Någon som lyckats "tämja" en med narcissistiska drag?
Jag vet ju att man inte kan ändra andra, att den enda man bör försöka ändra på är sig själv och allt det där. MEN, jag undrar ändå: Finns det någon därute, som lever med en partner som har narcissistiska drag/narcissistisk personlighetsstörning, som har lyckats få ett bra liv med denne?
Jag förstår att det är stor skillnad på att ha "drag" av en störning och att faktiskt ha den. Jag är inte helt säker på att min man skulle få högsta score när det gäller störning, men han har helt klart "höga poäng" och många, många drag åt det hållet. Jag har ganska nyligen kommit underfund med detta, hittat ett ord på röran.
Faktiskt i samband med att jag uppsökte psykolog för att ta itu med mina egna problem och mitt eget mående. Jag har länge länge funderat på vad det är som är fel på mig. Min psykolog har försäkrat mig om att jag, liksom alla, har mina egna problem och beteenden, men de kommer inte i närheten av att vara kopplade till någon personlighetsstörning. Hon säger att jag har ett medberoende i och med min mans störda förhållningssätt till saker och ting.
Jag tvivlar såklart på detta då och då. Jag vill inte "friskrivas" från ansvar i problematiken som jag och min man har, inte alls. Visst är det fel på mig också, jag har en stor del i allt och så vidare. Men OJ, vad mycket jag har lärt mig av de få gånger jag varit hos psykologen. Jag har börjat läsa mycket på nätet om ämnet och visst stämmer mycket. Det mesta faktiskt.
Det läskiga är att jag har dragits till såna här personligheter ända sen jag var liten, och varje gång jag träffar någon ny tycker jag det är så skönt att "den här nya personen minsann är snäll och problemfri till skillnad mot de andra", men ta mig tusan, sen visar det sig ALLTID att den nya personen även den drar åt det narcissistiska hållet. (Känns skönt att kunna sätta ord på det.)
Jag har förstått att det i princip kommer bli omöjligt att få mannen att se det här hos sig själv. Han har väldigt lätt för att hitta fel hos mig och kommer sannerligen att göra det igen om jag tar upp det här. Vilket jag har full förståelse för. Det är ju inget light samtalsämne.
Hur som helst, jag älskar min man och jag får för mig att det finns hopp. Jag har börjat ta hand om MIG mer, börjat vara mer eftertänksam i vad jag själv säger och gör, tar ansvar för det JAG gör. Men jag är väldigt osäker på att mannen skulle kunna göra det samma.
Finns det fler där ute i samma sits? Bolla lite?
