka på en weekend där sonen är hemma med sin pappa. Snarare tvärtom. Jag skulle aldrig lämna honom till mor/farföräldrar så länge. Men nu kommer han alltså vara med sin pappa, och eftersom jag inte ammat så har vi lika bra kontakt och anknytning med barnet båda två. Jag har rest till min mor och hälsat på flera nätter med min son - utan pappan, det är det ingen som skulle gnälla om även om det nästan är precis samma sak.
Sen är även alla barn olika, vissa är mer mammiga/pappiga än andra. Och jag tror att jag skulle få energi till att vara en bättre mamma om jag fick åka bort några dagar.
Som sagt, alla har olika åsikter, det finns tusen olika sätt att se på det. Ingen av oss är en sämre mamma för det :)

Jag ser inte det som något problem så länge barnet har knutit an bra till pappan. När min stora tjej var sex månader började jag jobba en dag i veckan. Den dagen i veckan var hon hos sin farmor som hon redan innan träffade 3-4 ggr/vecka några timmar åt gången. Därefter tog mannen över föräldraledigheten helt och jag gick upp på heltid. Efter fem veckor blev jag sjukskriven och inlagd ett par, tre nätter för operation. Och när jag kom hem så kunde jag pga operationen inte göra nästan något med henne. En månad senare åkte jag på tjänsteresa i fyra dagar och inget av det verkade påverka dottern negativt på något märkbart sätt. Men så hade hon också tre vuxna personer hon hade fått möjlighet att knyta an till, inte bara mig som mamma

Men det handlar om vem som är primär aknytningsperson för bebisen, att den försvinner spårlöst (i bebisens ögon).

Jag anser definitivt inte att båda föräldrarna måste vara närvarande första året. Just för att båda inte är det så har bebisar i Sverige sällan samma band till den som jobbar. Jag åkte bort en vecka med min son när han var fyra månader, jag tror inte han funderade en sekund över var pappan var då. Detta eftersom jag helammade och samsov med honom och var helt föräldraledig och pappan när han var hemma främst fokuserade på vår tvååring.

Om pappan känner barnet lika väl som mamman går det antagligen utmärkt men av din ts framgick inte det, tvärtom verkade det som att pappan var osäker med barnet och inte verkar ha varit så mycket med honom.

Att du får mer energi att vara en bättre mamma är fullständigt irrelevant för frågeställningen om barnet tar skada av att du åker bort.

Åk och ha kul! "Primär anknytningsperson" - barnet har ju två föräldrar! De klarar sig fint!

Tycker nog att du kan åka, är barnet extremt mammigt?

Jag åkte en vecka till solen med mamma och syrran när min som var 9 mån. Han var hemma med sin pappa. Var inga problem alls och han var inte blyg när jag kom hem.

Just därför kanske man som mamma inte ska propsa på att amma, samsova och vara föräldraledig så länge som möjligt medan mannen får jobba in extra till hushållet = inte kan närvara lika mkt i barnets liv första året.

I min familj har vi delat rakt av på föräldraledigheten plus att jag lämnat min man ensam med barnen redan från början. Trots amning. Har jag varit borta längre så har han fått ge flaska enstaka mål. Alltså, kom igen, det är barnets PAPPA som ska ta hand om barnet då TS ska iväg. Självklart kommer det gå hur bra som helst, och blir det jobbigt så tar barnet inte skada ändå.

Jag har lämnat mina barn till mormor och farmor flera timmar från det att de varit månadsgamla. Aldrig några problem någonsin med vare sig avsked eller problem för de äldre att natta/trösta. Idag är barnen 3 och 4 ½ och har så fin kontakt med sina närmsta släktingar. Heltryggt. Men jag vet att folk tycker jag är ohönsig och "modig".

Jag tycker man målar in sig i ett hörn om man som mamma ska ha sitt barn klistrat på kroppen hela första året. Skyll dig själv då sen när du inte kan gå hemifrån eller ha barnvakt om du någon gång verkligen skulle behöva ha det....

Usch vilken syn du har på pappan. Om du inte tillåter honom att bli en jämbördig förälder så kanske han aldrig blir det heller.

Jag kanske hade tur och mitt ex otur, men båda våra barn var/är mer glada i mig än deras mamma. Trots att hon tog ut mer föräldraledigt än vad jag gjorde. Jag hade gärna delat rakt av, men hon var så bestämd och efter ett tag orkar man inte bråka om det. Ångrar mig i efterhand, men det är lätt att vara efterklok. Jag tror inte du behöver vara det minsta orolig för att "lämna" barnet med pappan. Låt han vara den förälder du vill att han ska vara. Han behöver få göra samma misstag som du har gjort, men kanske redan glömt bort. Det är så man lär sig och knyter an till varandra.

"Blygheten" som ts skriver om som barnen visat när föräldrarna kommer tillbaka , är inte blyghet , utan att barnet känner sig sviket. Så små barn tror att de blir övergivna och ja relationen kan ta stryk. Jag förstår ts att du vill åka men kan du inte vänta några månader och då åka 2 dgr? En vecka är otroligt lång tid att vara borta för ett så litet barn. Även 2 dgr..