Hur stötta och pucha blyg 12 åring?

Tjata inte om det och be lärarna att inte tjata om det. Har hon fritidsaktiviteter? Det kan vara ett bra sätt att träffa andra om man är blyg.

Vi har en blyg femåring och tvingar henne aldrig att prata med folk. Däremot utsätter vi henne för att träffa andra under trygga omständigheter.

Hur gjorde du själv för att bryta din blyghet?

Det är nog lite där jag gör felet.......tycker det är synd om henne att hon sitter själv hemma. Så jag ber henne ibland att höra med kompisar, är rädd att hon ska hamna ännu mer utanför sina kompisar.

Hon rider en gång i veckan, men det är en liten grupp och det är ju ganska mycket bara hon och hästen....hon bryr sig inte så mycket om dom andra i gruppen.

Jag hade ju min bästis...vi höll i hop i vått och torrt....men henne var jag absolut inte blyg. Så jag hade henne. Sen hade jag det lite svårt i skolan, kan säga att det var inte många gånger under mina skolår som jag räckte upp handen. Men då var det inte lika viktigt som idag. Idag är det helt annat tänk i skolan, massa grupparbeten, och öppet prat i klassen....

Är det hon som besväras av det här eller du? Om det är du, så bara koppla av. Det finns mängder med sätt att leva, bara man själv är nöjd.

Om det är hon som oroar sig så har hon förmodligen också idéer om hur hon skulle vilja ha det. Lyssna på henne, lyssna ännu mer, och försök stötta hennes idéer!

Mest är det nog jag som oroar mig.......helt klart. Men sen ibland förstår jag att hon tycker det är tråkigt att hennes kompisar som nu gillar smink, ut och köpa kläder och sånt lämnar henne. För min dotter har inte kommit dit än....det är väl lite så med att dom andra drar ifrån när det gäller utveckling. Och vi bor i en liten by där hon inte har många att välja på. Dom är 4 tjejer till i hennes klass och två av dom är sååå bra kompisar (som jag och min bästis var) och dom är inte alls ofta med min dotter längre. En tjej bor i grannbyn och har ett stort intresse i gymnastik och sysslar ofta med det på fritiden. Så är det en kvar, men dom är så där kompisar....

Så jag oroar mig helt klart mest över att hon sitter själv. I skolan har hon så hon alltid kan vara med nån, men inte på fritiden.

Tycker detta är jättejobbigt, går ständigt och oroar mig för detta. Skitjobbigt!!

Om ni bodde i Japan skulle din dotter ses som en förebild för de andra barnen. Det är helt enkelt en kulturfråga vilken sorts personlighet som ses som mest önskvärd.
Det du vill är att ändra hennes personlighet, för att du ska må bättre. Sluta med det! Om hon själv så småningom mår dåligt av sin blyghet, så får ni ta den diskussionen då.

Jag tycker att du ska läsa på om introverta personer och istället stötta din dotter i att hon duger som hon är. Stå upp för henne gentemot skolan och föreslå ex att hon får redovisa på annat sätt om muntligt inför hela klassen är jobbigt.

Om man är introvert är det jättekrävande att umgås med folk jämt och om ni i all välmening försöker få henne att göra det ännu mer kan det sluta med att hon bränner ut sig. Det är bättre att ni hjälper henne att sätta ord på sina känslor ex: jag har hellre ett par riktigt nära vänner än många ytliga, jag fikar hellre med en person än går på fest, efter skolan är jag trött i huvudet och behöver vila osv.

Det är klart att du tänker att dina önskningar är desamma som din dotters, det är het mänskligt. 

Du har ju hoppat en hel massa steg framåt i tiden, till och med att hon kanske ska få problem att komma in på det gymnasieprogram hon vill. Kanske är du en person som oroar dig lätt och grubblar över det mesta, och ffa det som gäller barnen?

Försök att vara här och nu, framtiden vet vi inget om! Mår hon bra nu? Om inte, fundera på hur hennes liv skulle kunna bli bättre (och här är en gissning om vad jg tror hon skulle säga om du frågade; Jag skulle må bättre om du slutade oroa dig så mkt för mig, mamma! Men det är bara en gissning!!!)

Ska absolut läsa på om introverta personer. För mig duger hon precis som hon är, men man ser ju hur det ser ut ute i samhället idag. Inga bra betyg....inga jobb i framtiden. Jag veet, jag är supernojjig....över allt. Men ska läsa på detta och se vad det står om detta :) Tack!

De människor som accepterar sig själva precis som de är och vars anhöriga också gör det klarar sig utmärkt i livet. Betyg och arbete betyder ingenting om man inte tycker om sig själv!

Om jag är en person som oroar mig lätt???? Jisses, du anar inte. Jag oroar mig för allt....ALLT!! Och ser gärna flera år framåt vad som kan hända eller har hänt då. Så jodå, så är det.

