Rixa skrev 2016-06-12 22:18:57 följande:
Har sj funderat lite eftersom jag har stor hund och alltid haft stora hundar. Även när jag hade småbarn själv. Nu har jag barnbarn. Jag har tänkt att när jag sj hade barn levde barnen med hundarna o visade inte samma intresse för dem. De fanns där o barnen brydde sig liksom inte om dem såsom mina barnbarn gör. Barnbarnen lever inte med hund o träffar henne (är 1) bara då o då. De är på henne hela tiden om de får. Ska klappa, gulla, pussa eller bara "kliva runt" henne.
Jag håller isär dem o bevakar stenhårt medan mina barn lever i sin sanning där de som små var med hundarna o gärna låter sina barn vara runt hunden. Men ingen av dem är ju van med den andra tänker jag. Min hund är stor o bufflig fast hon inte menar något med det.
Säger absolut ingenting om hur det är hos er. Att hunden ska ha munkorg visar på lite dålig socialisering. Utan vad jag ville säga var nog att även om hunden är vänlig och barnen lugna så är de inte vana vid varandra. De kan från båda håll bli för mycket på den andra av vänlighet, nyfikenhet, försöka positionera sig osv. Jag tycker att om hund o barn inte lever med varandra så kan man gott för säkerhets skull hålla dem ifrån varandra eller under mycket hård bevakning. Alltid vara emellan är mitt motto.Finns ingen anledning att släppa ihop dem hur som helst o tro att alla ska vara glada o lyckliga.
Vårat barn är uppvuxen med hund då vi hade en, väldigt lugn och rar hund! Aldrig några problem, fast såklart hade vi koll, främst för hundens skull så inte hon skulle bli utsatt för hårda nypor eller nåt från barnet
Vi sålde henne för ett par veckor sen (kommer hata mig själv resten av livet för det, men det var för hennes bästa och hon har det så bra hon förtjänar nu)
Vårat barns farfar har även två större hundar och vi har umgåtts mycket med dom
Så vårat barn är van vid hundar och är försiktig, inte hos honom problemet är
Jag tycker lite att det finns bufflig och bufflig, en av dom hundar jag växte upp med var sån, många puffar, men alltid bara så hårt man tålde och aldrig aggressivt eller hopp inblandat, min mammas hund nu bara kör över en, det är hopp och tänder och dominant
Min bror som bor nära våran mamma hjälper ofta till med hunden, även han tycker att den skulle behöva väldigt mycket mer än någon hund vi någonsin haft, men mammas pojkvän gör helt fel (aldrig haft hund, bara bortskämda katter) och våran mamma har inte tid fast hon vill inte erkänna det själv
Det i kombination med att hunden är väldigt dominant, bufflig och opålitlig ser jag som väldigt obehagligt och jag vill inte ha den hunden i närheten av mitt barn.
