Graviditet är privat men blir så offentligt!

Ja det verkar som flera tycker jag är känslig. Kanske är det så. Men det är så stort för mig detta att bli gravid. Jag fattar det knappt själv att vi faktiskt ska bli föräldrar och att livet kommer förändras så.. Då känns det extra svårt och konstigt att prata om det på jobbet som om det vore den mest vardagliga saken i världen.

Nej, jag tror bara att alla är olika och känner på olika sätt. Det jag menade var att om du tycker det är jobbigt och obekvämt så är det ju det som betyder något, och då är det ju bra om du på något sätt kan förmedla detta till dina kollegor. Det som är privat för mig pratar jag inte med andra om, men just magen har jag inga problem att prata om. Svarar på vad jag vill svara på. Kanske är det för att det är mitt första, nästa graviditet är det kanske uttjatat och då kanske jag blir trött på det :P

Det blir nog egentligen bara värre. Men man vänjer sig och blir bättre på att tackla det.

Jag hade i alla fall tur för jag fick köra på med mitt projekt i full fart fram tills jag gick på ledighet. Vet flera vänner och kollegor som fått färre och färre arbetsuppgifter redan från tidigt i graviditeten "för du ska ju ändå vara ledig snart". Sant, men man är ändå gravid rätt länge och 4-5 månader kan det hända mycket på i min bransch.

I min första graviditet kände jag precis som du. Blev rent ut sagt skitförbannad när någon skulle ta på min kropp eller kommentera min kropp. Hela den graviditeten var jag rädd o orolig för allt, trots att jag normalt sätt är en väldigt lugn och trygg person. Alla känslor överallt. Denna graviditet är jag lugn, trygg o glad, andra personers kommentarer bryr jag mig inte om. Jag tror att de som säger att du är för känslig bara haft turen att slippa bli just känslig under graviditeten. Tror inte det är något man kan påverka, tyvärr. Gömde mig även i stora scarfar o tröjor förra gången. Hatade blickarna på magen eller ännu värre, mina enorma gravidbröst! Du får nog bara acceptera att det är såhär denna gång och försöka hitta ett sätt som funkar för dig!

Jag tycker inte det är att vara (över)känslig. Ena dagen är man en kompetent medarbetare, nästa är man plötsligt reducerad till "den gravida" och arbetsplatsens alla vanliga regler om privatliv verkar sluta gälla. Men jag kanske har ovanligt hög integritet i min yrkesroll i vanliga fall, vad vet jag.

Kan hålla med dig till viss del TS . Jag var innerligt trött på alla kommentarer om hur stor/ liten mage jag hade mm. Såg jag sliten ut så skulle det kommenteras. Vissa arbetsuppgifter fick jag nästan bråka mig till för att göra. Så känslig tycker jag inte att du e. Sen o andra sidan var det skönt att mina kollegor visste hur jag mådde då jag mådde urkasst hela graviditeten så de tog inte illa vid sig om jag inte var som vanligt mot dem. Att vara gravid är en stor omställning både fysiskt o psykiskt o man kan reagera annorlunda mot vad man brukar o tycka vissa saker e jobbiga som man i vanliga fall inte brytt sig om.

Det blir nog jobbigt om man annars inte umgås med sina kollegor utan bara är i sin yrkesroll på jobbet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara...

Det verkar som att det är väldigt olika hur man känner med kommentarer kring magen, frågor om vikt, klappar på magen. Jag har kompisar som känt precis som du TS, som tyckte frågor om mående, kön, namn osv var alldeles för privat. Själv gottade jag mig väldigt åt det som jag uppfattade som omtänksamhet och intresse och tröttnade under mina 2 graviditeter aldrig på att svara på frågor om jag kissade på natten, hur jag ville föda, om magen var ovanligt stor/ liten, vilket namn vi hade valt och allt annat som allt från grannarna till kollegor och goda vänner undrade :)

Ja det är väl där skon klämmer. Att definieras som något som inte hör till en arbetsplats.Ja jag gissar att upplevelsen är helt olika beroende på hur privat man känner sig med sina kollegor.

