Osams om jobb

Ok, TS, jag är på din sida. En timmes pendlingstid är ingenting. I en familj ska man hjälpas åt, varför är det just du som ska ansvara för hämtning och lämning? Du kanske kan nyttja flex för att kunna lämna barnen medan din man hämtar dem från fritids? Hoppas din man blir mer stöttande och börjar tänka på mer än sig själv. Lycka till på intervjun!

Vilken jävla gnällspik du lever med!

Du borde ha pratat med honom innan men det är inte vettigt att han kräver att du ska låsa fast dig i ett jobb där du inte trivs. Du skriver att det är flex och man kan jobba hemifrån, hur flexibelt är det egentligen? Jag har alltid jobbat med fria arbetstider och möjlighet till att jobba hemma vilket funkat utmärkt. Har sällan varit på kontoret mer än 6 timmar (inklusive ca 30 minuters lunchpaus) och jobbat resten hemma på morgonen innan barnen vaknar, på kvällen när de somnat eller när de leker utan att behöva ha med mig i leken. Plus att jag försökt att jobba hemma minst en dag i veckan. Om det dessutom går att åka kollektivtrafik till jobbet så man kan utnyttja restiden till arbete så är det ju ännu bättre.

Kom det dom en blixt från klar himmel eller visste han om att du inte trivdes? Kanske till OC med att du sökte jobb?

Visste han så tycker jag inte han kan klaga.

Visste han inte ens att du inte trivdes så förstår jag honom, men han borde lugna ner sig när det fått sjunka in lite.

Rent spontant känner jag att rövhattar borde lugna ner sig lite. Problem är till för att lösas, inte tjura över. Ok att du sökte ett jobb utan att han visste något, men du gjorde det knappast för att jävlas med honom.

Du trivs inte på ditt jobb. Din lösning är att söka ett annat jobb. Vad är hans lösning?

Men din nya arbetstid är ju inte jättemycket längre än din mans med restid inräknat. Och om du då har flex så betyder det ju att du kan styra arbetstiderna.

Jag tycker att om du inte trivs på ditt jobb så är det läge söka nytt. Det går ju inte vara på ett jobb där man inte trivs...

Jo, fast man kan ju bli väldigt trött och ledsen av att aldrig byta till det där jobbet, och då tär ju den tröttheten på tillvaron istället.

Tycker att ts man ska förstå att ts kan bli nedgången av att inte byta jobb också, och detta kan tära desto mer på tillvaron.

Hans lösning är väl att vänta något eller några år tills vår minsta är lite större. Men jag är rädd att om jag inte iallafall går på intervju o tar den chansen så kommer jag gräma ihjäl mig och över att jag inte försökte. En sån här chans kanske inte kommer igen? Det är ju inte alls säkert att jag går längre än till den här första intervjun....

Exakt så känner jag. Det känns inte så farligt när jag är hemma, på kvällarna eller helgerna, men så fort jag kommer till jobbet undrar jag vad jag gör där. Visst har det sina ljusa stunder, men de väger inte upp såsom de gjorde förut. Jag behöver se och göra något nytt för att få arbetsglädjen tillbaka.

Nä, om jag kan använda lite flex och åka hem tidigare, typ 16 nästan varje dag, så blir det inte jättemycket skillnad. Jag vet egentligen inte förrän jag varit (eventuellt) på intervjun hur mycket och hur flexen fungerar och hur mycket man kan/får jobba hemifrån. Men jag håller med, min arbetstid är ju inte mer än hans, men restiden gör att det blir längre. Jag kommer ju inte heller att sluta, 13-14 någon dag i veckan som jag gör nu, och det förlorar ju barnen på. 

Jag har inte vågat/velat ta upp det här mer med honom, men tänker att jag måste göra det ikväll. Eller senast imorgon. Intervjun är på torsdag....

Nja, jag har väl inte rakt ut sagt att jag inte trivs, men han vet att jag tycker det är tråkigt och att jag inte vill arbeta kvar inom mitt yrke hela livet. Men att jag sökte annat jobb visste jag inte själv egentligen förrän jag såg annonsen...

Vad gör han själv för familjen, eller är den bara ditt ansvar?

