Jag vill inte ha en son BF om några veckor

Jag börjar med att undanbe mig elaka kommentarer och påhopp....jag behöver det verkligen inte...jag mår dåligt nog ändå i denna situation! Däremot behöver jag skriva av mig lite och kanske se om det finns nån med samma erfarenheter där ute och hur det gick för er?

Väntar mitt tredje barn inom några veckor, Har sedan tidigare 2 flickor som fötts efter jobbiga graviditeten och förlossningar med förlossningsdepressioner som följd. Detta blir vårt sista barn då vi både behöver hjälp av IVF + att jag mår så fruktansvärt dåligt av att vara gravid i sig. denna graviditeten har i sig varit den absolut tuffaste och jag har under långa perioder varit tvungen att vara helt sängliggandes pga. komplikationer. Så att det i huvudtaget skulle sluta med att det faktiskt blir en bebis har varit långt ifrån självklart. 

När jag väntade vårt första barn ville jag väldigt gärna ha en tjej, tänkte att det är en ganska vanlig önskan att vilja ha en av "sitt eget kön", när andra låg i magen ville jag gärna ha en tjej till, tänkte att det kunde vara för att det är roligt med två av samma och för min dotter att få en syster. (vilket jag själv inte har) Är dessutom väldigt tjejen av mig, likaså mina döttrar. Inför tredje tänkte jag inte så mycket på könet men såg nog en tjej till framför mig, intalade mig att det var för att jag har två och därför bara ser det, men att det skulle vara lika bra med en kille. 

Så var det dax för RUL efter flera veckors sängliggande och vi frågade om kön, BM visade och vi såg själva klart och tydligt att det är en kille. Och jag bara sjönk. Kände direkt att jag vill verkligen inte ha en kille. och enda sedan dess har jag kämpat med det här. I början grät jag som bara den, det gör jag inte längre, men jag kan inte föreställa mig honom, jag vet inte varför men det går bara inte. Jag har inte alls samma oro för babyn i magen som med tjejerna när de låg där, det är som om jag inte bryr mig om nått skulle hända honom. Jag har inte orkat förbereda nått till babyn, med tjejerna pysslade och fixade och jag köpte grejer osv. NU-ingenting. Har försökt gå och handla lite killkläder och tänkt att om jag bara börjar så blir det nog roligt men nej, jag står bara där och stirrar och köper ingenting för jag har inte lust. Jag orkar inte bädda vagnen, plocka fram babyfiltar osv. Ingenting är förberett. Kommer åka till förlossningen utan en enda grej med känns de som. 
Och ja, jag vet att killar kan ha rosa, spets och klänning (vilket är det jag har hemma) men nä, jag kommer inte klä honom så, det är ju liksom tjejernas grejer och jag vill nog ha mer "killiga" kläder på en pojke men hittar verkligen ingenting jag tycker är fint. 

Och alla andra är så jäkla glada att vi ska få en kille..."Äntligen blev det en kille" *åh vilken tur att ni får en pojke nu det är ju så roligt" och jag vill bara skrika nej nej nej jag vill inte ha honom!!! Och varför skulle det vara roligare att få en kille?

det finns verkligen ingen jag kan prata med detta om bland släkt och vänner, alla skulle tycka jag är helt knäpp.....de har pojkar eller vill ha pojkar. Själv tycker jag de flesta killar i vår omgivning (barn alltså) är jobbigare än tjejerna, jag förstår mig inte på dem helt enkelt. Har försökt hitta nån kille som jag känner att "så skulle jag vilja att min son är" men nej....

