Hitta sig själv, finna trygghet. Hur?

Hej! Hur hittar man sig själv? Jag tror att jag är i en liten tidig 30-årskris och funderar på detta så otroligt mkt. Credd till den som orkar läsa denna långa text :)

Jag har vuxit upp med en pappa, mamma och bror. Min pappa har mått dåligt sedan han var liten och han har tidvis druckit, dock efter att vi har somnat och inga kopiösa mängder, men han har haft ångest och dämpat detta med alkohol. Han har troligen ADHD också. Hans personlighet har liksom varit "den roliga killen" på fester osv, men han har inte haft några andra intressen. Han har totalt gett upp på sitt liv för många år sedan och bara vart hemma och druckit och rökt. Sedan fick han alkoholdemens och lungcancer och gick bort för ett par veckor sedan, vilket är tungt. Men det är en annan historia... Min existensiella kris har inte med hans bortgång att göra för jag har haft den över ett år.

Min mamma har inte direkt haft någon stark personlighet heller... Hon är världens snällaste men har inte haft några intressen eller liknande, utan mest sett till att alla andra mår bra och inte tänkt så mkt på sig själv. Min bror har aspberger syndrom. Världens raraste kille, han har haft sina intressen, men har också varit mkt intresserad av att vara "som alla andra" och är som jag rätt så ombytlig tror jag.

Jag känner liksom att jag inte haft någon direkt trygg, fast människa att liksom "ta efter" eller vad man ska säga. Vilket har lett till att även jag ofta har varit väldigt ombytlig. Jag har inte vetat vad jag vill arbeta med eller så, vilket har lett till att jag pluggat grejer som bara lett till att jag inte velat jobba där sedan = känsla av misslyckande. Nu pluggar jag något som jag tror är mer rätt i alla fall, så jag hoppas att det blir bra :) Haft olika perioder, exempelvis "rocker"-period för att mina vänner haft det. Haft intressen som man "borde" ha. Gillat grejer, kläder osv som andra gillat. Har aldrig riktigt vetat vem JAG är och vad jag verkligen tycker om att göra/ha på mig osv.

Nu är jag 28 år och jag funderar på detta ofta och det har liksom blivit som en giftig tanke i mig som jag tänker på hela tiden och jag blir galen. Det är det första jag tänker på på morgonen och sedan hela dagen konstant tills jag ska lägga mig. Jag har i mångt och mycket liksom "blivit den jag vill vara", då jag har varit så fast besluten att inte bli som min pappa har jag förtryckt många känslor och istället agerat på sätt som jag VILL agera. Egentligen är jag nog en rätt så lat och oengagerad person, men jag har inte velat vara en sådan person så jag har sett till att göra massa saker ändå.

Tidigare har jag varit "musiktjejen" för att jag sysslade med det. Jag har varit "festtjejen" men slutade festa för jag vet att det inte är bra för mig. Då mådde jag bra när jag kände att jag "hade nåt" som var jag liksom. Då sökte jag snabba kickar, var ute och festade och raggade karlar. Nu har jag världens mest underbara karl vid min sida och borde vara lyckligare än någonsin, men känner mig som sagt rätt så osäker i mitt eget skinn. Har aldrig haft pojkvän tidigare heller så den situationen är rätt ovan för mig, men jag vet att det är han jag vill vara med :)

Nu har jag liksom släppt festandet och bekräftandesökandet och ställer mig frågan: Vem är jag egentligen? Hur vet jag det? Hur hittar jag mig själv? Vad är falskt och vad är sant om mig? Dessa frågor snurrar i mitt huvud och jag blir knäpp. Jag har ett fint liv med en underbar pojkvän som sagt, fina vänner, utbildar mig osv. Men denna tanke äter upp mig och jag undrar hur jag ska bli lycklig om jag inte kommer fram till vem jag är. Är jag hemma tittar jag bara på TV. Försöker hitta på grejer också för att göra något, men känner egentligen ingen lust till någonting.

Överanalyserar säkert också en himla massa, men när väl tanken fått snurr verkar det inte finnas något stopp Skulle väl typ behöva åka och leva med munkar i tre månader och bara fundera I guess...