Jag tror ju att hon mår rätt bra annars, ibland vill hon nog ha nån att leka med....men hon har en kusin som i och för sig bor några mil bort så dom träffas tyvärr inte så ofta. Men dom skypar nästan varje kväll. Men det är sällan dom kan träffas just pga att hon bor ca 5 mil bort. Inte bara så att hon kan åka dit en em. Men dom är jättebra kompisar, men hon vill ju gärna ha nån att vara med här hemma åxå ibland. Och speciellt när hennes lillasyster har det precis tvärtom. Hon har kompisar som hon är med nästan varje dag. Och då sitter storasyster själv inne på sitt rum.

Men japp, jag ska verkligen försöka släppa detta....inte oroa mig och inte fråga om det så ofta.

Tack för era stöttande och kloka råd :)

:) Det är svårt att inte oroa sig och man vill ju barnen allt gott :)

Du skriver att hon trivs med sin kusin och att de skypar. Kanske kan man satsa på att de kan träffas lite oftare, det verkar ju vara en relation hon trivs med. 

Fast jag har flera introverta vänner som var "blyga" barn med akademiska examina och jobb. De är sociala och omtyckta vänner och duktiga i sina yrken. Men de har inte kommit dit utan att lära känna sig själva, hushålla med sin energi och lärt sig vad som ger och tar energi samt hur de föredrar att umgås. De är tydliga mot sina vänner när de måste få vara ifred och ta det lugnt.

Din dotter ska inte få sämre betyg för att hon är "blyg". Det är hennes kunskaper som ska avgöra och läraren ska ge henne möjlighet att visa dessa. Om muntlig presentation ingår så ska hon ex få göra detta i mindre grupp.

Jag var ett sånt där barn som bara satt hemma och läste/grejade på em. Och som alltid fick höra att jag pratade för lite på lektionerna. I vuxen ålder läste jag "introvert-den tysta revolutionen ". Det var som att läsa en bok om mig själv. För första gången kände jag att det var ok att vara som jag är, jag var inte konstig. Kan verkligen rekommendera den boken.

Trivs hon som det är så behöver du inte göra något åt det. Hon rätar ut sig såsmåningom. Lärarna får hitta ett annat sätt att bedöma hennes kunskaper. Hjälp henne dock att vårda dem relationer hon har på det sätt som passar henne. Skype verkar ju funka bra :)

urskola.se/Produkter/165253-Helt-normalt-Blyghet

Den här tråden fick mig att tänka på den :)

Jag har alltid varit blyg och introvert, jag tror inte att det är något man kan vänja sig av med, bli "pushad" ut från, utan det är något som man lever med.
Jag fick ofta pikar om att jag skulle räcka upp handen mer, "ta för mig" och så, men det hjälpte inte mig. Det som hjälpte mig var min egen inställning, "jag ska göra detta på mitt vis". Mitt vis betydde inte att jag skulle dra mig undan, inte redovisa och aldrig skaffa vänner. Mitt vis innebar att jag lät mig själv vara tyst på lektionerna, att jag hade allt jag skulle säga nedskrivet på lappar under redovisningarna (för att inte riskera att jag tappade bort mig + att jag alltid hade min egen stöttning där i min hand). Jag tvingade mig aldrig att socialisera, jag fick vänner ändå. Jag lät mig själv vara som jag var, för jag såg inget fel med det.

När man är blyg och/eller introvert så är nog det svåraste just det att andra tycker att man ska vara annorlunda. Jag såg aldrig något fel i hur jag var, men när man blir tillsagd att "ta för dig", "räck upp handen", "prova utan stödlappar nu", så är det som att någon sagt till mig: "du ska vara mer än det du är". Jag kände mig redan stor i mig själv, och sånt där fick mig att tänka att "andra ser ner på mig". Turligt nog så påverkades jag inte speciellt mycket av andras åsikter när jag var barn/tonåring.

Jag har fortfarande allt nedskrivet på lappar när jag redovisar projektarbeten på universitetet, ingen ifrågasätter det, ingen ger avdrag för det. Vet inte varför det pushas så mycket i grundskolan/gymnasiet för, det är helt okej att ha lappar så länge man inte gömmer sig bakom dom.

Tack...känns mycket bättre nu. Ska absolut läsa boken om den finns på biblioteket.

Och texten från den andra tråden lugnade mig mycket också. Det är nog så min dotter är också.

Sen funkar ju som nån sa här skype jättebra...men samtidigt så känns det lite konstigt att hon ska sitta still där i flera timmar om dagen istället för ut och röra på sig. Men får väl försöka släppa det också ????

Jo ut måste hon såklart och röra sig. Jag gick ofta en promenad eller cyklade när mina föräldrar tvingade ut mig (dagligen). Ibland med en kompis och ibland ensam. Jag menade mer att du hjälper henne så hon kan fortsätta hålla kontakter med sina kompisar så hon inte blir ensam.

Samma gäller min dotter på 10 år. Fröken på förra skolan fick henne att bli mer utåtriktad, tala i klassen o.s.v.

Det fröken gjorde var att ställa enkla frågor till dottern som hon svarade på. Senare så började hon räcka upp handen när även normalsvåra frågor ställdes.

Hon blev faktiskt så morsk att hon vågade tillrättavisa högstadieeleverna som smygrökte

Men tyvärr så byte hon skola och hamnade I en sämre klass. Så nu är vi tillbaka på noll igen.