Mår så dåligt av detta, och förtränger graviditeten, känner mig inte gravid utan bara sjuk, som om hela min kropp håller på att lägga ner.  Planerar sommarens semester men kan inte ens se en baby med i planera framför mig. Jag ser mig, mannen och våra två tjejer. Har pratat med min BM om det, går på samtal hos psykolog och har gjort sen rul nu men det blir verkligen inte bättre. Hoppas innerligt att känslorna försvinner när han väl fötts, men drömmer samtidigt att de sett fel på UL och det kommer ut en tjej, fast jag vet att det är i närmast omöjligt. Hoppas jag kommer fall för honom direkt och vilja ha honom nära men just nu känns de mest som om jag kommer att föda honom, sen låta nån annan ta hand om honom, för jag kan verkligen inte se hur jag ska klara det. Det känns så fruktansvärt, men jag vet inte hur jag ska komma ur det hela  

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-04-09 00:06
Adoption är inget alternativ för min/våran del

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-04-11 10:29
har fått frågan i tråden och svarat, men lägger till det här också - innan graviditeten, under ivf behandlingen och de första veckorna fram till RUL då vi fick reda på könet så hade jag ingen önskan om könet, eller kände dessa känslor "om det skulle vara en kille" Vi valde att försöka få ett barn till och genomgick en ivf just för att vi ville ha ett BARN till. Visst såg jag en tjej till framför mig, men det handlar nog mest om att när jag ser våra barn framför mig så ser jag ju just våra barn - som är tjejer. När jag väntade första kunde jag inte föreställa mig hur vårt barn skulle se ut/vara, just blandningen av oss två. När jag väntade andra barnet så såg jag vår första framför mig (och visst är de lika till utseendet men absolut inte till sättet.

jag älskar att vara tjejmamma (jag vet ju inget annat ännu) och ja, jag är tjejig själv och våra tjejer är tjejiga av sig...de klär sig dock inte i rosa tyll och glitter mer än när de leker prinsessa....tjejigt beteende (och ja jag vet att killar också kan ha samma intressen liksom tjejer kan älskar bilar/mecka och likande) handlar inte bara om kläderna för mig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-06-08 10:46
Tänkte ge er en uppdatering om hur det gick sedan (till alla er som verkligen läste, förstod, kom med goda råd)
Vår son föddes några veckor tidigare än beräknat, på slutet tillkom det ytterligare en hel del komplikationer och de valde att sätta igång förlossningen i förtid, tyvärr blev det en jobbig förlossning och första tid för oss med 3 veckors vård på neonatalen där både bebis och min kropp var körda i botten Minns tyvärr inte så mycket av första tiden då jag var så dålig då.

Nu är vi i allafall hemma igen och jag är handlöst förälskad i denna lilla varelse! Nä, jag har inte riktigt vant mig vid att han är kille ännu....han är ju liksom mest "bebis" just nu, och visst "hoppar" jag till lite när jag ska byta blöja och det hänger nått där, men annars tror jag inte känslorna är på nått annat sätt än det var för mina tjejer. När de på neoatalen tog honom från mig för olika prover mm så var ångesten precis den samma som det var när jag låg där med första tjejen. Går ändå kvar i samtal hos BUP, Psykiatrin och min bvc sköterska har täta kontakter med mig, mår halvsvajigt men med tidigare förslossningsdepresioner i bagaget så är det nog inte så mycket annat att vänta....det som tillkommer denna gången är en ångest över mina känslor under graviditeten. Jag kan få för mig att nått ska hända med våran son och att det i sånt fall är helt och hållet mitt fel för att jag inte hade några känslor för honom i magen. Men det är nått vi jobbar på på psykiatrin.

Hur det kommer vara att vara pojkmamma i framtiden har jag ingen aning om, tycker fortfarande den biten är lite läskig.....just nu är jag ju bebismamma till honom och det där med killgrejer känns fortfarande väldigt främmande Men hoppas så klart att det löser sig,...och att alla förberedelser jag gjort inför denna mammaledighet kommer hindra mig från att få en lika djup depression igen. Just nu mår jag inte allt för bra, men det är heller inte annat att vänta sig efter en sån fysiskt jobbig graviditet/förlossning och första tid.