Jag har försökt att skriva upp saker jag vet att jag gillar och inte gillar. Det borde ju berätta en del om vem jag är. Försöker också vara spontan och bara reagera på saker som faller sig naturligt, men i och med att jag överanalyserat detta om vem jag är så till den milda grad så känns det nästan som jag inte kan leva i nuet längre. Att jag tänker på varje litet ord, varje liten rörelse jag gör. Som att jag liksom granskar mig själv. Och det hindrar mig från att leva i nuet. Vilket gör att jag mer och mer drar mig undan från folk för jag tycker ibland nästan att det är obehagligt att umgås med människor. Förut var jag social och älskade människor, det har liksom försvunnit mycket vilket gör mig ledsen :(

Om det är någon tapper själ som har orkat läsa igenom detta inlägg så undrar jag nu följande:
Finns det någon som har något mer tips på hur man "hittar sig själv"? Eller känner sig trygg i sig själv? Tror ni att man har en fast grundidentitet eller är det något som alltid formas? Vi kanske kan hjälpas åt att ge varandra tips på hur man stärker sin självkänsla och självbild? :)

Kram kram
/Karin

Carambolan

Äldre 13 Mar 11:51

#1

Jag kände ungefär som du när jag var yngre, att jag inte riktigt hade några "riktiga" intressen som utmärkte mig som person. Istället för att lista saker jag gillar så listade jag 100 saker jag skulle vilja prova. Den innehöll både stort och smått: upplevelser, resor, böcker, träningsformer, kurser, matsorter jag aldrig provat, hantverk, etc. Sen provade jag allt det under en treårsperiod.

Jag hittade fortfarande inte riktigt nåt jag verkligen brinner för. Däremot känner jag mig mycket tryggare i mig själv som en utåtriktad och orädd person som helt enkelt gillar att testa nya saker :) Det är ju också ett sätt att vara.

kookie87

Äldre 14 Mar 20:12

#2

Tack snälla för ditt kloka svar :) Bra tips! Att verkligen tänka efter vad man skulle vilja göra. Jag har så svårt för det dock, då jag återigen överanalyserar mig själv och då undrar; är det JAG som vill detta eller vill jag det för att jag "borde" vilja det? Förstår du hur jag menar? Superdumt, överanalyserar mig själv alldeles för mkt. Men ska definitivt prova att göra det! :)

LukasMatteus

Äldre 14 Mar 20:30

#3

Du kanske skulle prova någon sorts mindfulness, meditation, retreat eller liknande? Något där du kopplar bort intryck utifrån en stund och blickar inåt och tillåter allt som rör sig inuti dig. Det låter som att du i nuläget försöker undvika de där tankarna. Så länge du undviker de tankar din hjärna skapar lär du inte hitta dig själv. Det är dina tankar och känslor som är du, inte vad du rent praktiskt åtar dig. Jag gillar att sticka, men jag skulle fortfarande vara jag om jag satt i fängelset och monterade ljusstakar.

Det låter kanske flummigt, men det är inte lika flummigt som det låter. Och jag är inte en hippie utan en relativt vanlig tvåbarnsmamma.

Det handlar om att möta de tankar som dyker upp, acceptera dem som de är och låta dem passera. Svårt, men lugnt och skönt när man lärt sig.

Att varje dag gå en ensampromenad i naturen kan vara ett sätt att landa i sina tankar.

Jag tror inte du behöver bo med munkarna i tre månader. Men tio minuters avslappning/mindfulness om dagen kan kanske vara något?

kookie87

Äldre 14 Mar 21:42

#4

Tack snälla för ditt svar! :) Jag förstår precis vad du menar, och tack snälla för tipsen! Jag har en mindfulness-app, är bara så jäkla dålig på att använda den ;) Måste bli bättre på det.

Ja precis, låta tankarna komma. Typ reagera spontant på grejer. Jag blir typ glad när jag helt plötsligt reagerar spontant på något, att jag blir arg eller ledsen eller glad över något snabbt, för det måste ju ändå vara jag? Det är ju inget jag hinner tänka igenom innan liksom :)

Ensampromenad i naturen låter nice! Jag tror jag behöver mer sånt. Man får så mycket intryck heela tiden. Man har TV:n på, pratar i telefon, hänger med ngn... Inte ofta man stannar upp och bara känner inåt. Ska försöka ta mig en ensampromenad snarast. :)

Grön elefant

Äldre 14 Mar 21:54

#5

Har du funderat över vad du tror på? Har gått igenom lite samma tankar som dig och fann trygghet i en gudstro. Men det kanske inte är vad du söker...

LukasMatteus

Äldre 14 Mar 22:01

#6

Grön elefant skrev 2016-03-14 21:54:57 följande:

Har du funderat över vad du tror på? Har gått igenom lite samma tankar som dig och fann trygghet i en gudstro. Men det kanske inte är vad du söker...

Vad man än söker/finner tror jag att det är bra att ta itu med väldigt basala frågor - din inställning till gudstro kan absolut vara en sån, TS. Antingen du kommer fram till att du tror eller ej (jag tror inte).

