• tillfälliganvändare

    Finns barnlösa singelkvinnor på Familjeliv som längtar efter familj?

    Jag tänkte göra en liten omröstning för jag är nyfiken på om det finns barnlösa singelkvinnor här på Familjeliv som, liksom en del män här, längtar efter familj och barn.

    Singelmammor finns det gott om, det är ingen nyhet. Sedan har jag sett att det finns många som är sambos eller gifta och planerar barn.

    Men hur många kvinnor som hänger på Familjeliv är singlar och barnlösa TROTS att de egentligen helst av allt skulle vilja ha ett familjeliv de också?

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Finns barnlösa singelkvinnor på Familjeliv som längtar efter familj?
  • Anonym (singelmamma)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-29 17:26:59 följande:

    Jo, mina barn är mina enligt lag tills dom blir myndiga. Jag kommer bestämma vad dom ska äta, vilka kläder som ska köpas, vilka leksaker som ska köpas, hur deras rum ska inreda, vilken förskola dom ska gå på, vilken skola dom ska gå på, när dom ska gå och lägga sig, hur länge dom får se på tv, vilka sporter dom ska gå på, hur dom ska sköta sin hygien osv osv. Ett spädbarn bestämmer ingenting själv? 


    Gjorde du inseminering? :)


    För mig var det en verklig chock att inse att ett spädbarn bestämmer precis allt, innan trodde jag att det var något slags metafor men så är det inte. Spädbarnet bestämmer när du får sova, när du får äta, när du får sitta när du måste stå, när du kan gå ut, när du kan gå på muggen, när du kan duscha - rubbet. SÄRSKILT om du är ensam förälder.
    Givetvis bestämmer du över större och viktiga saker, men om du ska försöka få igenom allt kommer du aldrig göra annat än att bråka med barnet. Uttrycket "att välja sina strider" får en helt ny innebörd när man väl sitter där.
    Jag gjorde insemination med andra barnet då pappan till första inte ville ha fler och vi gled isär rätt omgående efter första barnets ankomst.
  • Anonym (vill ha en mini-me)
    Anonym (singelmamma) skrev 2016-06-29 17:34:39 följande:
    För mig var det en verklig chock att inse att ett spädbarn bestämmer precis allt, innan trodde jag att det var något slags metafor men så är det inte. Spädbarnet bestämmer när du får sova, när du får äta, när du får sitta när du måste stå, när du kan gå ut, när du kan gå på muggen, när du kan duscha - rubbet. SÄRSKILT om du är ensam förälder.
    Givetvis bestämmer du över större och viktiga saker, men om du ska försöka få igenom allt kommer du aldrig göra annat än att bråka med barnet. Uttrycket "att välja sina strider" får en helt ny innebörd när man väl sitter där.
    Jag gjorde insemination med andra barnet då pappan till första inte ville ha fler och vi gled isär rätt omgående efter första barnets ankomst.

    Men det är ju inte det jag menar med "bestämma allt". Jag menar ju de stora grejerna, som vilka kläder som köps in (ett spädbarn kan inte precis välja sånt själv), inreda barnrummet, bestämma namn, planera barnkalas osv. Inte bestämma när vi ska sova, när vi ska äta osv. Det förstår jag att man få göra efter barnets rutiner. Men när barnet blir äldre så får man ju försöka skapa rutiner och struktur osv, men det är då det. :)


    Hur och var gjorde du insemination? Hur har det funkat? Har folk undrat mycket? Är barnet stort nog att förstå det? :)

  • Anonym (singelmamma)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-29 20:27:52 följande:

     


    Hur och var gjorde du insemination? Hur har det funkat? Har folk undrat mycket? Är barnet stort nog att förstå det? :)


    Jag åkte till Storkklinik i Köpenhamn, tog sig på första försöket 2ggr (första blev ett MA). Har funkat jättebra. Jag har alltid varit öppen med det och aldrig träffat på någon som sagt något negativt, eller någon som frågat särskilt mycket alls för den delan. Mest typ "var det en jobbig procedur", "vad vet du om donatorn". Barnet är nu 3,5 och vet att det inte finns någon pappa (men "lånar" storasyskonets pappa ibland) och har även träffat ett halvsyskon i samma ålder som har samma donator. H*n har inte förstått fullt ut, men jag tar det som det kommer och tänker att det ger sig. Jag har samlat så mycket info jag kan om den anonyma donatorn och reggat mig på olika ställen för att få kontakt med halvsyskon (har hittat ett hittills)
  • Anonym (Fri)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-29 17:02:40 följande:

    Yes, det är min plan. Det finns fler nackdelar än fördelar för mig att ha en partner. Jag vill exempelvis att mina barn ska vara just mina, jag vill inte att en annan människa ska ha rättigheter till dom. Jag vill inte behöva dela mina barn med en annan människa ifall ett förhållande skulle gå isär. Jag vill kunna lägga all fokus på mig och mina barn, tex sova när dom sover, ha egentid när jag har barnvakt osv. Jag vill inte känna mig tvungen att ha sex med en man för att hålla vårt förhållande vid liv. Jag vill inte behöva vänta på att hitta rätt man. Jag vill bestämma allt själv, från inredning till kläder till leksaker till namn, gudföräldrar, kost, tv/film, husdjur och uppfostran själv. Jag vill inte behöva kommer överens om allt jag vill göra, kompromissa och tjafsa om saker jag vill göra. Jag vill ha all tid för mina barn. Jag slipper dessutom träffa en mans familj och behöva träffa dom vid högtider osv. Jag kan fokusera på min egen familj.

