Hur går en mer "omfattande" faderskapsutredning till? (Ej DNA-test.)

Här erbjuds den antagne pappan ett dna test med hänvisning till att både pappa och barn har rätten att vara säkra på vem som är far som Fb kap 2 paragraf 6 säger.

Varför är du så rädd för dnatest Ts?

Bara nyfiken ts, men känns det inte lättare/smidigare med ett dna-test än att behöva redogöra för ert sexliv för en främmande person? 

Fråga henne kan du ju alltid göra, det har dock ingen verklighetsförankring då man bara gör dna-test om föräldrarna är oense. Det är dyrt, omständigt och onödigt (för att inte tala om integritetskränkande) om föräldrarna är överens och samstämmiga.

Varför inte bara göra ett DNA-test?

Jag skulle varken gå med på dna-test eller redogöra för mitt sexliv om jag och min särbo var överens om att han var pappan. Så sjukt integritetskränkande. Skulle gått dit tillsammans och skrivit på papperna, men verkligen inte redogöra för något. Vad ska de göra liksom? Orosanmälan? Ta barnet för att jag inte tänker redogöra för mitt privatliv?

Jag är högst medveten om att ett dna-test inte görs som standard. Men blev nyfiken över att ts reagerade så starkt när hen fick ett svar som påstod att det var så det skulle gå till. Då kunde de hellre gifta sig för att slippa det, till skillnad från att behöva besvara ett gäng intima frågor. 

Jag skulle inte heller trivts i den situationen. 

Jag har 2 barn och var inte tillsammans med papporna när barnen föddes.

Barn 1. Jag och pappan gick tillsammans till familjerätten. Kvinnan fråga om jag haft sex med någon annan under tiden barnet blev till och jag sa nej. Hon fråga pappan om pappan hade haft sex med mig när barnet blev till och fråga om han tror sig va pappa han sa ja, sen skrev vi på papperet.

Barn 2. Hade ej kontakt med pappan gick själv till familjerätten uppgav vem pappan var och att jag haft sex med honom den tiden hon räkna ut att barnet blev till

Hon kalla dit pappan som sa att vi haft sex många ggr under den tiden barnen blev till men att han ville göra DNA test.

DNA test gjordes och konstaterade det som redan var uppenbart.

Vi gick sen dit tillsammans och skrev under faderskapspapperna.

Jag förstår TS. Om jag var i ett särboförhållande utan fnurror på tråden skulle jag bli mindre stött av att myndighetsperson frågade (om de gjorde det på ett professionellt sätt) några få frågor om huruvida vi har haft sex under den aktuella perioden och om man har haft sex med någon annan under den perioden än att de skulle föreslå ett DNA-test.

DNA-test är ju verkligen sista utvägen, om man har haft andra eller om pappan tror att man kan ha haft andra.

Reglerna är till för att skydda barnet. Är man för slapp med faderskapsutredningen riskerar man att barnet tror att det lever med sin pappa, men efter ett antal år sticker mannen och det visar sig att han inte var fadern. Även om man då lyckas hitta den riktiga pappan så kanske han då inte vill veta av barnet.

När det gäller barn som fötts inom äktenskapet har de tänkt tvärt om, finns det inte anledning att tro annat så anses maken vara fadern. Hade faderskapsutredningen varit "för noggrann" så hade man hittat ganska många barn där det inte är kvinnans make som är fadern. Bedömningen är att det inte gynnar barnet att gräva så djupt. Sannolikheten är större att gifta håller ihop, och då är det bättre för barnet att maken tror att han är pappan.

Jag har jobbat med att göra såna utredningar och DNA-test är inte standard.

Vi frågar om ni haft sex under ett visst tidsintervall och om du haft sex med någon annan under samma period. Det räcker med ett snabbt nej, ingen frågar mer eller går vidare. Och så tillfrågas pappan om han anser att han är pappa till barnet. Det är inte speciellt avancerat, tar ett par minuter, och i de allra flesta fall är även särbos överens om att barnet är gemensamt. 

Ja, det är exakt så jag tänker. Relationen är väldigt bra, jag skulle aldrig få för mig att vara otrogen (har äntligen hittat rätt man för mig efter många, många år) och enda anledningen till att vi inte bor ihop än är jobbrelaterad. Vi ville dock försöka få till en graviditet under denna tid eftersom jag börjar bli till åren och verkligen inte kan vänta ett halvår eller så. Nu är vi lyckliga över att det funkat och eftersom jag kommer vara mammaledig sen blir inte bostadsfrågan något problem.

Ett DNA-test känns som ett hån däremot. Vi har medvetet planerat denna graviditet och var beredda att ta till IVF om det inte skulle fungera, och då vill jag knappast bli behandlad som någon som legat runt och ev inte vet vem pappan är. Det finns ingen annan möjlig fader, tidigare partners ligger flera år bakåt i tiden.

De kommer inte kräva något graviditetstest det behöver du inte oroa dig för alls.

Samma här.

Varför då? Ord är ju bara ord.

Gifta er bara för det ? Vad är det du döljer ? Vad är du rädd att ska komma fram ?

Ingenting, men jag anser att det är förnedrande om det skulle krävas ett test. Jag har dock fått förklarat för mig att det inte alls behövs nu, då är det lugnt. Min partner litar på mig, så det finns ingen som helst anledning.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att gifta sig av en sån anledning, det gjorde mina föräldrar. Min pappa tyckte också att det var förnedrande att sitta där och godkänna sitt barn, så han friade istället. Vi har redan diskuterat bröllop, men hade tänkt avvakta av främst ekonomiska skäl.