Tjocktarmscancer som är spridd

Jag förlorade nyligen en släkting i cancer. Det som var viktigt för mig, såhär efteråt var all tid vi spenderat på slutet. Beklagar det som hänt din pappa

Har själv varit där TS är idag. Metastaserande Colon cancer är tufft. Med behandling finns dock ett hopp så det är inte ute ännu. I vårt fall tog det ca fyra år innan vi nådde vägs ände. Vi får hoppas att behandlingen hjälper din far.

Jag vet inte vad jag tror tidsmässigt, men just nu känns x antal år långt borta..

Bara de att det kommer sammanlagt ta 8 veckor från vi fick reda på cancern tills

Cell gift kommer Sattas in, en evighet som cancern bara kan spridas vidare..

Jag Googlar runt försöker hitta andra som har haft denna spridning AV cancern

Men verkar ovanlig att den gått till bukspottkörteln ..

Sen när jag träffade han var hans tunga och insidan AV läpparna körsbärsröda

Även det kan vara cancer, så kan vara en ev spridning dit med ????????

Metastaser kan leta sig till olika delar. Det är cellgiftsbehandlingarna som är de riktigt tuffa och personen kan behöva ett riktigt fint stöd av sin omgivning för att klara upp dem. I början går det bra ofta men eftersom behandlingarna sker med en viss tid emellan så sliter behandlingen mycket på den som får dem.
Sedan kan man tänkas göra operativa ingrepp tex minska ner levern leverresektion eller ta bort andra organ som kan avvaras. Cancer är inte bara jobbigt för den direkt drabbade utan har en förmåga att suga kraften ur resten av familjen också. Men det behöver inte vara en dödsdom för det finns dem som klarar sig. Det beror också i vilket stadie sjukdomen är i när den detekteras A,B, C eller D läge. A bäst D sämst tror jag det var. Så ge inte upp hoppet och se till att vara ett verkligt stöd nu!
Jag har för mig att cancerfonden har bra information.

Operation är inte aktuellt

Och Pappas cancer är I stadie D

Hej TS, jag beklagar verkligen. För snart två år sen fick min familj beskedet om att min pappa hade spridd colon cancer. Dock hade den "bara" spritt sig till levern. Men vi trodde faktiskt att det skulle vara slutet. Av läkarna gick det såklart inte att få några besked. Dom vill inte så gärna uttala sig. Men jag kommer ihåg en sak som en läkare sa och det var att "att läsa på om siffror och procent tjänar ingenting till för det är bara statistik och säger ingenting om hur verkligheten kommer att bli för den enskilda" För mig som hade läst att typ endast tio procent överlever en spridd cancer i stadie fyra så kändes det hoppfullt, som att det fanns en chans.

Den värsta tiden var nog i början innan vi visste så mycket. Sen gick det lite lättare att acceptera när allt var klart och pappa fick en behandlingsplan. Sen var det bara att ta ett steg i taget och se hur varje behandling fungerade.

Min pappa blev faktiskt inte så dålig av de cellgifter han fick. Han klarade av att leva ganska normalt. Visst såg han sjuk ut men vi kunde ändå hitta på ganska mycket tillsammans.

Vet inte om jag har så mycket tröst eller råd men jag tror att det är bra om du försöker ta det steg för steg. Jag fick också helt panik av att tänka på att det skulle ta flera år av ovisshet. Börja med att tänka att ni ska klara av första cellgiftsbehandlingen. Sen får ni se var ni står då och vilket resultat den gett.

Igen, jag beklagar verkligen. Cancer är ett jävla skit som inte borde finnas.

Först och främst vill jag verkligen beklaga. Min pappa dog av spridd tjocktarmscancer på hans 44 års dag och han var nyss fyllda 41 när vi fick reda på cancern. Den hade då spridit sig till levern och ena lungan. Han opererade bort cancern i tjocktarmen och med hjälp av cellgifter försvann det i lungan men inte cancern i levern. Tror han levde så pass "länge" pga hans unga ålder. Han fick heller aldrig någon "tidsram".

Han var chef på ett ställe han älskade och brann verkligen för sitt arbete och han kämpade på med ett så "normalt" liv som möjligt. Aldrig sett någon med sådan livsglöd (där av kansle han levde så länge som han gjorde?) som han hade. Han tog motorcykelkörkort och reste utomlands och uppfyllde drömmar så länge han orkade. Många blev nog också chockade när hans kropp tillslut la av för han visade bara oss i familjen när han blev dålig.

Det var verkligen en jobbig tid för oss alla i familjen, så tänk på att ta hand om varandra oxå.

Tack för att nu delade med er

Min mamma dog av tjocktarmscancer, 65 år gammal. Tog tre år från diagnos till avslut. När hon gick bort var cancern spridd i levern, lungorna och lymfkörtlarna. Hon såg höggravid ut med alla tumörer fast hon smalnat av i övrigt mot slutet. Mamma fokuserade på att göra det hon ville, var ofta ganska glad (förutom en bitter tid i början). Förändringen utåt med kraftig viktnedgång och "sjukdom" kom sista en - två månaderna.

Det jag önskat mig var att vi kunnat prata mer om allas känslor. Det var först mot slutet (sista veckan) som mamma förstod att det här var jättejobbigt för mig, jag höll på att gå in i väggen totalt.