    De enda nackdelarna jag ser är att barnen i framtiden kanske vill veta vem deras biologiska pappa är, att min familj inte kommer att förstå, att jag bara kommer ha en inkomst (men samtidigt slipper jag en mans utgifter som tex mat och kläder som ändå skulle ta upp en del av hans inkomst), och att jag kommer behöva ta allt själv på gott och ont. Ingen sovmorgon där mannen tar barnen, inget komma hem till en middag lagad av barnen och min man osv. Men jag är så självständig jämt att jag inte tror att jag skulle må bra i ett förhållande, jag vill bestämma allt och skulle bli tokig om en man gjorde saker med mina barn som jag inte gillade.

    Långt svar men ville förklara varför lite. :) Sen finns det ju dom värsta fall där pappor dödat sina fruar och sina barn, våldtagit eller misshandlat sina barn, kidnappat sina barn, fått vårdnaden om sina barn själv osv osv. Nu är ju inte alla män sådana tack gode gud, men varför riskera det? :)

     


    Så sjukt olika man kan vara. Har två barn och min mans familj är nästan lika viktiga för mig som han är :) Det är så tryggt att veta att det finns en lika bra förälder som kan ta hand om barnen om något skulle hända mig. För att inte tala om en sån enkel sak som magsjuka eller influensa... att aktivera ett barn, laga måltider och torka bajs när man själv behöver ligga i fosterställning är ingen höjdare ;)

    Men. Svenska barn har det "bra" oavsett antalet föräldrar om man jämför globalt så varför inte.
  • Anonym (vill ha en mini-me)
    Anonym (Fri) skrev 2016-06-30 19:31:48 följande:
    Så sjukt olika man kan vara. Har två barn och min mans familj är nästan lika viktiga för mig som han är :) Det är så tryggt att veta att det finns en lika bra förälder som kan ta hand om barnen om något skulle hända mig. För att inte tala om en sån enkel sak som magsjuka eller influensa... att aktivera ett barn, laga måltider och torka bajs när man själv behöver ligga i fosterställning är ingen höjdare ;)

    Men. Svenska barn har det "bra" oavsett antalet föräldrar om man jämför globalt så varför inte.
    Ja :) Men jag har en stor familj som kan hjälpa mig om jag blir väldigt sjuk, sen så kan man ju anlita barnvakt osv så det löser sig. Dock så har jag varit med om att jag många gånger smittat både mamma och pappa när jag varit sjuk, så när jag blivit frisk sen har båda legat sjuka i jättelänge (tex smittade jag dom med vattkoppor) och då hjälpte både förskollärarna och mormor till massor, så det löser sig. Kan bli så även om man är två :)
  • Anonym (vill ha en mini-me)
    Anonym (singelmamma) skrev 2016-06-30 15:50:03 följande:
    Jag åkte till Storkklinik i Köpenhamn, tog sig på första försöket 2ggr (första blev ett MA). Har funkat jättebra. Jag har alltid varit öppen med det och aldrig träffat på någon som sagt något negativt, eller någon som frågat särskilt mycket alls för den delan. Mest typ "var det en jobbig procedur", "vad vet du om donatorn". Barnet är nu 3,5 och vet att det inte finns någon pappa (men "lånar" storasyskonets pappa ibland) och har även träffat ett halvsyskon i samma ålder som har samma donator. H*n har inte förstått fullt ut, men jag tar det som det kommer och tänker att det ger sig. Jag har samlat så mycket info jag kan om den anonyma donatorn och reggat mig på olika ställen för att få kontakt med halvsyskon (har hittat ett hittills)
    Hur gammal var du när du gjorde insemineringen om man får fråga? Kunde man välja att få se bilder på donatorerna? Vad har du fått veta? Är barnet likt dig? :)
  • Anonym (singelmamma)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-30 22:16:30 följande:
    Hur gammal var du när du gjorde insemineringen om man får fråga? Kunde man välja att få se bilder på donatorerna? Vad har du fått veta? Är barnet likt dig? :)
    Jag var 40 när jag gjorde den första och 41 när jag gjorde den andra. Man fick inte välja utifrån foton, det är bara i amerikanska filmer det är så, utan man fick ange önskemål om utseende.
    I mitt fall ville jag ha någon med blå ögon och max 180cm lång eftersom sonens pappa är kort med blå ögon, i övrigt brydde jag mig inte så jag minns inte vad det är mer man kan välja utifrån. Men det är typ ögonfärg, hårfärg, längd och vikt. Jag fick även veta yrke och blodgrupp, så det kanske man också kan lämna önskemål om. 
  • Anonym (singelmamma)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-30 22:16:30 följande:
    Hur gammal var du när du gjorde insemineringen om man får fråga? Kunde man välja att få se bilder på donatorerna? Vad har du fått veta? Är barnet likt dig? :)
    Och barnet är en kopia av mig Jag har senare fått tag på fler uppgifter om donatorn, bla familjehistoria så jag tror att barnet fått sitt tjocka lockiga hår och stora fötter från hans sida Det finns även ett halvsyskon som är jättelik sin mamma men också har det tjocka lite lockiga håret
  • Anonym (vill ha en mini-me)
    Anonym (singelmamma) skrev 2016-07-01 16:15:21 följande:
    Och barnet är en kopia av mig Jag har senare fått tag på fler uppgifter om donatorn, bla familjehistoria så jag tror att barnet fått sitt tjocka lockiga hår och stora fötter från hans sida Det finns även ett halvsyskon som är jättelik sin mamma men också har det tjocka lite lockiga håret

