FÖRÄLDRAR (bio, bonus, what ever) se hit! Jag behöver era kloka råd!

At the end of the day; ÄR det verkligen MITT ansvar att tala med HANS dotter? För om jag lämnar relationen och skiter i allt, så kommer ju samma problem att uppstå i pojkvännens nästa förhållande. Således torde det vara hennes pappas ansvar att ta detta med sin egen dotter.

Eller tänker jag fel?

Ja, du har så rätt. Jag vet det. Men jag har så svårt att säga till andras barn; framförallt när det andra barnets förälder/föräldrar är med.

Men det problemet äger jag och det får jag jobba på.

Tack för ditt svar! :)

Vill ni det? Eller är det du som vill att det ska fungera?

Jag undrar, för din kille verkar ärligt talat inte bry sig...

Du behöver inte ta det med dottern då, ta det med din sambo. Dvs kräv av honom att han löser det.

Du måste ju stå upp för ditt barn, inte låta andra köra över honom.

Jo, men det vill vi båda.

Jag har lagt fram förslaget att vi kanske ska ses mestadels utan våra barn. Iaf till en början. När barnen väl är med så gör vi något där de får chansen att samarbeta ihop mot oss föräldrar, i exempelvis något spel, någon fysisk aktivitet, etc. Men han tycker att vi ska ses med barnen. Han tycker det är viktigt. Och visst, så kanske det är, men när det så uppenbart inte fungerar så kanske det är bättre att vi jobbar på vår relation, utan barnen, så slipper vi tvinga på barnen varandra.

Tack så otroligt mycket att du tar dig tid att svara i tråden! :)

Tanken har faktiskt slagit mig; dvs att jag borde ta en timma med hans dotter, medan pojkvännen tar samma timma med min son.

Jag tänkte att vi gör något kul, hon och jag, och under tiden - vid rätt tillfälle - så tar jag upp frågan.

Men okej, om vi skulle göra så; exakt hur lägger jag fram det?

Det jag känner är ju:

Så här är det; i detta förhållande finns fyra personer - två vuxna, två barn. Alla ska få ta lika stor plats och alla ska känna sig sedda, hörda och omtyckta. Jag har förstått att du helst skulle se att min son inte fanns med i bilden, men nu är det så och det får du acceptera. Du måste vara snäll mot honom, han blir ledsen när du är så kall mot honom.

MEN, så kan jag inte tala till en åttaåring. Så, hur lägger jag fram det? Vilka motfrågor kan jag förvänta mig och hur svarar jag på de?

At the end of the day; ÄR det verkligen MITT ansvar att tala med HANS dotter? För om jag lämnar relationen och skiter i allt, så kommer ju samma problem att uppstå i pojkvännens nästa förhållande. Således torde det vara hennes pappas ansvar att ta detta med sin egen dotter.

Eller tänker jag fel?

Tack så otroligt mycket att du tar dig tid att svara i tråden! :)

Tanken har faktiskt slagit mig; dvs att jag borde ta en timma med hans dotter, medan pojkvännen tar samma timma med min son.
Jag tänkte att vi gör något kul, hon och jag, och under tiden - vid rätt tillfälle - så tar jag upp frågan.
Men okej, om vi skulle göra så; exakt hur lägger jag fram det?
Det jag känner är ju:
Så här är det; i detta förhållande finns fyra personer - två vuxna, två barn. Alla ska få ta lika stor plats och alla ska känna sig sedda, hörda och omtyckta. Jag har förstått att du helst skulle se att min son inte fanns med i bilden, men nu är det så och det får du acceptera. Du måste vara snäll mot honom, han blir ledsen när du är så kall mot honom.
MEN, så kan jag inte tala till en åttaåring. Så, hur lägger jag fram det? Vilka motfrågor kan jag förvänta mig och hur svarar jag på de?
At the end of the day; ÄR det verkligen MITT ansvar att tala med HANS dotter? För om jag lämnar relationen och skiter i allt, så kommer ju samma problem att uppstå i pojkvännens nästa förhållande. Således torde det vara hennes pappas ansvar att ta detta med sin egen dotter.
Eller tänker jag fel?

Varför inte bara fråga? "Det verkar som att du inte riktigt gillar X, har det hänt något speciellt?" Hon kanske tycker att han är dum eller har sagt något dumt och då är det väl bra att ventilera det. Och säger hon "nej" får du ta upp att X känner sig ledsen och utstött när hon säger Y eller gör Z. Att ni är en familj och att det är viktigt att ni är som ett team. Hon måste ju inte älska honom eller kalla honom för "lillebror" men för att alla ska trivas måste alla jobba mot samma mål så att hela familjen mår bra.

Gällande motfrågor osv är det omöjligt att svara på eftersom jag inte känner flickan. Vissa barn tänker och resonerar väldigt moget vid den åldern medan andra är pyttesmå.

Och ja, jag tycker att om ni ska leva som familj är det allas ansvar att prata med varandra. Ibland tar det ju mer skruv om det är någon annan än tjatiga mamma/pappa som tar diskussionen.

Du gjorde väl slut, TS?

Du gjorde väl slut, TS?

Gör de någonsin det?

Ts, du kanske kan hitta lite råd och dåd i den här tråden:

www.familjeliv.se/forum/thread/76407851-hans-dotter-ar-inte-sa-valdigt-vanlig-mot-min-son