Mamma var så fokuserad på sig och uttryckte utåt flera gånger negativa omdömen om personer som pratat om sina problem, för hon hade ju cancer. Detta gjorde att jag upplevde ett tabu kring att prata om mina känslor. Jag gick in för att stötta henne. Med många besök (bodde på olika orter). Men varje gång jag kom hem var jag ett vrak. När mamma väl förstod att jag verkligen mått urkass hela tiden var det försent att verkligen prata om det. Efter begravning och annat praktiskt hade jag värk i hela kroppen och var utmattningsdeprimerad. Har inte riktigt återhämtat mig än till 100 procent

Hade även skjutit fram många privatproblem framför mig dessa tre år då jag ständigt var stressad över det här med mamma. Så det blev en lång resa att ta igen efter begravningen.

Tyvärr ramlade jag mellan stolarna gällande samtalshjälp för att mamma och jag bodde i olika landsting. Jag kunde inte få offentlig hjälp med samtalsstöd från sjukhusen i näromgivingen för att förstå sjukdomsprocesser och hur man kan stötta och hjälpa anhöriga på ett bra sätt. Om du har möjlighet till det, använd det är mitt råd.

Ytterligare råd är att du verkligen ser till att ta hand om dig själv. Det är faktiskt inte ovanligt att anhöriga går in i väggen efteråt har jag förstått. Kan komma även ett-två år efteråt.

Åh tack fina som delar med dig.

Jag har svårt att koncentrera mig under längre tid har jag märkt nu efter Pappas cancer besked

En kvall glomde jag helt AV att lags middag till barnen för jag va nån helt annanstans I huvudet (tur att vi hade fryspizza) jag är ganska disträ nu och det har jag aldrig vart innan..

Jag bor utomlands så tror inte jag kommer få nån anhörig hjälp tyvärr

Beklagar verkligen! Min mamma gick bort i cancer för ca 1,5 år sen. Vi fick ingen tidsram
På hur länge hon skulle leva fören 2 veckor innan hon gick bort. Antar att de inte kan säga något innan de vet hur och om cellgifterna tar. Vi skulle ha möte med läkaren och jag hade försökt att föreställa mig det värsta cenariot vilket var att de skulle säga att hon bara hade tre månader kvar. Tyvärr var det verkliga cenariot värre då de gav henne två till fyra veckor att leva. Det var en chock! Hon gick bort tretton dagar senare.

Mitt tips är att verkligen säga allt du vill säga. Min mamma ville inte låtsas om att hon skulle dö, antagligen för att hon ville verka stark inför oss barn. Tyvärr gjorde det att jag aldrig fick säga allt som jag ville säga eftersom att det var konstigt att prata om vissa saker om man nu skulle bete sig som att hon inte var döende. Så.. Fundera på vad du vill ha sagt så att du slipper ångra något du aldrig sa.

Tänkte på dig igår ts, hur går det för dig? Svårt att vara anhörig på distans. Den som bor nära kan ju ta som vana att gå dit ett par gånger i veckan och laga lite mat exempelvis. Man får en snabbkoll på hur föräldern mår, hjälper till att förgylla dennes vardag, samtidigt som man själv kan fortsätta med sitt vardagsliv.

När man är på distans som du är, och jag var, så innebär det ju ofta att man åker och bor med den sjuka personen. Man blir på riktigt en del av dennes vardag. Eftersom det bara fungerar att åka när man är ledig så blir det lätt så att det blir mycket att ta igen mentalt när man är hemma igen. Ens egna vardags- och arbetsliv kan börja fungera sämre. Så var det för mig, men har även sett detta hända hos andra personer. Det är kanske det som börjat visa sig hos dig nu. Se gärna till att prata med någon professionell som har stöttat personer i pågående sorg förut

Hoppas det finns utrymme för dig och din pappa att prata om de känslor som uppstår, hos er båda, och att ni både kan gråta och skratta tillsammans. Det underlättar, tror jag.

Min mamma höll mycket för sig själv, skulle mest visa glada sidan utåt, när jag frågade hur hon mådde berättade hon alltid om det fysiska. Vilket handlade mycket om hur många gånger hon gått på toan...

Dessutom kunde jag inte lita på min mamma. Hon skulle hålla skenet uppe. Fick en konstig känsla en gång när jag pratade med henne i telefonen. Bestämde mig sedan för att åka ner. Bara en timme efter jag kommit till henne så var det dags att ringa ambulansen. Det visade sig att hon hade fått två stora proppar i lungorna som hon kunde dött av. Saken är den att hon skämtade med personalen så att de inte trodde det var så farligt under kvällen. Märkte dagen efter att läkaren var chockad över hur dålig mamma verkligen var då, sa att propparna var jättestora. Dessutom fick jag av mamma senare under dagen veta att hon känt av detta redan kvällen före, men inte ringt till ambulans eller anhöriga. (hon bodde själv). För min del innebar detta beteende hos mamma att jag kände att jag alltid måste vara på min vakt. Ringde varje dag i princip ( vi hade bara hörts någon gång i månaden innan). Åkte dit varannan helg eller en vecka i månaden. Kunde aldrig släppa henne från huvudet.

Så ett ytterligare råd från mig så här efteråt är att om du hamnar i liknande situation som mig, berätta att detta är något som påverkar ditt liv. Att du måste kunna lita på att personen hör av sig vid försämringar. Det blir nog lätt så att den sjuke blir lite ego i sitt tankesätt ibland och inte riktigt kan se den stora sorg de anhöriga brottas med.

För min del var det så att vi inte hade några andra släktingar som bodde i mammas stad, utan jag bodde närmast (18 mil ifrån).

Ta hand om dig!