Varför är det fel att vilja leva sitt liv som man vill?
Ja, jag undrar varför det anses så fel att vilja leva sitt liv som man vill och därmed kanske riskera att bli den eviga singeln?
Jag har inget behov av en man, men jag älskar mannen jag lever med och vill gärna fortsätta leva med honom.
Med det inte sagt att jag måste älska hans barn eller vilja ta på mig ett föräldraansvar för honom.
Alla beslut rörande barnet tar föräldrarna, men jag förväntar mig att bli tillfrågad om sånt som påverkar mig. Om inte min man tyckte det vore självklart hade jag aldrig flyttat ihop med honom.
Jag vill leva mitt liv på ett harmoniskt sätt. Ha lugn och ro, inte härj och snärj och jag anser att jag redan kompromissar rejält genom att flytta ihop med nån som har umgänge med ett litet barn och som valt att ha sex med en människa som är som denna mamman är.
Varför ska det anses att det är MITT ansvar att göra slut med min man när det är HAN som har ansvar för barnet? HAN får väl göra slut om han anser att jag är skadlig för barnet.
Jag är på intet sätt otrevlig mot barnet, men jag är inte översvallande lycklig och sätter mig och leker självmant eller går ut i lekparken självmant osv. Frågar barnet kan jag säga ja om jag har tid och lust, annars får faktiskt pappan göra det.
Jag gör mat till barnet om jag ändå ska laga mat, men jag ställer mig inte och gör en lunch till barnet då jag själv inte äter det. Pappan får fixa lunchen.
Pga det anses jag som en emotionellt handikappad och elak person. Att jag finns där om barnet behöver och hans pappa inte kan, det räknas inte eftersom jag inte tar huvudansvaret för barnet som 'kvinnor ska' om de är normala.
Att jag är den barnet kommer till om det vaknar på nätterna av mardrömmar eller liknande, för att pappan är svårväckt, det räknas inte.
Löjligt.
