Jag arbetar som socialsekreterare med barn upp till 12 år. Jag vill utvecklas och göra ett bättre jobb och därför undrar jag hur ni som varit i kontakt med socialtjänsten hade velat bli bemötta. Vad var bra? Vad var dåligt? Vad kan socialsekreteraren göra för att situationen skulle kännas bättre?
Jag kan inte uttala mig om vad som hänt i enskilda fall utan vill ha åsikter om bemötandet.
Tack på förhand!
Jag var i kontakt med socialtjänst om en barnpsykopat men socialtjänst skrattade och gjorde inget för att barn dödade djur utan bara skrattade med anmälan. Jag hade varit glad när den hade sagt att den skulle agera.
Min erfarenhet är av soc-sekreterare för ungdomar visserligen men ändå.
Att ha en nyexad soctjej som kontakt för en artonårig kille är INTE bra. Hon var ju bara ett fåtal år äldre än honom.
Hade vi inte fått byta så hade vi avbrutit kontakten.
Fick in en falsk anmälan från mitt barns far. Han påstod att jag och min man sålde barnen (har fler med min man) till äldre män, gav dem ej mat, festade och knarkade dagligen, söp hårt osv. Kontakten var jätte bra. De hade försökt ringa på men vi hade portkod så de kommer in så fick hem ett brev i brevlådan där det stod att vi fått en anmälan på oss och att ett möte skulle ordnas. Jag ringde upp soc direkt och då frågade de om vi ville ha mötet hemma eller på kontoret. Jag bjöd hem dem. Det blev inget mer med det, blev avskrivet direkt efter mötet. De var två väldigt bra och kompetenta kvinnor som var hem till oss, de lyssnade verkligen på oss. De ställde relevanta frågor kring vårt liv, våra barn och hur vi såg på oss själva som föräldrar. De gick igenom anmälan grundligt med oss, fick kopior på allt och även på det vi pratade om på mötet och deras beslut efter mötet. De kändes seriösa och ingav förtroende med att ställa sina frågor och vara så förberedda. De svarade även på våra frågor om hela situationen. Att vår upplevelse blev positiv kan ha att göra med vår inställning också, vi ville mer än gärna bjuda in dem i vårt föräldraskap och vårt hem, vi var heller inte oroliga för att de skulle ta barnen eller några andra åtgärder. Det roliga i det hela var att min man har en sjukdom sedan barnaåldern och får inte bruka varken alkohol eller droger så det va ju bara att nämna det direkt, inget pappan till mitt barn vet om.
Jag har träffat två olika tjejer på ek.bistånd.
De var båda unga. En helt nyexad.
Jag gillade den lite äldre bättre, men det var inte pga åldern utan intrycket hon gav. Att hon visste vad hon gjorde och tog mig på allvar. Hon träffade mig personligen och gav intrycket att det fanns tid till att hjälpa mig.
Hon visade att hon förstod vilka problem jag stod inför och försökte aktivt ta reda på hur hon kunde hjälpa till. Tex. så frågade hon efter att jag fått avslag om jag hade mat hemma, och berättade att jag hade åtminstone rätt till mat fastän min ansökan om hyra m.m blev avslagen.
Den andra tog över efter henne, och träffade mig aldrig personligen mer än vid två tillfällen om några minuter då jag fick matcheckar utskrivna akut. Hon visste inget om mig och det kändes väldigt distanserat. Som att jag bara var en i mängden.
Man vill bli sedd, tagen på allvar och hjälpt. Man vill att soc ska visa att de försöker hjälpa till. Och man vill inte bli lurad eller förd bakom ljuset. Det är inte kul att komma överens om A och få brev hem om B och inte förstå vad som hänt på vägen eller hur man nu ska lösa det.
Det som var dåligt var att hon på soc inte ställde dom frågor hon ville ha svar på när det gällde vissa saker, jag som förälder tänkte inte heller på att berätta om just den delen utan var mer fokuserad på det som låg i fokus.
Alltså om det är något man undrar över som man tycker att personen i fråga brister att berätta om, ställ då frågor om det så att personen får en chans att berätta om det.
Sen är det viktigt att jag som person känner mig lyssnad på, att man blir tagen på allvar osv.