    Men om man väljer öppen donator (som är dyrare) så får man väl namn och allt på personer och därmed kan se hur han ser ut? Eller är jag hetl ute och cyklar? Är dock rätt säker på att mina barn kommer likna mig för mina familjs gener är väldigt dominerande :) Har en halvbror och han är verkligen en kopia av mig, så min pappas gener är jättestarka och det hoppas jag att mina är också. :)


    Tack för allt info :D

  • Anonym (singelmamma)
    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-07-01 18:25:45 följande:

    Men om man väljer öppen donator (som är dyrare) så får man väl namn och allt på personer och därmed kan se hur han ser ut? Eller är jag hetl ute och cyklar? Är dock rätt säker på att mina barn kommer likna mig för mina familjs gener är väldigt dominerande :) Har en halvbror och han är verkligen en kopia av mig, så min pappas gener är jättestarka och det hoppas jag att mina är också. :)


    Tack för allt info :D


    Öppen donator betyder att du får mer information om donatorn, samt att barnet får rätt att kontaka honom en gång när barnet fyllt 18. Du får inget namn eller foto, men förmodligen lite mer familjeinformation, kanske ett bebisfoto och kanske ett personligt brev. Denna information kan du begära ut efter att barnet är fött, så du får inget av det i förväg. När barnet har fyllt 18 kan barnet begära att få veta identiteten på donatorn för att ta kontakt, men donatorn har inga krav på sig att bygga någon form av relation med barnet.
    Jag valde anonym donator för att barnet inte skulle gå runt och hoppas på att få en pappa när h*n fyller 18, men det finns inget rätt eller fel där utan du måste ju göra det val som känns bäst för dig, det som DU tror är bäst för DITT barn.
  • fantasilös90

    Själv vill jag väldigt gärna ha barn och så, men har ändå tankar på att jag kanske inte är ämnad att få barn pga t ex hur jag ser ut och att ingen kille kommer nånsin gilla mig mer än en vän.
    Har visserligne funderat på inseminering, men det verkar kosta så sjukt mycket pengar och det är ju inte ens säkert att det kommer funka på första försöket.

    Visserligen har jag varit singel i snart 1 år då jag dumpade mitt ex för att jag drevs halvt till vansinne då han aldrig lämnade lägenheten (social fobi) om han inte tvingades till det, fick aldrig vara för mig själv och han satt 90% av dagen vid datorn, tappade alla känslor jag hade för honom tills jag gjorde slut och nu mår jag lite bättre, nu när jag är singel igen.

  • Anonym (Refug)

    Det är precis det här som är så skrämmande med artificiell inseminering, makten som en enskild person får över sitt barn.


    Kanske är det nyttigt att för en människa att behöva komma överens? Att behöva kompromissa?


    Så många "jag" i din text, varför vill du skaffa barn när det bara är dig själv du verkar intresserad av? 


    Anonym (vill ha en mini-me) skrev 2016-06-29 17:02:40 följande:

    Yes, det är min plan. Det finns fler nackdelar än fördelar för mig att ha en partner. Jag vill exempelvis att mina barn ska vara just mina, jag vill inte att en annan människa ska ha rättigheter till dom. Jag vill inte behöva dela mina barn med en annan människa ifall ett förhållande skulle gå isär. Jag vill kunna lägga all fokus på mig och mina barn, tex sova när dom sover, ha egentid när jag har barnvakt osv. Jag vill inte känna mig tvungen att ha sex med en man för att hålla vårt förhållande vid liv. Jag vill inte behöva vänta på att hitta rätt man. Jag vill bestämma allt själv, från inredning till kläder till leksaker till namn, gudföräldrar, kost, tv/film, husdjur och uppfostran själv. Jag vill inte behöva kommer överens om allt jag vill göra, kompromissa och tjafsa om saker jag vill göra. Jag vill ha all tid för mina barn. Jag slipper dessutom träffa en mans familj och behöva träffa dom vid högtider osv. Jag kan fokusera på min egen familj.


Svar på tråden Finns barnlösa singelkvinnor på Familjeliv som längtar efter familj?