Det kan vara jobbigt ja. Men det blir som en övning för de lyckligt lottade som ser så vanliga ut i normala fall att folk inte haft något att "anmärka på". Se det som en övning, något som handikappade/sjuka alltid får leva med. Och var glad att folk bryr sig. Nästa graviditet kan lika gärna bli en katastrof. Själv hade jag så satans ont i leder och bäcken att jag vissa dagar grät när jag var tvungen att ta mig till toaletten. Hoppade på slutet, vid några tillfällen, över måltider för att jag hellre väntade på att min man skulle komma hem än att riskera att inte ta mig från köket.

Kanske har många av de som frågat upplevt varierande grad av smärtor under sina graviditeter och bara önskade att folk omkring hade frågat så att det kändes ok att be om hjälp. Men visst, sjuk är man ju inte...

Jag kan förstå hur du menar.

Just vad gäller frågan om hur du mår kan jag berätta om en annan sida av saken. Jag mådde väldigt dåligt under min graviditet, mycket smärta, yrsel, trötthet och illamående. Att folk ibland frågade hur jag mådde gjorde att jag hade mycket lättare att be om hjälp än jag hade haft om de hade låtsats att allt var som vanligt. Jag behövde massvis av hjälp och det är jobbigt att be om.

De flesta vet att det kan vara jättekämpigt att vara gravid och det är därför de frågar - av omtanke, för att kunna hjälpa dig. Kanske är det lättare för dig att stå ut med frågan om du ser det på det viset?

Och om du mår bra (eller inte vill svara) är det ju bara att svara "tack, bra!".

(Att svara att man inte är sjuk tycker jag ärligt talat är skitspydigt och otroligt otacksamt. Men kanske mest okunnigt ang hur många mår när de är gravida...)

Ja det var bra synpunkter faktiskt. Dels att det är bra att folk vet och förstår, men också att det blir ok att vara svagare. Kanske det jag har svårt med. Jag har alltid varit stark och klarat saker. Nu kan det förändrats, och jag tycker inte om det! ;) Jag vill helt enkelt inte vara svagare och behövande.

"tack, bra" - kort och bra svar.

Sedan en del i att man frågar kan ju också vara att man får ett till samtalsämne gemensamt. Många tycker nog att det är ganska häftigt hur en graviditet fungerar för att skapa en ny människa. Jag kommer nog inte sluta fachineras av de fina gravidmagarna även om jag inte önskar någon mina 4 sista veckor av tredje graviditeten då jag fick sammandragningar även när jag satt eller låg stilla. Att graviditeter kan vara så olika fysiskt är häftigt, synd bara om dem som får problem och inte orkar jobba.  

Så du får väl tillägga att graviditeten än så länge känns för privat att prata om, så kan andra ha lättare att förstå som har andra intimitetsgränser.

Man vänjer sig, oftast. Som gravid är man mer känslig än i vanliga fall och du inser nog senare att du kanske inte hade behövt göra detta till ett problem - när väl bebisen är ute och du kan börja "tänka" igen

Är själv gravid nu med 3:e barnet i vecka 27 och rejält stor redan (blir alltid väldigt maffig om magen som gravid) så det har synts på jobbet redan sedan vecka 11 ungefär. Kommentarer från arbetskollegor (ingen av dem umgås jag med privat) har jag vant mig vid att bemöta med ett leende men inte så mycket mer. Jag vill inte heller vara den där gravida på jobbet utan tas på allvar i min yrkesroll, så om någon börjar fråga något om graviditeten så brukar jag lite smidigt försöka styra över samtalet på något annat som har med jobbet att göra istället.

Jag låter dock INGEN röra min mage. Där går min personliga gräns. De enda som får peta på min tjôka mage är min make och våra egna barn (i undantagsfall barnens kamrater som tycker det är spännande med bebis i magen).