Ja det kan man undra ibland... Det har väl alltid varit så eftersom jag har haft sådana arbetstider att jag oftast varit hemma först, eller iallafall nästan samtidigt att jag hämtat och /eller börjat med maten. Vilket jag gärna gör, men det blir ju en (o)vana att nästan alltid ha det så,  man vänjer ju sig vid det. Så det kommer ju bli ändring och det kanske han måste vänja sig vid... Men å andra sidan är barnen större nu (snart 8 o 12) så det är ingen fara på taket om de är själva en stund eller får vänta med middagen tills 18 heller. 

Egentligen tror jag att det är rädsla som ligger bakom hans motstånd. Jag bryter mig loss och skapar något nytt och främmande. Rädsla för förändringar. 

Då gissar jag att set kom som lite av en chock för honom, vissa reagerar negativt på överraskningar men lugnar ner sig när det fått sjunka in lite.

Du har ju inte gjort något med flit, du fick ett infall när du såg ett nytt jobb som lockade dig.

Jag hoppas att han förstår dig när han fått vänja sig vid tanken. Jag tycker inte du gjort något fel, även om det blev tokigt för honom och det förändrar en del förutsättning för eran familj så är ju ditt välmående något som ska värdesättas.

Men herregud. Vi har aldrig ätit före 18.30 ens när sonen var 3, och lika ofta blir det 19 eller 19.30, vi lever ändå.

Men då blir det väl makens tur att börja med maten nu bara, säkert nyttigt för honom.

Jag och min man söker båda jobb, och när vi kommer ihåg det berättar vi för varandra vad vi sökt. I och för sig har vi inga barn än, så det påverkar bara oss två.

Just nu är jag arbetslös och söker jobb i hela Sverige, även om jag fokuserar på orten där vi bor. Ibland säger jag "förresten, jag har sökt jobb i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Luleå idag" och han svarar "okej".

Även om jag skulle få jobb på annan ort så kommer vi få det att funka och göra allt för att hålla ihop under tiden. Ett jobb är bara ett jobb, men man behöver inkomst och en motivation att kliva upp på morgonen. Man är aldrig fast på ett jobb, utan det går alltid byta.

Gå på intervjun, se hur det känns och prata med din man efteråt. Det är otroligt viktigt att känna att man gett sig själv chansen, istället för att undra vad som hade kunnat bli. Det är bara en intervju, så du vet inte om du har chans att få det. Jag har gått på flera intervjuer nu och känt "vad fan gör jag om jag får jobbet?! Jag har inget boende och det tar timmar att åka hem härifrån" men sedan har det funnits andra kandidater som varit bättre lämpade och jag har fått ett samtal med "tack för att du tog dig tid, men..."

Så gör det inte större än det är :) Om du får jobbet så kommer ni hitta en lösning, men om ni blir osams redan nu kan det bli större problem i framtiden. Varför ska inte ditt mående prioriteras bara för att ni har barn som inte kan gå till och från skolan ensamma?

Jag och min man hade förresten ett jättebråk om det här med mitt jobbsökande för några veckor sedan. När jag berättade om några ställen jag sökt jobb på svarade han "ja, jag tänker då fan inte flytta dit!" varje gång.

Till slut kändes det som att jag bara ställde till med problem eftersom jag inte har något jobb (mitt vikariat skulle förlängas, men chefen ändrade sig plötsligt). Och jag blev ledsen och arg, och förklarade att det absolut viktigaste han kunde göra var att stötta mig och säga "vi löser det" precis som vi gjort med alla andra utmaningar vi stått inför tidigare.

Jag mår otroligt dåligt av att sitta hemma och känna mig värdelös och oönskad som aldrig får jobb, och då behöver han som sagt att han ska älska mig i nöd och lust faktiskt stötta mig när jag inte orkar själv.

Efter mitt meltdown blev allt bättre och han förstår att jag är så desperat att få ett jobb och slippa sitta och vända på varje krona för att det ska gå ihop att jag kan tänka mig att bo flera timmar hemifrån fast jag får ångest av att vara ensam hemma en helg.

Självklart ska du söka det där jobbet. Håller alla tummar och tår för att du går dit. En glad mamma är en bra mamma. Mannen din gillar väl inte att han ska behöva ta lite mer ansvar. Samt att kan kanske är orolig för att du lyfts i karriären. Han vill väl helst att skåpet ska stå i köket?