Hjälp, soc gör inget!

Vill hon inte, kan du inte.

Beslut om tvångsvård av psyk eller LVU av soc krävs. Alternativ frivillig placering med stöd av vårdnadshavare.

Och där har vi åter igen problemet, socialen gör inget LVU eller LPT, eftersom de anser att insatsen de gör nu är lämplig för situationen. Trots att de som utför insatsen sedan de startade med detta i februari sagt att det bara är en återupprepning av vad man redan gjort och att de inte kan göra något.

Så nu säger resursenheten som ansvarar för insatsen för stunden, att vi väntar på antingen en annan insats, en ny utredning, eller att de inget gör alls.

Foräldern är for mesig for att ta ifrån flickan nyckeln så hon inte kan låsa in sig när "hjälpteamet" är på besok?

Foräldern är for mesig att vilja ställa ultimatum om att ingen mat serveras om hon inte pratar med hjälpteamet?

Hennes vårdnadshavare kan i samråd med soc komma fram till en placering i jourhem t ex.

Hon måste till en läkare som kan skriva ett intyg, vill hon inte så kan läkaren ta kontakt med polisen som hämtar henne och tar henne till läkaren. Vägrar hon prata så skriver läkaren ner det han uppfattar samt vad personer i omgivningen säger, hon måste uppfylla kraven för tvångsvård. Någon chef på den psykiatriskamottagningen eller vad man kallar det för beslutar om hon ska stanna där eller inte.

Nyckeln är hennes vårdnadshavare. Vårdnadshavaren måste begära tvångsvård.

Misstänker att det är här huvudproblemet är, vårdnadshavare vill inte erkänna problemet och begära hjälp.

Har hon tidigare varit "normal" eller har det funnits problem tidigare med skola, kompisar, oflexibilitet, utbrott?

Har föräldrarna visat på dålig föräldraförmåga med er andra syskon eller är det bara den här situationen som inte fungerar?

Vad tänker du att soc ska göra då när flickan själv inte deltar i något? Ett omhändertagande säger du. Okej, familjehem är det ju inte på tal om utifrån det du beskriver, så institution för denna flickan då. Men sen då? En institution kan ju ändå inte tvinga henna att delta i vare sig skola eller andra sociala sammanhang. Möjligtvis att hon skulle kunna få LPT av sjukvården/BUP (soc kan alltså INTE besluta om LPT) och då kan man åtminstone tvångsmedicinera, men det är ju bara om hon är en fara för sitt eget liv och LPT prövas ju titt som tätt och måste upphöra så fort faran upphör.

Du säger att soc har en insats inne just nu, men vad är det för insats? (Och då vill jag faktiskt även påpeka att soc uppenbarligen inte alls har släppt tjejen utan har faktiskt satt in insatser för henne.)

Du tänker kidnappa en flicka för att hon har isolerat sig? Tror du att det kommer att hjälpa henne? Att dras från hennes trygghet? Att först bli mobbad och sen dras från hennes enda trygghet för nuvarande kommer göra mer skada. Detta talar jag från egen erfarenhet då jag själv isolerade mig efter hemsk mobbning.

Att dra igång denna cirkus tror jag har fått henne/ kommer få henne att isolera henne ännu mera än hon redan är. Som jag nyss skrev så är hennes hem hennes 'trygghet' och hon kommer känna sig otrygg om du drar henne därifrån hem till dig. Hon är 14 år och har egen vilja.

Det viktigaste nu för henne är inte skolan utan försöka nå till henne med små medel. Det kan vara något hon gillar t.e.x ett special intresse, ett spel, mat, shopping eller något annat.

En stödperson skulle kunna muntra upp henne. Men dra henne inte från hennes trygghet det kommer aldrig göra någon nytta. Finns en nyckel? Ta den så att ni kommer in i rummet. Se om det inte finns en diagnos bakom t.e.x depression eller annat. sätt henne i en mindre skola med en kontaktperson som finns där för henne (så småningom.)

Jag hade blivit svårt mobbad och min tillit till alla var som bortblåst. Jag har suttit i hennes situation. Denna cirkus hade fått mig att att må ännu sämre eller ja, den cirkusen fanns ju. Hade aldrig förlåtit någon om den tagit mig från min trygghet, hem och familj. Fokuset bör ligga på depressionen och få henne sysselsatt inte att dra henne därifrån. Var personen som gör roliga saker med henne och uppmuntra era föräldrar.

Tycker "hem" har en viktig poäng.

Har förstått att man ofta kommer längre med att "locka" än med tvång. Ofta kan det finnas en hel del problem med odiagnosticerade NPF-problem, depression och annnat bakom när en tonåring blir hemmasittare.

Kanske hon skulle kunna få prata/få mail/chatta med någon som tidigare varit hemmasittare och kommit vidare.

Eventuellt få vissa skoluppgifter eller annat att göra hemma, utan större press på att faktiskt gå till skolan eller gå ut.

Det finns speciella grupper och organisationer som arbetar med barn med liknande problem.

Finns också sommarläger för hemmasittare.

Okej. Mkt jag skulle kunna kommentera här men tar det väsentliga.

1. Varför är en hälsoundersökning så pass viktig att du anmält och bråkat så om den? Hur tänker du att den ska genomföras om flickan vägrar?

2. Socialtjänsten måste prova sina egna hemmaplansteam och resurser innan set är tal om att lyfta ut någon på en extern utredning/placering. Det är så här förfarandet är. De har fått upp ögonen för henne, nu måste stenen få rulla i sin takt. Förstår att detta är frustrerande att stå bredvid och bevittna men tyvärr är det så det är.

Stötta er mamma att ställa rimliga krav på flickan. Krav som hon kan få känna att hon lyckas med och klarar av. Även om det så bara är att gå ut med soporna.

Jag jobbar med ungdomar och jag har träffat många hemmasittare genom åren. Många av dem lyckas vända sin spiral och lever i dag ett bättre liv än innan. Det finns hopp även för din syster.

Ta ett steg tillbaka, stötta modern att vara närvarande och ha en dialog med handläggaren på socialtjänsten istället för att leka paragrafryttare. Du stjälper mer än du hjälper.