Tycker så synd om henne. Förr har det inte stört henne så mycket men sista tiden. Vill gå på grönan men får inte åka allt med kompisarna. Har svårt att hänga med i sin idrott. Köpa skor är inge kul... blir alltid tagen för liten. Försöker stötta men nu tycker hon det är skit.
Hmm.. Hur lång/kort är hon? Hur gammal?
Hmm.. Hur lång/kort är hon? Hur gammal?
Vad säger skolhälsovården?
Tyvärr kan man ju inte göra så mkt. Det kan handla om gener, eller så växer hon snart.
Jag själv var alltid kortast i klassen och hade perioder då jag mätte mig flera ggr i veckan (högstadiet). Till slut insåg jag att jag inte skulle bli så lång. Jag är 156 cm och det har jag varit sen åk 9 ungefär. Det viktigaste stödet jag hade var att ingen någonsin sa något om min längd, inte ens när jag beklagade mig hemma om att jag "var så kort". Minns inte vad mina föräldrar sa men de var positiva och försökte väl få mig tänka på nåt annat. Hade folk medlidsamt sett på mig och försökt "trösta" så tror jag att jag hade haft mkt svårare att släppa de där tankarna, så det är mitt bästa råd. Fokusera inte på hennes längd alls, fokusera på annat, så att hon känner att hon är bra som hon är. Givetvis kommer hon växa lite till, det kanske är så att hon är "sen" jämfört med vissa kompisar.
Jag är också kort och har alltid varit minst. Har i perioder tyckt det varit jobbigt, när jag var yngre, då andra barn retades.. men det går över! Det är som tonåren, håret är fult, man är tjock, man har fula skor osv. men det går över! Jag blir 24 år i år och är endast 151,8 lång.. inte ens 152! Det är nog bara en fas, med tiden kommer det bli enklare som med mycket annat i den åldern! Var bara positiv till hennes längd och gör inte så stor sak av det så blir det nog bra! Slänger in en bild som har himla fint budskap till oss korta :)
Oj skulle inte va en arg gubbe på inlägget!!
Det är klart att det kan vara tråkigt att vara kort. Min 8-åring kommer mest troligt inte klara 120 cm gränserna på grönalund/liseberg i år. Min 12-åring har också alltid varit liten fram till nu då hon faktiskt ökat från typ 135 cm till 150 på 1.5 år. Å andra sidan stannar hon nog snart, hon kommer inte bli lång men tog den prepubertala spurten relativt tidigt. Tror inte hon kommer landa på över 160 som vuxen.
Jobbigast tyckte hon det var precis innan hon kunde gå upp till storbarnsavdelningarna på HM/Lindex/KappAhl. Verkligen alla andra kunde handla kläder där och hon var fast på småbarnsavdelningen. Sonen är lite där nu, strl 116 görs det inte extremt mycket coola kläder i. Vi får leta för att hitta skor med snörning i strl 28 o s v.
Men det är ju inte mycket att göra åt, man får försöka peppa så gott det går att inte fastna i det negativa. Av mina barn är det bara 1 (av 4) som växer i någonting som liknar normalfart. Å andra sidan har han ett 10-tal allergier så han tycker ju han dragit nitlotten där och så är ju livet. Man har tur på vissa plan och inte på andra plan, ingenting är någonsin rättvist och man måste lära sig gilla läget. Annars blir det jättejobbigt om man ska fokusera på det man missar ist för det man har.
Jag var inte längre än så i den åldern och blev heller inte så mycket längre. 145 cm lång som 13-åring och sen stannade det på 155 cm.
Just det där med karuseller var ett aber minns jag också som älskade det, men förhoppningsvis skjuter hon lite på höjden inom kort.
Däremot har jag aldrig haft problem med idrott pga min längd. Det var tvärtom min bästa gren i skolan i alla år.
Jag har varit kort hela mitt liv och det som funkat för mig är att starkt säga ifrån om någon skämtar om min längd, verkligen sprätta dem på näsan. Tillslut lär sig folk hyfs och att det inte är kul längre :) "Jag ser dig från din fulaste vinkel, samma vinkel som när du råkat öppna framkameran underifrån"
När det kommer till människor i affärer är det bara att säga ifrån, att hon är äldre än vad de tror och att de får sluta anta utifrån längd.