MEN! Håll dig till de stora samfunden med gott rykte om du söker Gud. Det finns ju tyvärr en hel del idioter som utnyttjar personer i din situation.

kookie87

Äldre 14 Mar 22:31

#7

Kan absolut förstå och avundas de som känner tro av det slaget, men det är inte alls något jag tror på dessvärre. Är glad för din skull dock att du hittat din grej, grön elefant :) och tack för tipset!

LukasMatteus, vill du ge något exempel på de basala frågorna du nämner? Förutom eventuell gudstro då :)

Icachefen

Äldre 14 Mar 22:42

#8

Hellohi! Jag har ingen direkt lösning till dig, mer än att jag bara vill dela min förståelse. Jag är bara 24 men är i samma situation. Jag har inga tips, men jag förstår. Sättet man känner att man står stilla men blir så jävla stressad!

Vad vill jag? Varför vill jag det och hur ska de gå till? Om de inte går?

Jag har typ samma uppväxt som dig, lite mer instabil kanske. Att försöka att inte tänka, hur tusan gör man det? Haha.

Denna krisen är jobbig, jag vet inte hur man tar sig igenom den. Men jag tror, att till skillnad från tonåren måste vi försöka ta de lugnt och stilla. Inte flippa ut med fester osv, den tiden är förbi och den har jag också lagt på hyllan.

Jag har kaos i huvudet och detta inlägget hjälpte säkert inte. Men ja, du vet vad jag menar ;) Att man fan inte vet någonting haha!

Nå

MEE83

Äldre 14 Mar 23:13

#9

Carambolan skrev 2016-03-13 11:51:07 följande:

Jag kände ungefär som du när jag var yngre, att jag inte riktigt hade några "riktiga" intressen som utmärkte mig som person. Istället för att lista saker jag gillar så listade jag 100 saker jag skulle vilja prova. Den innehöll både stort och smått: upplevelser, resor, böcker, träningsformer, kurser, matsorter jag aldrig provat, hantverk, etc. Sen provade jag allt det under en treårsperiod.

Jag hittade fortfarande inte riktigt nåt jag verkligen brinner för. Däremot känner jag mig mycket tryggare i mig själv som en utåtriktad och orädd person som helt enkelt gillar att testa nya saker :) Det är ju också ett sätt att vara.

Bra svar, exponering är viktigt, man vet inte om man gillar något förrns man provat det eller får erfarenhet av något.

Var nyfiken TS, det går aldrig att vara för nyfiken(om det nu inte handlar om att snoka i andras privatliv), och nej, det urholkar inte ens jag, det gör en person mer dynamisk. Sedan finns det ju de som har ett ångestdrivet sökande, men barnlik nyfikenhet är inte fel.

Jag är själv en smådampig individ, som söker stimulans, kunskap och kickar hela tiden egentligen, men jag är också en naturligt nyfiken person, det är inget jag ser som ett problem, och det har väl egentligen inte orsakat så många problem heller.

Men jag tror inte att man måste ha självdefinierande intressen, vissa människor trivs nog med att vara jävligt "enkla" och "husmorliga", likt din morsa.

Vissa av de saker jag brinner för, eller känner passion för, mina självdefinierande intressen, är rena överdosen i kickar och känslor, andra är mer logiskt och rationellt betingade intressen.

Exempel på den första kategorin är min starka emotionella koppling till vissa fotbollslag och de kickar man får av att följa dom, både live och tv rutan, det är energi, adrenalin och en jävla massa känslor, eller gåshuden jag får och den euforin jag känner när en DJ, t ex Danny Howells(världens bästa DJ, någonsin) levererar ett helt fantastiskt set, eller känslan av att hoppa fallskärm. I den andra kategorin, handlar det för mig om t ex insikten i hur vi måste bygga för att skapa socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara städer. Den faktiskt sakkunskapen saknade jag i början, jag var som man säger "en glad amatör", men genom intresset, har kunskapen kommit, då jag aktivt engagerat mig, träffat människor inom detta gebit och läst på, facklitteratur och forskningsrapporter, följt och engagerat mig i debatter och hängt på diverse diskussionsforum.

Så varför blir vissa saker ett passionerat intresse för mig? Den första kategorin är självförklarande, jag får kickar och det spelar på mina känslor, den andra handlar om att jag identifierat ett problem, som måste lösas, och förändras, och det blir då ett för mig starkt samhällsengagemang, en passion.

Hur upptäcker man nya intressen? Exponering skulle jag hävda. Jag är extremt nyfiken och vetgirig, människor är en väldigt bra källa till kunskap och inspiration, och till skillnad från en del andra, så gillar jag att träffa människor som kanske inte alltid håller med mig, jag försöker vara tolerant och lyhörd.

Hitta sig själv, finna trygghet. Hur?

INNEHÅLL